Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.
(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)
Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)