Tankar i trappen

På valborgsmässoaftonen för fyrtio år sedan var jag i Lund, hos vännen P. Jag var 23 år, skulle just fylla 24. Det var fest. Vietnam var befriat. Vi drack vodka och hängde ut genom fönstren till Adelsgatan. Spelade Befria Södern, varvat med Bob Marley och John Lennons Rock ’n Roll-skiva på högsta volym. Vi jublade och sjöng. Några veckor tidigare hade jag demonstrerat i Stockholm när USA tvingats lämnat Kampuchea. I Stockholm var det fest i Eriksdalshallen för alla som varit aktiva i solidaritetsarbetet. Folke Isaksson skrev en dikt om Sara Lidman som ”skred fram på en ljusstråle”. Tio år hade lärt oss att kamp lönar sig. Nej, jag var aldrig aktiv i De Förenade FNL-grupperna. Stod aldrig och slet vid stencilapparater, bladade flygblad eller sålde Vietnambulletiner utan för något Systembolag. Men jag hade gått med i demonstrationståg mot kriget sedan jag var 16 år 1967 och Jan Myrdal talade i Vasaparken, blivit jagad av polis genom Stockholms gator en snöig vinterkväll den 20 december...

– Jag tror det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att man inte kan driva politik utifrån livserfarenhet, utan från ideologisk övertygelse. Jag studsar till inför det något ovanliga användandet av ordet ödmjuk i Björn af Kleens intervju med Ebba Busch Thor i DN Lördag . Jag tänker på mig själv som 28-åring: ideologiskt övertygad, vältalig och personligen mycket osäker.Vilket jag sällan visade utåt. Busch Thors ideologiska övertygelse och förmåga att formulera sig behöver ingen tvivla på. Hur det är med det övriga får väl tiden visa an. Och livserfarenhet är som sagt inte allt, men brukar ge en smula – ja just det, ödmjukhet. Något hon inte andas av så mycket av i intervjun i övrigt. Annars är det mesta som sägs borgerligt allmängods och kunde lika väl framförts av Annie Lööf. Inget som ger någon bäring på landets verkliga problem (läs Andreas Cervenkas krönika i lördagens SvD: Lu gnet före stormen i lala-landet Sverige ) Och som alla borgerliga politiker som säger sig vi...

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution o...

”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.” Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter: ”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.” Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. ...

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året. Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda . Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder: 1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler...

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten. Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet. När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre? * Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i  Johan Cullbergs ord : ... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller...

Ibland blir jag bara väldigt glad över mina barn. Som när min son ger råd till tidningen Kings läsare om hur man blir världens bästa (småbarns)pappa. Bäst tycker jag om hans råd nr 5: Se till att hitta på egna grejer med ditt barn, bara du och hen liksom. Ett tips: Ta bussen till en tågstation, åk några stationer, ta bussen hem igen. Sjukt kul. Anar jag en svag återklang från hans egen uppväxt? En junivecka strax före skolavslutningen, när barnen ännu gick på mellanstadiet, prövade vi alla sätt som vi kunde komma på att färdas till skolan som låg fyra kilometer bort. Vi gick till fots (och räknade sniglar på vägen), vi cyklade, vi tog bilen (en jägargrön Saab 95:a 1975 års modell), vi tog bussen och som avslutning en färd med båten (en gammal plasteka med utombordare) till badet nedanför skolan. Några år tidigare, i mitten av 80-talet, Ungarna var små. Lena pluggade och min frilanstillvaro hankade sig fram. Jag körde buss på helgerna, norrförorter och Roslagen, som en ...

”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen      sys i det tysta.” Tomas Tranströmer: Ur "Svarta vykort" ( Det vilda torget 1983) På tv hör jag en skådespelare läsa en dikt av Tranströmer. Magstöd och deklamation. Nej, bäst tycker nog om att höra poeten själv läsa. Det lätt nasala, lite dröjande tonfallet, fjärran från alla manér, helt i samklang med dikterna. På radio hör jag någon som forskat på Tranströmer berätta att hon fått läsa i några av hans anteckningsböcker, en del formuleringar satt där från början, andra dikter, som i slutversionen endast var några rader, kunde sträcka sig över flera sidor. Sina första år i livet bodde han förresten här runt hörnet, på Grindsgatan.

