Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat juli 2013

Får ett mejl apropå diskussionen på kursen om det yrkesmässiga samtalet. K. skriver:
Genuinitet - Buber skriver ”Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara. Hela existensfilosofin handlar om detta att vara en självreflekterande, ansvarig och självmedveten person som inte övermannas av det Heidegger beskriver som ’mannet’, utan tar eget ansvar i relation till andra människor, en som lever autentiskt.”
*
Drömmer att jag ska åka Vasaloppet. Jag är ute i sista minuten. Anmäler mig i en liten kur utanför Centralstation i Stockholm. Frågar om det finns några skidor i min längd. Får välja mellan blå och röda skidor av massiv plast. Vaknar innan jag hittat till startplatsen.
*
Cirkusen verkar ha gjort intryck på  barnbarnet. Dagen efter pratar han om clownen som ramlade när han skulle hoppa på studsmattan,  ”hon som klättrade på linorna”, trollkarlen som trollade bort tanter osv. Blasé? Nej verkligen inte. Att se verkliga människor göra saker, inte bara på en skärm eller en filmduk, överträffar fortfarande det mesta.

Sen leker vi cirkus flera dagar med legobitar som åskådare och små leksaksråttor som får agera akrobater.
*
SCB har presenterat siffror på hur många (eller snarare få) nya jobb den sänkta restaurangmomsen gett. Det bidde en tumme. Om krognotorna för den medelklass jag själv tillhör blivit lägre eller krögarnas vinster ökat förtäljer inte historien. Och den här gången är det inte sakfrågan som intresserar mig (jag är emot rut- och rot-avdragen i dess nuvarande utformning även om de skulle skapat fler vita arbetstillfällen) utan de tillfrågade politikernas reaktion. Liksom Hägglund och Lööf uttalat i andra sammanhang är man övertygad om att restauranger inte skulle startat, att det ger fler jobb på sikt. Osv. Där man förr tillsatte en utredning och genomförde förslag som sedan utvärderades och modifierades, skjuter man nu företagsstödjande förslag från höften (bolagsskatten!) för att sedan när de utvärderas bara konstatera att man vet bättre än de forskare som granskat.
*
Siv Strömquist Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp är en alldeles bedårande liten skrift om dessa våra minsta vänner inom teckenvärlden. Lustfyllt och kunnigt lotsar hon oss bokstavsnördar genom skiljetecknens värld. Avsnittet om ”skiljetecken som stilgrepp” med citat från storheter som Tunström, Dagerman, Hj, Söderberg, Oates m.fl. borde  få även den mest förstockade att inse att en punkt eller ett semikolon sätter man inte hur som helst. Stor och liten bokstav (versaler och gemener) behandlar hon lika lustfyllt. Versal (stora bokstäver) kan till exempel vara lämpliga när man vill väcka uppmärksamhet:
Så som Lotta Olsson gör i En annan resa, när hon låter hasselmusen ryta (”med överraskande styrka”):
SÄTT DIG NER!
Inte så konstigt, kanske, att jättemyrsloken tvärt tystnar och sätter sig ned.
*
Ett antal riksdagsledamöter, f.d. ministrar och andra namnkunniga har undertecknat en artikel med krav på att Arlanda flygplats ska döpas om efter Raoul Wallenberg. Jämförelse görs med Charles de Gaulle och John F. Kennedy. Varför inte välja Folke Bernadotte, mannen som offrade livet i försöken att medla i den konflikt som är vår tids ödesdrama, alla konflikters moder, den mellan Israel och Palestina. Göran Burén har skrivit en utmärkt bok i ämnet: Mordet på Folket Bernadotte (Leopard 2012, nu även som pocket).
*
Förra sommarens stora läsupplevelse var nog ändå Stål av Silvia Avallone. En sensationell debut. Den självklarhet med vilken de unga flickornas första trevande steg ut i vuxenvärlden i det slitna stålverkssamhället vid kusten skildras. Så kan också en arbetarskildring skrivas.

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...