Tankar i trappen

Jag skriver under en petition om att Bradley Manning bör få Nobels fredspris och tänker på vår ständigt twittrande utrikesministers och regeringens tystnad om Edward Snowden, en annan visselblåsare som vi bör skänka en tacksamhetens tanke. Det är något väldigt skevt men också talande i den upprördhet Europas regeringar visar upp gentemot den amerikanska avlyssningen samtidigt som man helt ignorerar Snowdens behov av skydd. Jag tänker på  all barnuppfostrans gyllene regel: Det är inte vad vi säger som räknas, utan vad vi gör. Ola Wong skriver  klokt om hyckleriet i väst  och, kanske värst av allt, vår cynism. Vänner till höger och vänster säger att ”det visste man ju”. Men visste vi verkligen att amerikanska NSA lyfter på locket till i princip varje dator. En journalistbekant berättar att om man verkligen vill garantera en källa anonymitet får man lämna mobilen hemma. Två mobiler på samma plats berättar annars vilka som möts. *** En ny medlem har tillkommit i fa...

En kväll talar Ronny Ambjörnsson på Östergarns bygdegård om Ellen Key som han ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt att studera. Han uppehåller sig främst vid hennes syn på barnuppfostran ( Barnens århundrade ); individen och staten (”ett starkt samhälle befrämjar individualismen”); estetik och arbete (William Morris!)  och feminismen (Män och kvinnor är olika, men det ska råda rättvisa.) Eftersom Key tillägnat sig Darwins teorier om evolutionen kom hon i konflikt med de troende. Strindberg kom för övrigt med tiden att avsky henne (Hanna Paj i Svarta fanor !) Här finns mycket att fundera på. Men det som slår mig när jag sitter i den fullsatta salen är hur mycket livfullare framställningen blir när Ambjörnsson släppt manuset och börjar svara på frågor från publiken. Fram träder den engagerade föreläsaren med hög och tydlig röst, som rör sig fram och tillbaka i salen  med ett kroppsspråk som utstrålar närvaro och engagemang. Och jag vaknar till. En som hade mycket klara ...

Vi är på landet. Jag gör armhävningar på golvet i storstugan. In stormar barnbarnen, 2 1/2 och 3 1/2 år. – Vad gör du morfar? ropar den yngsta glatt. De båda sätter sig på mattan, omkring en halvmeter från mitt ansikte, ivrigt studerande mina rörelser. – Armhävningar, svarar jag – Varför då? – För att mina armar ska bli starkare. Här avbryter jag konversationen och stånkar vidare. Ja, jag gör armhävningar på morgnarna. Det började i vintras med att jag gjorde en enklare gymnastik de morgnar jag inte springer. Till en början 20 enkla tåhävningar och ” plankan ” någon minut för att stärka ben och bål. Men eftersom mina kavajer börjat hänga över axlarna som på en gammal fågelskrämma sen jag slutade simma kom jag att tänka på armhävningar. Hälsosamt och billigt, till skillnad mot att låta sy upp ärmarna. Jag frågar svärsonen hur många armhävningar han gjorde i lumpen. Han svarar femtio. Whoops. Själv klarar jag nu, efter en tid, med nöd och näppe tjugo. Och då darrar a...

Magnus Nilsson, Maria Hamberg, P-O Mattsson och Daniel Cederquist skriver i senaste numret av tidskriften Clarté (2/13) utifrån olika infallsvinklar om den svenska arbetarlitteraturen, dess förhållande till arbetarrörelsen och till traditionen. Det är länge sedan jag läste något lika läsvärt och infallsrikt i ämnet. Där arbetarförfattarna många gånger självklart refererat till arbetarrörelsen, har denna oftare förhållit sig tämligen kallsinnig till litteratur och bildkonst (vilket bland annat märks i den officiella historieskrivningen, där kulturen knappast nämns). Samtidigt, skriver P-O Mattsson, var ”denna våg av proletärlitteratur […] otänkbar utan den mylla som folkrörelserna utgör”. Mattsson gör även intressanta iakttagelser om det särpräglade i den svenska utvecklingen under 1800- och 1900-talet som bidrog till det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet (stark stat, självständiga bönder, svag småborgerlighet etc.). Vänstern främsta bidrag på 1970-talet var att återuppv...

Jag ser utställningen med Lars Hillersberg på Kulturhuset i Stockholm. Spridda skratt och kommentarer hörs i salarna. Än förmår han väcka känslor (mest) och tankar, den gamle rabulisten. Jag minns honom från 60- och 70-talets Vietnamdemonstrationer, med en sliten väska i handen och senaste numret av Puss i handen. Jag har fortfarande nån årgång kvar här hemma. Vi älskade hur han (och Lena Svedberg ) drog ner brallorna på makten (bokstavligt och bildligt). Sen blev det mer komplicerat, han angrepp ju också sånt som jag stod för och värdesatte (striden med Myrdal, FiB/Kulturfront). Och jag undrar vad som hänt honom, om jag eller någon av mina vänner blivit kulturminister i ett postrevolutionärt Sverige. Sen mot slutet av hans liv hamnade vi på samma sida igen. Jag kan inte påstå att hans svar på anklagelserna om antisemitism alltid var helt glasklara, men så var också många av beskyllningarna absurda (som så ofta när det gäller kritik av staten Israels politik). Utställningen har...

