På nätterna vandrar jag i städer. På gator, i gränder, prång och trappor som ibland påminner om Norrmalm och Gamla stan i Stockholm. Ibland Göteborg, med älven, branta backar och spårvagnar.
En natt befinner jag mig i en byggnad i centrala Stockholm. Det är det tidigare Kanslihuset i Gamla stan. I ett pentry står en man med ryggen mot mig framför en spis. Säckig kostym. Den vassa profilen är välbekant. Framför sig, i ugnen, har han ett digitalt räkneverk. Han betraktar de röda siffrorna (det enda som är i färg i den annars svartvita drömmen.) På skärmen räknas sekunderna ner: 25, 24,23 … När tavlan visar 0 hörs en dov smäll i ugnen. Sedan börjar räkneverket om på nytt, denna gång från 5. Någon skriker till. Plötsligt inser alla att det är allvar denna gång. Jag och alla runtomkring mig springer upp mot Södermalm. En jättelik explosion ödelägger hela nedre Norrmalm (kvarteren jag brukar vandra i så många drömmar). Ur röken och dammet reser sig en hånfullt leende statsminister med en cigarett i handen.
I nästa sekvens är jag tillbaka i huset där vi en gång bodde. Nu är allt i färg. Men samma räkneverk i ugnen i köket. Nedräkning från 25, en dov smäll, och sen från 5. Jag minns vad som hänt tidigare i drömmen och vi kastar oss ner för slänten på baksidan av huset innan den stora smällen. När dammet lagt sig och vi återvänder till huset ser vi att ena ytterväggen till köket fallit ut. Inga andra synliga skador. Grannar och bekanta dyker upp. Diskussion uppstår om bästa sättet att laga väggen. Något provisoriskt? tänker jag. Nej, jag har inga spånskivor heller, säger någon annan. En gammal bekant till Lena och familjen dyker upp i lång rock och sotarmössa. Han halar upp en näve skruv ur fickan.
Samma sak upprepas nästa natt. En uppdragsgivare och några vänner från politiken ska ha ett styrelsemöte hemma i huset, när jag inser att jag inte har något bord och blir tvungen att ställa in.
Ytterligare en natt: Jag ska hem till ett möte, förirrar mig i Stockholms södra förorter på tunnelbanor och busslinjer som jag inte känner igen. Kommer kraftigt försenad till mötet. Vaknar.
En vän säger: Det verkar som du bearbetar en del.
En natt befinner jag mig i en byggnad i centrala Stockholm. Det är det tidigare Kanslihuset i Gamla stan. I ett pentry står en man med ryggen mot mig framför en spis. Säckig kostym. Den vassa profilen är välbekant. Framför sig, i ugnen, har han ett digitalt räkneverk. Han betraktar de röda siffrorna (det enda som är i färg i den annars svartvita drömmen.) På skärmen räknas sekunderna ner: 25, 24,23 … När tavlan visar 0 hörs en dov smäll i ugnen. Sedan börjar räkneverket om på nytt, denna gång från 5. Någon skriker till. Plötsligt inser alla att det är allvar denna gång. Jag och alla runtomkring mig springer upp mot Södermalm. En jättelik explosion ödelägger hela nedre Norrmalm (kvarteren jag brukar vandra i så många drömmar). Ur röken och dammet reser sig en hånfullt leende statsminister med en cigarett i handen.
I nästa sekvens är jag tillbaka i huset där vi en gång bodde. Nu är allt i färg. Men samma räkneverk i ugnen i köket. Nedräkning från 25, en dov smäll, och sen från 5. Jag minns vad som hänt tidigare i drömmen och vi kastar oss ner för slänten på baksidan av huset innan den stora smällen. När dammet lagt sig och vi återvänder till huset ser vi att ena ytterväggen till köket fallit ut. Inga andra synliga skador. Grannar och bekanta dyker upp. Diskussion uppstår om bästa sättet att laga väggen. Något provisoriskt? tänker jag. Nej, jag har inga spånskivor heller, säger någon annan. En gammal bekant till Lena och familjen dyker upp i lång rock och sotarmössa. Han halar upp en näve skruv ur fickan.
*
En annan natt slår jag följe med några vänner från förr på tunnelbanan söderut. Jag bestämmer mig för att bjuda dem på middag. Plötsligt kommer jag på att jag inte har några möbler hemma i huset.Samma sak upprepas nästa natt. En uppdragsgivare och några vänner från politiken ska ha ett styrelsemöte hemma i huset, när jag inser att jag inte har något bord och blir tvungen att ställa in.
Ytterligare en natt: Jag ska hem till ett möte, förirrar mig i Stockholms södra förorter på tunnelbanor och busslinjer som jag inte känner igen. Kommer kraftigt försenad till mötet. Vaknar.
En vän säger: Det verkar som du bearbetar en del.
Kommentarer