Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.

(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)

Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet