Fortsätt till huvudinnehåll

Inga rasister på våra gator, eller?

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden.

De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände.

Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick sina motiv ifrågasatta. (Samma sak när den gamla rabulisten Kalle Hägglund gav ut Mein Kampf. Återigen rop på förbud, och den tyska delstaten Bayern ingrep och hävdade upphovsrätten till Adolf Hitlers skrifter.)

Idag är motdemonstrationer och mötesstörningar legio. När en grupp nynazister, med påkar och vapen, attackerade ett fredligt opinionsmöte i Kärrtorp skedde det på sätt som för tankarna till 1930-talets mötesbrytningar och gatuslagsmål mellan nazister och kommunister. När Jimmie Åkesson talade under valrörelsen 2014 möttes han av saxofoner, visselpipor och burop, ibland så kraftigt att mötena fick avbrytas. Somliga – en del som nyss skrev ”Jag är Charlie” på sina Facebook-sidor – brukar se detta som en seger för demokratin.

Liksom i alla överhettade miljöer kommer någon förr eller senare att dra detta till sin yttersta spets. I Norge en Anders Behring Breivik, i Paris bröderna Kouachi. Och i vårt land går SD-sympatisörer ut och slår ner vänsteranhängare på gatorna, anhängare till Revolutionära Fronten misshandlar SD-funktionärer. Handlingar som redan kostat människor livet.

”Inga rasister på våra gator” är ju en slagkraftig paroll, men vad betyder den? Att den som är motståndare till invandring, flyktingmottagande och ett mångkulturell samhället eller har befängda idéer om intelligenskvoten hos andra folkgrupper inte ska ha rätt att yttra dessa. I varje fall inte offentligt. Men har man med det inte också svalt motståndarens världsbild?
Uppdaterad

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...