Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat juli 2013

Får ett mejl apropå diskussionen på kursen om det yrkesmässiga samtalet. K. skriver:
Genuinitet - Buber skriver ”Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara. Hela existensfilosofin handlar om detta att vara en självreflekterande, ansvarig och självmedveten person som inte övermannas av det Heidegger beskriver som ’mannet’, utan tar eget ansvar i relation till andra människor, en som lever autentiskt.”
*
Drömmer att jag ska åka Vasaloppet. Jag är ute i sista minuten. Anmäler mig i en liten kur utanför Centralstation i Stockholm. Frågar om det finns några skidor i min längd. Får välja mellan blå och röda skidor av massiv plast. Vaknar innan jag hittat till startplatsen.
*
Cirkusen verkar ha gjort intryck på  barnbarnet. Dagen efter pratar han om clownen som ramlade när han skulle hoppa på studsmattan,  ”hon som klättrade på linorna”, trollkarlen som trollade bort tanter osv. Blasé? Nej verkligen inte. Att se verkliga människor göra saker, inte bara på en skärm eller en filmduk, överträffar fortfarande det mesta.

Sen leker vi cirkus flera dagar med legobitar som åskådare och små leksaksråttor som får agera akrobater.
*
SCB har presenterat siffror på hur många (eller snarare få) nya jobb den sänkta restaurangmomsen gett. Det bidde en tumme. Om krognotorna för den medelklass jag själv tillhör blivit lägre eller krögarnas vinster ökat förtäljer inte historien. Och den här gången är det inte sakfrågan som intresserar mig (jag är emot rut- och rot-avdragen i dess nuvarande utformning även om de skulle skapat fler vita arbetstillfällen) utan de tillfrågade politikernas reaktion. Liksom Hägglund och Lööf uttalat i andra sammanhang är man övertygad om att restauranger inte skulle startat, att det ger fler jobb på sikt. Osv. Där man förr tillsatte en utredning och genomförde förslag som sedan utvärderades och modifierades, skjuter man nu företagsstödjande förslag från höften (bolagsskatten!) för att sedan när de utvärderas bara konstatera att man vet bättre än de forskare som granskat.
*
Siv Strömquist Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp är en alldeles bedårande liten skrift om dessa våra minsta vänner inom teckenvärlden. Lustfyllt och kunnigt lotsar hon oss bokstavsnördar genom skiljetecknens värld. Avsnittet om ”skiljetecken som stilgrepp” med citat från storheter som Tunström, Dagerman, Hj, Söderberg, Oates m.fl. borde  få även den mest förstockade att inse att en punkt eller ett semikolon sätter man inte hur som helst. Stor och liten bokstav (versaler och gemener) behandlar hon lika lustfyllt. Versal (stora bokstäver) kan till exempel vara lämpliga när man vill väcka uppmärksamhet:
Så som Lotta Olsson gör i En annan resa, när hon låter hasselmusen ryta (”med överraskande styrka”):
SÄTT DIG NER!
Inte så konstigt, kanske, att jättemyrsloken tvärt tystnar och sätter sig ned.
*
Ett antal riksdagsledamöter, f.d. ministrar och andra namnkunniga har undertecknat en artikel med krav på att Arlanda flygplats ska döpas om efter Raoul Wallenberg. Jämförelse görs med Charles de Gaulle och John F. Kennedy. Varför inte välja Folke Bernadotte, mannen som offrade livet i försöken att medla i den konflikt som är vår tids ödesdrama, alla konflikters moder, den mellan Israel och Palestina. Göran Burén har skrivit en utmärkt bok i ämnet: Mordet på Folket Bernadotte (Leopard 2012, nu även som pocket).
*
Förra sommarens stora läsupplevelse var nog ändå Stål av Silvia Avallone. En sensationell debut. Den självklarhet med vilken de unga flickornas första trevande steg ut i vuxenvärlden i det slitna stålverkssamhället vid kusten skildras. Så kan också en arbetarskildring skrivas.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...