Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.
(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)
Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden. Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fj...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...