Får ett mejl apropå diskussionen på kursen om det yrkesmässiga samtalet. K. skriver: Genuinitet - Buber skriver ”Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara. Hela existensfilosofin handlar om detta att vara en självreflekterande, ansvarig och självmedveten person som inte övermannas av det Heidegger beskriver som ’mannet’, utan tar eget ansvar i relation till andra människor, en som lever autentiskt.” * Drömmer att jag ska åka Vasaloppet. Jag är ute i sista minuten. Anmäler mig i en liten kur utanför Centralstation i Stockholm. Frågar om det finns några skidor i min längd. Får välja mellan blå och röda skidor av massiv plast. Vaknar innan jag hittat till startplatsen. * Cirkusen verkar ha gjort intryck på  barnbarnet. Dagen efter pr...

Dagen efter att sonen och jag fällt och sågat upp några tallar på tomten stramar det till i ryggen när jag står i duschen. Jag känner igen signalen. Ryggskott ( lumbago acuta , ”kramp och stelhet i ländryggen”) är lika delar förnedring och kroppsligt lidande.  Smärtfritt så länge man ligger eller står och en närmast total förlamning så fort man ska göra en rörelse som innebär att vrida eller böja ryggen. Att ta sig upp från liggande till stående när man är på stranden blir ett projekt i nivå med att bestiga Mount Everest, alltmedan familjen förvånat tittar på. Ryggen har jag haft besvär med sedan jag nån gång på  nittiotalet på egen hand försökte lyfta en nyss fälld tall hos en släkting. Nu kan besvären dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, en lätt sträckning eller vridning och så är det klippt. Lyfter jag något tungt är jag ju beredd (”Fatta, säkra, lyft”, säger sonen som gjort lumpen, vid ”säkra” ska man lyfta blicken och fästa den nånstans i fjärran,så att ryggen s...

Sonen och jag går på cirkus med äldsta barnbarnet, 3 1/2 år. Cirkus Brazil Jack gästar Katthammarsvik och Östergarns IP på sin årliga Gotlandsturné. En ort, en föreställning per kväll, med början och start i Visby.  De moderna djurskyddsbestämmelserna håller nere antalet djurnummer till ett minimum. Hästar och katter (!) är vad som bjuds ikväll. Inte saknar man den tid då lejon, tigrar, sjölejon, björnar och elefanter hölls inlåsta i burar hela dagarna i väntan på kvällens föreställning. Men visst försvann en del av cirkusens själ med de stora dressyrnumren. Denna kväll får vi ta del av godkända nummer av akrobater, jonglörer och en trollkarl. En klassisk clowngestalt, utan varje tillstymmelse till rödnäsa, roar mellan akterna. Och när han viger två män ur publiken (den ene i narrkåpa och skramla, den andre i spetsklänning med bjällror och en krona), ja då känner vi en vindil från den medeltida karnevalen. När våra barn var små och vi gick på cirkus var det alltid Brazil Jack ...

Mitt i natten vaknar jag i en dröm. Jag går upp. Tar med mig anteckningsboken. Drömmen har varit kristallklar. Jag har gått runt i ett hus. (Det är tydligen mitt men har varit uthyrt en tid.) Det är mörkt och jag gömmer viktiga papper på olika ställen, på toaletten, i en överfull garderob osv. Syftet är att locka någon (oklart vem)  att sig in i huset. Denne är den enda som kan leda mig till en hemlighet som jag är på spåren. Personen är samtidigt väldigt farlig förstår jag. Och jag får inte visa att jag är hemma. (Ändå står min/vår bil fullt synlig på parkeringen.) Allt detta tänker jag i drömmen. Och där vaknar jag. *** Drömmarna har i alla tider och kulturer setts som meddelanden som behöver uttydas. Alltsedan Freud dagar finns det  böcker i ämnet som ger encyklopediska förklaringar till varje tänkbart föremål och episod . Ett hus sägs då symbolisera det egna jaget osv. Raka motsatsen är de som ser drömmar enbart som neurologiska reflexer. En sorts ”myrornas...

