Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat 2, juli 2013

Jag skriver under en petition om att Bradley Manning bör få Nobels fredspris och tänker på vår ständigt twittrande utrikesministers och regeringens tystnad om Edward Snowden, en annan visselblåsare som vi bör skänka en tacksamhetens tanke. Det är något väldigt skevt men också talande i den upprördhet Europas regeringar visar upp gentemot den amerikanska avlyssningen samtidigt som man helt ignorerar Snowdens behov av skydd. Jag tänker på  all barnuppfostrans gyllene regel: Det är inte vad vi säger som räknas, utan vad vi gör.
Ola Wong skriver  klokt om hyckleriet i väst  och, kanske värst av allt, vår cynism. Vänner till höger och vänster säger att ”det visste man ju”. Men visste vi verkligen att amerikanska NSA lyfter på locket till i princip varje dator.
En journalistbekant berättar att om man verkligen vill garantera en källa anonymitet får man lämna mobilen hemma. Två mobiler på samma plats berättar annars vilka som möts.
***
En ny medlem har tillkommit i familjen. Dottern och hennes sambo fick en son. Alla är lättade och glada, eftersom det gått några veckor över tiden. Men när det väl satt igång gick det fort. Och gjorde följaktligen fruktansvärt ont. Nog tror jag  att flertalet skillnader mellan könen är sociala konstruktioner, men detta med att föda barn är en erfarenhet vi män aldrig kan dela, än mindre förstå.
Jag står lutad över den lilla varelsen. Munnen smackar, armar och ben rör sig till synes planlöst.Ibland möter jag blicken. Eller? Det finns olika uppfattningar om hur mycket och vad ett spädbarn egentligen ser. Jag vill minnas att Hugo Lagercrantz  vid något tillfälle har sagt att sett till hjärnans utveckling föds människan  för tidigt, men att huvudet skulle bli för stort av att vänta några månader till. Ännu en av dessa kompromisser som evolutionen frambringat.
Vilken chock det måste vara att födas, tänker jag. Frågan är om vi någonsin hämtar oss.
***
Jag läser i bladet att EU-kommissionen vill börja bygga egna ”drönare” (dvs. sådana förarlösa plan som sprider död och terror i länder som inte räknas till  det ”världssamfund" som utfärdar dessa domar.) I artikeln framgår att unionen tydligen redan nu importerar sådana från USA. Och var och mot vem är det tänkt att dessa ska användas?
***
”Bildning är det som finns kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss”, är ett talesätt som brukar tillskrivas Ellen Key. Ibland med udden riktad mot gamla tiders pluggskola. Men, tänker jag, för att ha något att glömma, måste man först ha lärt sig något.
***
Mikael Nyberg nyanserar debatten om Zarembas sjukvårdsartiklar i senaste numret av Clarté. Kritiken är bra, menar Nyberg, men ifrågasätter Zaremba när denne tycks mena att ”lean production” passar kassabiträden och truckförare, men inte läkare och lärare. Nyberg skriver också om sin tid som lagerarbetare vilket får mig att tänka på mina egna iakttagelser under Lenas vistelse på sjukhuset. Resonemanget illustreras av Financial Times skräckinjagande rapporter om arbetsförhållandena vid bokjätten Amazons lager i Rugeley i England.
Samtidigt läser jag  om de läkare som tvångsmatar fångarna vid Guantanamobasen och tänker att  frågan om professionernas suveränitet inte är enkel att besvara.
***
Anders Sundelin skriver en inspirerad understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards (”Låtarna som överlevt alla andra”). För en ordinär jazzmusiker kan låtvalet variera från kväll till kväll och han eller hon kan aldrig vara säker på vilka låtar som bandledaren väljer att spela:
Därför måste, har Ted Gioia räknat ut, en jazzmusiker kunna mellan 200 och 300 kompositioner för att inte bli arbetslös, måste lista ut vilka de är och lära dem sig på egen hand – eftersom ingen avslöjar deras existens – och tillsammans utgör de jazzrepertoarens fundament.
Jag  hoppas Anders gör en spellista åt oss fåkunniga på Spotify
***
På kvällarna slöläser jag  i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Möten, resor, löpning, telefonsamtal, shopping. Mera telefonsamtal. När hinner karln skriva?
***
Inför det faktum att så många skadar sig vid löpning och inspirerad av läsningen av Born to Run började jag i vintras tillämpa framfotstekniken, vid vilken man landar på mellan- och framfoten, hellre än tjonga i hälen. Detta sägs skona lederna. Mest påtaglig är den förbättrade balansen. Mitt i vintern kunde jag lägga undan dobbarna och springa trots det hala underlaget. När våren kom köpte jag ett par lätta löparskor med tunn sula (Nike Free för den som är intresserad av märken.) Men nog frestade det på vader och lår till en början, och jag fick på nytt börja springa i korta intervaller. På YouTube hittar jag några klipp där Eric Orton (Christopher McDougalls instruktör i boken) lär ut grunderna.
”Spring som om ditt barn håller på att bli påkört ute på gatan och du är barfota”, är annars en god sammanfattning  i tekniken.

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H. skriver i ett mejl:
Läste Ditt blogginlägg om Bradley Manning. Jag har skrivit på petitionen.
Märkligt nog har jag inte sett någon dra parallellen med den likaledes fängslade Carl von Ossietzky som avslöjat den tyska återupprustningen i Die Weltbühne. Man kan verkligen undra om den norska Nobelkommittén kan uppbåda ett liknande civilkurage som 1936...
För övrigt anser jag att fredspriset bör delas mellan Manning och Edward Snowden.

Läs mer

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)