En kväll ser jag Thåström på Annexet med vännen E. En tredjedel av publiken ägnar sig åt att filma, twittra och facebooka medan vi andra njuter av Joakims musik och säregna kroppsspråk. Thåström kom sent in i mitt liv. När Ebba och Imperiet härjade som värst var tillvaron fylld av småbarn, jobb och föreningsliv. Fredmans epistel ”Märk hur vår skugga”, som han snott arret av från Cornelis, ”Briggen av Blue Bird” och några till gillade jag. Men det var först albumet Skebokvarnsv. 209 som slog an en sträng. Förälskelsen var faktiskt omedelbar. Med sånger som ”Fan, fan, fan”,  ”Brev till 10:e våningen”, ”Främlingen överallt” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” gick han rakt in i mitt hjärta. Och så har det fortsatt. ”Beväpna dig med vingar”, ”Nere med maskinisten” (Bertil Malmberg satt vid bordet bredvid), ”Dansbandskungen” (”Tre vänner är allt man behöver/Tre vänner är allt jag haft/ Min bibel, min sprit, mina herrtidningar”), ”Gräsfläckar” osv. Han bygger sitt eget unive...

På nätterna vandrar jag i städer. På gator, i gränder, prång och trappor som ibland påminner om Norrmalm och Gamla stan i Stockholm. Ibland Göteborg, med älven, branta backar och spårvagnar. En natt befinner jag mig i en byggnad i centrala Stockholm. Det är det tidigare Kanslihuset i Gamla stan. I ett pentry står en man med ryggen mot mig framför en spis. Säckig kostym. Den vassa profilen är välbekant. Framför sig, i ugnen, har han ett digitalt räkneverk. Han betraktar de röda siffrorna (det enda som är i färg i den annars svartvita drömmen.) På skärmen räknas sekunderna ner: 25, 24,23 … När tavlan visar 0 hörs en dov smäll i ugnen. Sedan börjar räkneverket om på nytt, denna gång från 5. Någon skriker till. Plötsligt inser alla att det är allvar denna gång. Jag och alla runtomkring mig springer upp mot Södermalm. En jättelik explosion ödelägger hela nedre Norrmalm (kvarteren jag brukar vandra i så många drömmar). Ur röken och dammet reser sig en hånfullt leende statsminister med en c...

Det var tidigt på morgonen som Michael Shermer blev omkörd på en enslig landsväg och upplockad av ett gäng utomjordingar som förde bort honom i en stor farkost, för att 1 1/2 timme senare släppa av honom. Michael Shermer, som till vardags är vetenskapshistoriker och chef för Sceptics Society, tillhör inte de som vanligtvis tror på ufos och liknande fenomen, men här hade han just cyklat 83 timmar i sträck och över 200 mil i det transkontinentala Race Across America. ”Utomjordingarna” var i själva verket hans serviceteam som hade stoppat honom för att tvinga honom till en sovpaus. Det hindrade inte att hans upplevelse av dem som utomjordningar var totalt verklig, även efter det att han senare fått det hela förklarat för sig. Oliver Sachs, som tidigare utforskat det mänskliga sinnet i böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt , ger i sin senaste bok sig alltså i kast med fenomenet ”där man ser eller hör saker som inte existerar”, dvs. hallucinationer. I så motto är Shermer...

Två glada filurer på väg till Dockteatern Tittut .

Något om konsten att tolka statistik Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS, för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska . Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa o...