Är det en tillfällighet hur alla - från ÖB och neråt, liksom medierna - plötsligt börjar tala om Sveriges bristande försvarsförmåga (”en veckas-försvaret”), samtidigt som de lite diskret viftar med Nato-flaggan. Och se, den tidigare så övertygade opinionen börjar vackla . I sakfrågan instämmer jag med Anders Björnsson (SvD 22/5). ”Hög tid att upplösa Nato” *** Drömmer att jag är med i en fotbollsmatch. Mest allvarliga män i långa rockar och hatt. Påminner om figurerna ur ett manus om det gamla Sovjetunionen jag just redigerat. Det är trångt som T-centralen i rusningstid på planen. Jag slår en frispark, men närmaste man står för tätt inpå. Plötsligt får jag en ny chans, ryter till alla att det är sju (?) meter som gäller. Så slår jag en ny frispark, den tar först i ena stolpen, sen i den andra och i mål! Jag vaknar. Klockan är kvart över fem. Var det en bra eller dålig dröm? *** Susanna Alakoski skriver med klar och tydlig röst om det Sverige som också finns. Och alltid har fu...

På senvintern läser jag P.O. Enquists Liknelseboken . Har lovat att skriva om den. Och visst berörs jag av den unge pojkens möte med den äldre kvinnan och hans vidare utveckling. Men det är stumt inom mig. Berättelsen känns sluten. Det behöver inte alltid vara författarens fel att det inte uppstår ljuv musik vid mötet med en text. Det krävs två för en tango. Och att skriva om skönlitteratur är svårt. Väldigt svårt.  Och man ska framför allt inte läsa för att man måste. Så jag lägger Enquist åt sidan. I Svensk bokhandel svarar Lena Kvist, Borås tidnings kulturchef, på frågan vilka titlar recensenterna slåss om: ”Inte alltid dem man tror. … det är ett större motstånd att recensera till exempel PO Enquist. Det är nog lätt att känna att man måste kunna hela hans katalog och att det finns någon annan som kan honom bättre. ( SvB 11/13 )” Visst kan man raljera över recensenter som tycker att de måste vara inlästa på en författares verk för att kunna skriva om honom eller henne. Vad är d...

Det sägs att det första en antagonist eller kollega slår upp i en memoar är personregistret. Skriver den jäveln om mig, och i så fall vad? Må vara hur det vill med det, registret är en lika viktig del i tryckta fackböcker, memoarer och biografier som innehållsförteckningen. I vintras läste jag och skrev om Ove Allansson memoarer  ( Författare ”vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta” ), 500 sidor namndroppande, stundtals i form av skarpt tecknade miniporträtt av kollegor, sjömän och fackföreningsfolk. En guldgruva för den som vill orientera sig i kulturliv och facklig liv från 1950-talet och fram till i dag. Inget register. Samma sak med Annika Perssons biografi över Lena Nyman ( Jag vill ju vara fri ). Läsvärd, underhållande, tragisk. Fylld av personer från teater- och kulturlivet, av vilka vi mött och känner till många. Fanns det något register? Nehej.I våras påpekade Erik Åsard i Svenska Dagbladet avsaknaden av personregister i Karin Henriksson En droppe svart b...

Läkarna har genom åren varit fruktade och respekterade av patienter och många gånger illa sedda av andra yrkesgrupper inom vården. Men alla som vistats på ett sjukhus vet att sjukvården idag inte är densamma som i PC Jersilds Babels hus . Så visst är de värda allt stöd i det upprop som nu publicerats: Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras.  Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor.  Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer. Att Göran Hägglunds pressekreterare betr...

Lena opererade höften i mars. Vid mina återkommande besök under den vecka hon låg inlagd på sjukhuset mötte jag den personal, mest undersköterskor, som tog hand om hennes dagliga skötsel. Jag slogs av den kunskap alla dessa bar på och förmedlade: hur man stiger i och ur sängen med en nyopererad höft, hur man tar på en stödstrumpa när man inte får böja sig framåt, eller duschar sittandes på en stol, sätter ihop en rullstol så att benen vilar bekvämt. Och mycket mer. Med den organisation sjukvården och annan offentlig verksamhet har idag (ibland kallat New Public Management) räknas inte denna tysta kunskap. Alla förutsätts var utbytbara, en undersköterska ska ena dagen var på ortopedkliniken, och nästa på en strokeavdelningen. Att den nyinkomna medarbetaren inte har en aning om var grejerna finns på till exempel förlossningskliniken eller vilka rutiner man har spelar ingen roll. Allt ska istället dokumenteras. Detta är för övrigt raka motsatsen till tvärvetenskaplighet, som bygger på...

