I mellandagarna läser jag Michel Houellebecqs Underkastelse som jag gått och grunnat på en tid. ”Köp den, klart läsvärd, men lite tvivelaktig”, säger min vän bokhandlaren. Och visst roar läsningen, fylld av skarpa iakttagelser och fyndiga formuleringar:
Men tillvägagångssättet? Muslimska brödraskapet lyckades ju inte ens behålla makten i Egypten, ett land där man byggt upp ett grundmurat stöd genom decennierna. Att kvinnorna i Frankrike utan motstånd skulle acceptera de påbud som går ut om klädsel och uppförande. (Än mindre att Nationella fronten och alla identitära kretsar skulle tiga still. Ett inbördeskrig skulle väl närmast ligga för handen). Vilket för över till Houellebecqs kvinnosyn, där kvinnan blott och bart blir ett objekt för mannens lustar. En författare kan ju alltid gömma sig bakom huvudpersonen och berättarjaget och hävda att det är dennes uppfattningar. Men nja, jag är skeptisk, för citera doktor Dengroth.
Alice såg på oss med med den ömma, lätt raljanta blicken hos kvinnor som följer ett samtal mellan män, denna besynnerliga företeelse som hela tiden står och vägar mellan sodomi och duell.Mer en bok om om anpasslighet (”Underkastelse”) än om islam. Den kunde lika gärna handla om Frankrike under andra världskriget. Politiskt finner jag skildringen lätt haltande. Den salafistiska version av islam som, genom olika allianser, kommit till makten i Frankrike har många likheter med en bokstavstrogen kristendom (bl.a.. i synen på staten, familjen och skolan) ungefär som om Livets ord skulle bilda parti och ta över utbildningsdepartementet i Sverige.
Men tillvägagångssättet? Muslimska brödraskapet lyckades ju inte ens behålla makten i Egypten, ett land där man byggt upp ett grundmurat stöd genom decennierna. Att kvinnorna i Frankrike utan motstånd skulle acceptera de påbud som går ut om klädsel och uppförande. (Än mindre att Nationella fronten och alla identitära kretsar skulle tiga still. Ett inbördeskrig skulle väl närmast ligga för handen). Vilket för över till Houellebecqs kvinnosyn, där kvinnan blott och bart blir ett objekt för mannens lustar. En författare kan ju alltid gömma sig bakom huvudpersonen och berättarjaget och hävda att det är dennes uppfattningar. Men nja, jag är skeptisk, för citera doktor Dengroth.
Kommentarer