Fortsätt till huvudinnehåll

På nätterna vandrar jag i städer

På nätterna vandrar jag i städer. På gator, i gränder, prång och trappor som ibland påminner om Norrmalm och Gamla stan i Stockholm. Ibland Göteborg, med älven, branta backar och spårvagnar.

En natt befinner jag mig i en byggnad i centrala Stockholm. Det är det tidigare Kanslihuset i Gamla stan. I ett pentry står en man med ryggen mot mig framför en spis. Säckig kostym. Den vassa profilen är välbekant. Framför sig, i ugnen, har han ett digitalt räkneverk. Han betraktar de röda siffrorna (det enda som är i färg i den annars svartvita drömmen.) På skärmen räknas sekunderna ner: 25, 24,23 … När tavlan visar 0 hörs en dov smäll i ugnen. Sedan börjar räkneverket om på nytt, denna gång från 5. Någon skriker till. Plötsligt inser alla att det är allvar denna gång. Jag och alla runtomkring mig springer upp mot Södermalm. En jättelik explosion ödelägger hela nedre Norrmalm (kvarteren jag brukar vandra i så många drömmar). Ur röken och dammet reser sig en hånfullt leende statsminister med en cigarett i handen.

I nästa sekvens är jag tillbaka i huset där vi en gång bodde. Nu är allt i färg. Men samma räkneverk i ugnen i köket. Nedräkning från 25, en dov smäll, och sen från 5. Jag minns vad som hänt tidigare i drömmen och vi kastar oss ner för slänten på baksidan av huset innan den stora smällen. När dammet lagt sig och vi återvänder till huset ser vi att ena ytterväggen till köket fallit ut. Inga andra synliga skador. Grannar och bekanta dyker upp. Diskussion uppstår om bästa sättet att laga väggen. Något provisoriskt? tänker jag. Nej, jag har inga spånskivor heller, säger någon annan. En gammal bekant till Lena och familjen dyker upp i lång rock och sotarmössa. Han halar upp en näve skruv ur fickan.
*
En annan natt slår jag följe med några vänner från förr på tunnelbanan söderut. Jag bestämmer mig för att bjuda dem på middag. Plötsligt kommer jag på att jag inte har några möbler hemma i huset.

Samma sak upprepas nästa natt. En uppdragsgivare och några vänner från politiken ska ha ett styrelsemöte hemma i huset, när jag inser att jag inte har något bord och blir tvungen att ställa in.

Ytterligare en natt: Jag ska hem till ett möte, förirrar mig i Stockholms södra förorter på tunnelbanor och busslinjer som jag inte känner igen. Kommer kraftigt försenad till mötet. Vaknar.

En vän säger: Det verkar som du bearbetar en del.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...