Det är jag som är Bruna Gubben. Jag stoppar människor jag möter som går på fel sida av gång- och cykelvägen. Jag hytter åt cyklister som cyklar där man inte får. Jag retar mig på gubben som låter den exklusiva  mercan stå på tomgång minut efter minut medan han väntar på sin odrägliga familj framför oss, där vi sitter i  pensionatets trädgård. För att inte tala om  kvinnan i BMW-suven som parkerat på gräsmattan till festplatsen och nu försöker ta sig ut bland fotgängare, cyklister och lekande barn. Jag har alltid rätt. *** Bruna Gubben dök första gången upp 1985 i Skäggstölden på Kråkebohöjden  julkalendern i radion av Täppas Fogelberg: "Bruna gubben smyger runt i trakten med en portfölj och frågar om tomten har tillstånd för det han gör, och vill ha underskrifter på papper."

Finns det något som förändrat barns uppväxt så mycket som den rörliga bilden? Yngsta barnbarnet, snart tre år, sitter framför tv:n på landet. Bolibompa. Hon skrattar hjärtlig. Tittar bort mot oss vid frukostbordet emellanåt, som för att få bekräftelse. Musiken, dansen, bilderna och det muntliga berättandet har funnits lika länge som mänskligheten. De rörliga bilderna, först i form av film och sedan tv, i knappt 100 år. De saknar motsvarighet. Det skulle i så fall vara den tryckta skriften som gjorde det skrivna ordet tillgängligt för massorna. Men där det skrivna ordet väcker min fantasi, skapar inre bilder och uppmuntrar till reflektion talar filmen och televisionen i första hand till känslorna: vrede, glädje, oro, sorg. Ingen värdering i det, men det kan vara värt att reflektera över skillnaden. Läs även andra bloggares åsikter om tv och film

Ser K-Special om Sven Lindqvist på SvT. Han är rolig när han pratar om sina arbetsmetoder: ”Om jag kommer till nåt svårt avsnitt som är marigt att skriva då gäller det att våga vara så dålig som man egentligen är: ’Idag Sven ska du vara dålig och bara vräka ur dig det sämsta du nånsin kan. För bara så kan det bli lite bättre imorgon. Och underbart på fredag.’ Det där knepet fungerar.” *** Lindqvist talar också om vikten av att vända i  tid: ”Det är så många som inte vänder i tid. Amerikanerna vända inte i tid i Vietnam. Ryssarna vände inte i tid i Afghanistan. Jag vände inte i tid i mitt första äktenskap. Vi gör alla det där felet att bita oss fast i enföreställning, en dröm och inte vända i tid.” Gott så. Men i samma andetag konstaterar han att de som utfört stordåd, var de som inte lyssnade. Som inte vände i tid. Paradoxalt. Men visst. Läs även andra bloggares åsikter om Sven Lindqvist

Kristi himmelsfärdshelgen tillbringar jag i Stockholms skärgård med en kurs i filosofisk praxis. Tre dagar av intensiv samvaro med omväxlande teori och praktiska övningar. 24 personer med skiftande bakgrund: några, inklusive de båda kursledarna, filosofer från den akademiska miljön, andra med så kallade samtalsyrken (psykologer, terapeuter, sjukgymnaster/arbetsterapeuter, lärare etc) och så några vanliga dödliga (inklusive undertecknad). Filosofisk praxis är ju en disciplin som initierats av filosofer som velat spränga den akademiska tvångströjan och ställa sina verktyg (av språk, argumentationsanalys m.m.) till folkets förfogande. Mitt intresse för ämnet väcktes när jag läste Tulsa Janssons bok i vintras. Någon svensk yrkeslegitimation finns ännu inte, men Svenska sällskapet för filosofiskpraxis  har etiska regler och antar till medlemmar filosofer med påbyggnadskurs i filosofisk praxis, eller människor med ”samtalsyrken” (se ovan) med motsvarande påbyggnad. Den närmaste utbi...

Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit talesperson, på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en mentalt sjuk mor i ena hörnan och pedofilen (”Caroli-bögen”), han som lockar de på närhet och ömhet utsvultna 10- till 12-åringarna med sprit och godis, i den andra. Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare:...

Sedan någon månad har jag inaktiverat mitt konto på  Facebook . Jag tänker inte dra några ideologiska växlar på mitt falnade intresse för sociala medier. Plötsligt stod jag bara inte ut med idylliserandet av allt privatliv och alla länkar om hur jävligt det är i samhället (allt är Alliansens fel!). Jag har inget att invända mot analysen men kombinationen är inte hälsosam för mitt humör. Och runtomkring sitter alla (vänner och folk på tunnelbanan) försjunkna i sina mobiler. Ibland vill jag likt en Don Quijote bara ställa mig upp och skrika: "Hallå! Vi finns! Här! På riktigt! Lägg ner de där jävla apparaterna och börja prata. Med varandra!". (Häromveckan fikade jag med en bekant och vän från Facebook. Min vän hade varit inlagd ett par veckor för depression i höstas visade det sig, inget man skriver om  i någon statusrad när det pågår. Så lite vi vet om varandra.) *** PS. Det här skrev jag innan avslöjandet om att amerikanska NSA övervakar telefon- och datortrafik hos de s...