Jag prövade en gång att likt mellanstadiebarnen i den bok om filosofisk praxis jag just läst att göra en lista över av vad jag tycker är viktigt i livet: Trygghet Hälsa Familj och vänner Att förstå och lära nytt Självreflektion Att göra rätt för sig Goda samtal Musik Läsning Skrivande Den inbördes ordningen kan diskuteras, men skulle jag – för att fortsätta liknelsen från boken – välja ett ord att skriva på svarta tavlan skulle det vara TRYGGHET Trygghet, ”att vara trygg, inte behöva känna sig ‘oroad eller hotad’, ’utom fara, skyddad, säker’”, skriver Bonniers Ordbok. (Den som är språkhistoriskt intresserad kan notera att ordet kommer från fornsvenskans trygger [‘trogen, säker, tryggad’] och är ett allmänt germanskt ord [jfr tyskan treu ‘trogen, ärlig, pålitlig’; engelskans true ‘sann, trogen’] besläktat med tro , i betydelsen ‘förtroende, trohet, fast, stark’.) En utflykt i språkhistorien visar vilka grundläggande värden det handlar om, men också vilket flyktigt ti...

Jag stannar upp vid en formulering i Isabelle Ståhls recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget ( Stridens skönhet och sorg . Natur & Kultur 2015). Hon citerar där en bekant i en krisdrabbad bransch: ”Kanske hade det varit lättare att vara i ett krig … nu har vi bara osynliga fiender och obegripliga order … en vag känsla av att någon motarbetar en.” Jag tror att många unga i dag kan känna igen den känslan. 1915 är fienden däremot synlig och verklig, rädslan befogad, och det finns alltid någon att skylla på för smärtan och lidandet. Ingen har ”generaliserat ångestsyndrom”: alla har ångest för samma sak, och den är konkret och riktad. Men känslan av mening, som verkar ha präglat mångas medvetande det första krigsåret, börjar ge vika. 1914 välkomnade många kriget som en renande eld … Kriget som en renande eld. Känslan av mening. Nej jag tillskriver inte Ståhl de åsikterna, men att föreställningarna överhuvudtaget existerar i Sverige 2015 får i alla fall mina varnin...

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter) , inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne. * Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om...

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden. De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände. Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick ...

– Du är en passionerad människa. Först studsar jag till inför A:s ordval. Men sedan, när jag tänker närmare på saken. Passion, lidelse, har nog drivit mig i allt jag gjort: arbete, föreningsliv, skrivande, förälskelser, simning, löpning, husrenoveringar. Går jag in för något är det helt och fullständigt. Är jag ointresserad blir det, å andra sidan, desto plågsammare. Men ofta lyckas jag hitta något som väcker nyfikenhet och upptäckarglädje även i de mest rutinbetonade handlingar; det mesta kan göras enklare, roligare, bättre. Men passionerad? Jag går till ordboken: ” passion , stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc (av fra. passion med samma bet.; av lat. passio 'lidande', till pati 'lida'; jfr lidelse, patient). ” Och om ”lidelse” läser jag att det är en ”stark och dominerande känsla av bestående art … jfr fornsv. lidhilse 'lidande'; till lida; den nutida bet. efter fra. passion 'lidande; lidels...

Idag när alla går ut för att manifestera sitt stöd för yttrandefriheten kan det vara värt att påminna om följande historier ur Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009): Konstnären Jens Jørgen Thorsen hade fått fria händer att avbilda Jesus på en betongvägg och försett honom med en erigerad penis. Tilltaget ledde till sådana proteser från kristna att dåvarande trafikminister Arne Melchior beslutade sig för att låta måla över konstverket ”som han fann ’anstötligt’ och ’blasfemiskt’. Ett beslut som rosades av dåvarande chefredaktören på Jyllandsposten som tyckte att trafikministern hade ’visat både förnuft och mod att få smörjan avlägsnad, även om han kan förvänta sig nya rop om grundlag och censur’.” Några år innan publiceringen av de famösa Muhammedkarikatyrerna tackade också ”en annan redaktör på Jyllands-Posten nej till en karikatyr av Jesus i olika hopp och språng, med tillhörande texter som ’sidleds uppståndelse’ och ’uppståndelse med skru...

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire , vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”. Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kriste...