Fortsätt till huvudinnehåll

Tryggare kan ingen vara …

Jag prövade en gång att likt mellanstadiebarnen i den bok om filosofisk praxis jag just läst att göra en lista över av vad jag tycker är viktigt i livet:
  • Trygghet
  • Hälsa
  • Familj och vänner
  • Att förstå och lära nytt
  • Självreflektion
  • Att göra rätt för sig
  • Goda samtal
  • Musik
  • Läsning
  • Skrivande
Den inbördes ordningen kan diskuteras, men skulle jag – för att fortsätta liknelsen från boken – välja ett ord att skriva på svarta tavlan skulle det vara
TRYGGHET
Trygghet, ”att vara trygg, inte behöva känna sig ‘oroad eller hotad’, ’utom fara, skyddad, säker’”, skriver Bonniers Ordbok.
(Den som är språkhistoriskt intresserad kan notera att ordet kommer från fornsvenskans trygger [‘trogen, säker, tryggad’] och är ett allmänt germanskt ord [jfr tyskan treu ‘trogen, ärlig, pålitlig’; engelskans true ‘sann, trogen’] besläktat med tro , i betydelsen ‘förtroende, trohet, fast, stark’.)
En utflykt i språkhistorien visar vilka grundläggande värden det handlar om, men också vilket flyktigt tillstånd trygghet kan vara. Om inte annat ska vi ju alla en gång dö.
  • Trygghet kan vara att inte behöva oroa sig för om det ska finnas något att äta i kylskåpet.
  • Trygghet kan vara att ankra upp i en vik till skydd mot en annalkande storm.
  • Trygghet kan vara att ha någon att samtala med, när livet känns svårt. (Men inte bara då.)
  • Trygghet kan vara att krypa upp i någons famn när man är liten.
  • Trygghet kan vara ett mål att sträva mot i en hotfull värld.
Den som beskyller vanligt folk för att vara ”trygghetsnarkomaner” brukar vanligen ha sitt på det torra (undantag finns). Det skulle vara mer övertygande om det kom ur en munkcell.

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral (”Först kommer käket, sen kommer moralen”), låter Bert Brecht Macheat och Sjörövar-Jenny sjunga i Tolvskillingsoperan (”Ballade über die Frage: ’Wovon lebt der Mensch?’)

”Bara genom att ’sörja för folket’ kan vi mota fascismen”, citerar Björn Elmbrant Per Albin Hansson från en annan mörk tid, i en artikel om det växande stödet för Sverigedemokraterna.

Det är möjligt att hungriga vargar jagar bäst. Men hungriga människor brukar börja jaga varandra. Det vi nu ser ske runtom i Europa pekar i den riktningen. Kan jag känna mig trygg om min granne inte gör det?

Så är då detta svaret på frågan vad jag vill med mitt liv? Att verka för egen och andras trygghet?

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...