Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.
(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)
Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...