Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat juli 2013

Får ett mejl apropå diskussionen på kursen om det yrkesmässiga samtalet. K. skriver:
Genuinitet - Buber skriver ”Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara. Hela existensfilosofin handlar om detta att vara en självreflekterande, ansvarig och självmedveten person som inte övermannas av det Heidegger beskriver som ’mannet’, utan tar eget ansvar i relation till andra människor, en som lever autentiskt.”
*
Drömmer att jag ska åka Vasaloppet. Jag är ute i sista minuten. Anmäler mig i en liten kur utanför Centralstation i Stockholm. Frågar om det finns några skidor i min längd. Får välja mellan blå och röda skidor av massiv plast. Vaknar innan jag hittat till startplatsen.
*
Cirkusen verkar ha gjort intryck på  barnbarnet. Dagen efter pratar han om clownen som ramlade när han skulle hoppa på studsmattan,  ”hon som klättrade på linorna”, trollkarlen som trollade bort tanter osv. Blasé? Nej verkligen inte. Att se verkliga människor göra saker, inte bara på en skärm eller en filmduk, överträffar fortfarande det mesta.

Sen leker vi cirkus flera dagar med legobitar som åskådare och små leksaksråttor som får agera akrobater.
*
SCB har presenterat siffror på hur många (eller snarare få) nya jobb den sänkta restaurangmomsen gett. Det bidde en tumme. Om krognotorna för den medelklass jag själv tillhör blivit lägre eller krögarnas vinster ökat förtäljer inte historien. Och den här gången är det inte sakfrågan som intresserar mig (jag är emot rut- och rot-avdragen i dess nuvarande utformning även om de skulle skapat fler vita arbetstillfällen) utan de tillfrågade politikernas reaktion. Liksom Hägglund och Lööf uttalat i andra sammanhang är man övertygad om att restauranger inte skulle startat, att det ger fler jobb på sikt. Osv. Där man förr tillsatte en utredning och genomförde förslag som sedan utvärderades och modifierades, skjuter man nu företagsstödjande förslag från höften (bolagsskatten!) för att sedan när de utvärderas bara konstatera att man vet bättre än de forskare som granskat.
*
Siv Strömquist Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp är en alldeles bedårande liten skrift om dessa våra minsta vänner inom teckenvärlden. Lustfyllt och kunnigt lotsar hon oss bokstavsnördar genom skiljetecknens värld. Avsnittet om ”skiljetecken som stilgrepp” med citat från storheter som Tunström, Dagerman, Hj, Söderberg, Oates m.fl. borde  få även den mest förstockade att inse att en punkt eller ett semikolon sätter man inte hur som helst. Stor och liten bokstav (versaler och gemener) behandlar hon lika lustfyllt. Versal (stora bokstäver) kan till exempel vara lämpliga när man vill väcka uppmärksamhet:
Så som Lotta Olsson gör i En annan resa, när hon låter hasselmusen ryta (”med överraskande styrka”):
SÄTT DIG NER!
Inte så konstigt, kanske, att jättemyrsloken tvärt tystnar och sätter sig ned.
*
Ett antal riksdagsledamöter, f.d. ministrar och andra namnkunniga har undertecknat en artikel med krav på att Arlanda flygplats ska döpas om efter Raoul Wallenberg. Jämförelse görs med Charles de Gaulle och John F. Kennedy. Varför inte välja Folke Bernadotte, mannen som offrade livet i försöken att medla i den konflikt som är vår tids ödesdrama, alla konflikters moder, den mellan Israel och Palestina. Göran Burén har skrivit en utmärkt bok i ämnet: Mordet på Folket Bernadotte (Leopard 2012, nu även som pocket).
*
Förra sommarens stora läsupplevelse var nog ändå Stål av Silvia Avallone. En sensationell debut. Den självklarhet med vilken de unga flickornas första trevande steg ut i vuxenvärlden i det slitna stålverkssamhället vid kusten skildras. Så kan också en arbetarskildring skrivas.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...