Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat 2, juli 2013

Jag skriver under en petition om att Bradley Manning bör få Nobels fredspris och tänker på vår ständigt twittrande utrikesministers och regeringens tystnad om Edward Snowden, en annan visselblåsare som vi bör skänka en tacksamhetens tanke. Det är något väldigt skevt men också talande i den upprördhet Europas regeringar visar upp gentemot den amerikanska avlyssningen samtidigt som man helt ignorerar Snowdens behov av skydd. Jag tänker på  all barnuppfostrans gyllene regel: Det är inte vad vi säger som räknas, utan vad vi gör.
Ola Wong skriver  klokt om hyckleriet i väst  och, kanske värst av allt, vår cynism. Vänner till höger och vänster säger att ”det visste man ju”. Men visste vi verkligen att amerikanska NSA lyfter på locket till i princip varje dator.
En journalistbekant berättar att om man verkligen vill garantera en källa anonymitet får man lämna mobilen hemma. Två mobiler på samma plats berättar annars vilka som möts.
***
En ny medlem har tillkommit i familjen. Dottern och hennes sambo fick en son. Alla är lättade och glada, eftersom det gått några veckor över tiden. Men när det väl satt igång gick det fort. Och gjorde följaktligen fruktansvärt ont. Nog tror jag  att flertalet skillnader mellan könen är sociala konstruktioner, men detta med att föda barn är en erfarenhet vi män aldrig kan dela, än mindre förstå.
Jag står lutad över den lilla varelsen. Munnen smackar, armar och ben rör sig till synes planlöst.Ibland möter jag blicken. Eller? Det finns olika uppfattningar om hur mycket och vad ett spädbarn egentligen ser. Jag vill minnas att Hugo Lagercrantz  vid något tillfälle har sagt att sett till hjärnans utveckling föds människan  för tidigt, men att huvudet skulle bli för stort av att vänta några månader till. Ännu en av dessa kompromisser som evolutionen frambringat.
Vilken chock det måste vara att födas, tänker jag. Frågan är om vi någonsin hämtar oss.
***
Jag läser i bladet att EU-kommissionen vill börja bygga egna ”drönare” (dvs. sådana förarlösa plan som sprider död och terror i länder som inte räknas till  det ”världssamfund" som utfärdar dessa domar.) I artikeln framgår att unionen tydligen redan nu importerar sådana från USA. Och var och mot vem är det tänkt att dessa ska användas?
***
”Bildning är det som finns kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss”, är ett talesätt som brukar tillskrivas Ellen Key. Ibland med udden riktad mot gamla tiders pluggskola. Men, tänker jag, för att ha något att glömma, måste man först ha lärt sig något.
***
Mikael Nyberg nyanserar debatten om Zarembas sjukvårdsartiklar i senaste numret av Clarté. Kritiken är bra, menar Nyberg, men ifrågasätter Zaremba när denne tycks mena att ”lean production” passar kassabiträden och truckförare, men inte läkare och lärare. Nyberg skriver också om sin tid som lagerarbetare vilket får mig att tänka på mina egna iakttagelser under Lenas vistelse på sjukhuset. Resonemanget illustreras av Financial Times skräckinjagande rapporter om arbetsförhållandena vid bokjätten Amazons lager i Rugeley i England.
Samtidigt läser jag  om de läkare som tvångsmatar fångarna vid Guantanamobasen och tänker att  frågan om professionernas suveränitet inte är enkel att besvara.
***
Anders Sundelin skriver en inspirerad understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards (”Låtarna som överlevt alla andra”). För en ordinär jazzmusiker kan låtvalet variera från kväll till kväll och han eller hon kan aldrig vara säker på vilka låtar som bandledaren väljer att spela:
Därför måste, har Ted Gioia räknat ut, en jazzmusiker kunna mellan 200 och 300 kompositioner för att inte bli arbetslös, måste lista ut vilka de är och lära dem sig på egen hand – eftersom ingen avslöjar deras existens – och tillsammans utgör de jazzrepertoarens fundament.
Jag  hoppas Anders gör en spellista åt oss fåkunniga på Spotify
***
På kvällarna slöläser jag  i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Möten, resor, löpning, telefonsamtal, shopping. Mera telefonsamtal. När hinner karln skriva?
***
Inför det faktum att så många skadar sig vid löpning och inspirerad av läsningen av Born to Run började jag i vintras tillämpa framfotstekniken, vid vilken man landar på mellan- och framfoten, hellre än tjonga i hälen. Detta sägs skona lederna. Mest påtaglig är den förbättrade balansen. Mitt i vintern kunde jag lägga undan dobbarna och springa trots det hala underlaget. När våren kom köpte jag ett par lätta löparskor med tunn sula (Nike Free för den som är intresserad av märken.) Men nog frestade det på vader och lår till en början, och jag fick på nytt börja springa i korta intervaller. På YouTube hittar jag några klipp där Eric Orton (Christopher McDougalls instruktör i boken) lär ut grunderna.
”Spring som om ditt barn håller på att bli påkört ute på gatan och du är barfota”, är annars en god sammanfattning  i tekniken.
Etiketter:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H. skriver i ett mejl:
Läste Ditt blogginlägg om Bradley Manning. Jag har skrivit på petitionen.
Märkligt nog har jag inte sett någon dra parallellen med den likaledes fängslade Carl von Ossietzky som avslöjat den tyska återupprustningen i Die Weltbühne. Man kan verkligen undra om den norska Nobelkommittén kan uppbåda ett liknande civilkurage som 1936...
För övrigt anser jag att fredspriset bör delas mellan Manning och Edward Snowden.
08 augusti, 2013 17:29
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...
Skicka en kommentar
Läs mer