Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.
(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)
Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet

Kommentarer

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...