Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat juli 2013

Får ett mejl apropå diskussionen på kursen om det yrkesmässiga samtalet. K. skriver:
Genuinitet - Buber skriver ”Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara. Hela existensfilosofin handlar om detta att vara en självreflekterande, ansvarig och självmedveten person som inte övermannas av det Heidegger beskriver som ’mannet’, utan tar eget ansvar i relation till andra människor, en som lever autentiskt.”
*
Drömmer att jag ska åka Vasaloppet. Jag är ute i sista minuten. Anmäler mig i en liten kur utanför Centralstation i Stockholm. Frågar om det finns några skidor i min längd. Får välja mellan blå och röda skidor av massiv plast. Vaknar innan jag hittat till startplatsen.
*
Cirkusen verkar ha gjort intryck på  barnbarnet. Dagen efter pratar han om clownen som ramlade när han skulle hoppa på studsmattan,  ”hon som klättrade på linorna”, trollkarlen som trollade bort tanter osv. Blasé? Nej verkligen inte. Att se verkliga människor göra saker, inte bara på en skärm eller en filmduk, överträffar fortfarande det mesta.

Sen leker vi cirkus flera dagar med legobitar som åskådare och små leksaksråttor som får agera akrobater.
*
SCB har presenterat siffror på hur många (eller snarare få) nya jobb den sänkta restaurangmomsen gett. Det bidde en tumme. Om krognotorna för den medelklass jag själv tillhör blivit lägre eller krögarnas vinster ökat förtäljer inte historien. Och den här gången är det inte sakfrågan som intresserar mig (jag är emot rut- och rot-avdragen i dess nuvarande utformning även om de skulle skapat fler vita arbetstillfällen) utan de tillfrågade politikernas reaktion. Liksom Hägglund och Lööf uttalat i andra sammanhang är man övertygad om att restauranger inte skulle startat, att det ger fler jobb på sikt. Osv. Där man förr tillsatte en utredning och genomförde förslag som sedan utvärderades och modifierades, skjuter man nu företagsstödjande förslag från höften (bolagsskatten!) för att sedan när de utvärderas bara konstatera att man vet bättre än de forskare som granskat.
*
Siv Strömquist Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp är en alldeles bedårande liten skrift om dessa våra minsta vänner inom teckenvärlden. Lustfyllt och kunnigt lotsar hon oss bokstavsnördar genom skiljetecknens värld. Avsnittet om ”skiljetecken som stilgrepp” med citat från storheter som Tunström, Dagerman, Hj, Söderberg, Oates m.fl. borde  få även den mest förstockade att inse att en punkt eller ett semikolon sätter man inte hur som helst. Stor och liten bokstav (versaler och gemener) behandlar hon lika lustfyllt. Versal (stora bokstäver) kan till exempel vara lämpliga när man vill väcka uppmärksamhet:
Så som Lotta Olsson gör i En annan resa, när hon låter hasselmusen ryta (”med överraskande styrka”):
SÄTT DIG NER!
Inte så konstigt, kanske, att jättemyrsloken tvärt tystnar och sätter sig ned.
*
Ett antal riksdagsledamöter, f.d. ministrar och andra namnkunniga har undertecknat en artikel med krav på att Arlanda flygplats ska döpas om efter Raoul Wallenberg. Jämförelse görs med Charles de Gaulle och John F. Kennedy. Varför inte välja Folke Bernadotte, mannen som offrade livet i försöken att medla i den konflikt som är vår tids ödesdrama, alla konflikters moder, den mellan Israel och Palestina. Göran Burén har skrivit en utmärkt bok i ämnet: Mordet på Folket Bernadotte (Leopard 2012, nu även som pocket).
*
Förra sommarens stora läsupplevelse var nog ändå Stål av Silvia Avallone. En sensationell debut. Den självklarhet med vilken de unga flickornas första trevande steg ut i vuxenvärlden i det slitna stålverkssamhället vid kusten skildras. Så kan också en arbetarskildring skrivas.

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...