Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat 2, juli 2013

Jag skriver under en petition om att Bradley Manning bör få Nobels fredspris och tänker på vår ständigt twittrande utrikesministers och regeringens tystnad om Edward Snowden, en annan visselblåsare som vi bör skänka en tacksamhetens tanke. Det är något väldigt skevt men också talande i den upprördhet Europas regeringar visar upp gentemot den amerikanska avlyssningen samtidigt som man helt ignorerar Snowdens behov av skydd. Jag tänker på  all barnuppfostrans gyllene regel: Det är inte vad vi säger som räknas, utan vad vi gör.
Ola Wong skriver  klokt om hyckleriet i väst  och, kanske värst av allt, vår cynism. Vänner till höger och vänster säger att ”det visste man ju”. Men visste vi verkligen att amerikanska NSA lyfter på locket till i princip varje dator.
En journalistbekant berättar att om man verkligen vill garantera en källa anonymitet får man lämna mobilen hemma. Två mobiler på samma plats berättar annars vilka som möts.
***
En ny medlem har tillkommit i familjen. Dottern och hennes sambo fick en son. Alla är lättade och glada, eftersom det gått några veckor över tiden. Men när det väl satt igång gick det fort. Och gjorde följaktligen fruktansvärt ont. Nog tror jag  att flertalet skillnader mellan könen är sociala konstruktioner, men detta med att föda barn är en erfarenhet vi män aldrig kan dela, än mindre förstå.
Jag står lutad över den lilla varelsen. Munnen smackar, armar och ben rör sig till synes planlöst.Ibland möter jag blicken. Eller? Det finns olika uppfattningar om hur mycket och vad ett spädbarn egentligen ser. Jag vill minnas att Hugo Lagercrantz  vid något tillfälle har sagt att sett till hjärnans utveckling föds människan  för tidigt, men att huvudet skulle bli för stort av att vänta några månader till. Ännu en av dessa kompromisser som evolutionen frambringat.
Vilken chock det måste vara att födas, tänker jag. Frågan är om vi någonsin hämtar oss.
***
Jag läser i bladet att EU-kommissionen vill börja bygga egna ”drönare” (dvs. sådana förarlösa plan som sprider död och terror i länder som inte räknas till  det ”världssamfund" som utfärdar dessa domar.) I artikeln framgår att unionen tydligen redan nu importerar sådana från USA. Och var och mot vem är det tänkt att dessa ska användas?
***
”Bildning är det som finns kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss”, är ett talesätt som brukar tillskrivas Ellen Key. Ibland med udden riktad mot gamla tiders pluggskola. Men, tänker jag, för att ha något att glömma, måste man först ha lärt sig något.
***
Mikael Nyberg nyanserar debatten om Zarembas sjukvårdsartiklar i senaste numret av Clarté. Kritiken är bra, menar Nyberg, men ifrågasätter Zaremba när denne tycks mena att ”lean production” passar kassabiträden och truckförare, men inte läkare och lärare. Nyberg skriver också om sin tid som lagerarbetare vilket får mig att tänka på mina egna iakttagelser under Lenas vistelse på sjukhuset. Resonemanget illustreras av Financial Times skräckinjagande rapporter om arbetsförhållandena vid bokjätten Amazons lager i Rugeley i England.
Samtidigt läser jag  om de läkare som tvångsmatar fångarna vid Guantanamobasen och tänker att  frågan om professionernas suveränitet inte är enkel att besvara.
***
Anders Sundelin skriver en inspirerad understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards (”Låtarna som överlevt alla andra”). För en ordinär jazzmusiker kan låtvalet variera från kväll till kväll och han eller hon kan aldrig vara säker på vilka låtar som bandledaren väljer att spela:
Därför måste, har Ted Gioia räknat ut, en jazzmusiker kunna mellan 200 och 300 kompositioner för att inte bli arbetslös, måste lista ut vilka de är och lära dem sig på egen hand – eftersom ingen avslöjar deras existens – och tillsammans utgör de jazzrepertoarens fundament.
Jag  hoppas Anders gör en spellista åt oss fåkunniga på Spotify
***
På kvällarna slöläser jag  i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Möten, resor, löpning, telefonsamtal, shopping. Mera telefonsamtal. När hinner karln skriva?
***
Inför det faktum att så många skadar sig vid löpning och inspirerad av läsningen av Born to Run började jag i vintras tillämpa framfotstekniken, vid vilken man landar på mellan- och framfoten, hellre än tjonga i hälen. Detta sägs skona lederna. Mest påtaglig är den förbättrade balansen. Mitt i vintern kunde jag lägga undan dobbarna och springa trots det hala underlaget. När våren kom köpte jag ett par lätta löparskor med tunn sula (Nike Free för den som är intresserad av märken.) Men nog frestade det på vader och lår till en början, och jag fick på nytt börja springa i korta intervaller. På YouTube hittar jag några klipp där Eric Orton (Christopher McDougalls instruktör i boken) lär ut grunderna.
”Spring som om ditt barn håller på att bli påkört ute på gatan och du är barfota”, är annars en god sammanfattning  i tekniken.
Etiketter:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H. skriver i ett mejl:
Läste Ditt blogginlägg om Bradley Manning. Jag har skrivit på petitionen.
Märkligt nog har jag inte sett någon dra parallellen med den likaledes fängslade Carl von Ossietzky som avslöjat den tyska återupprustningen i Die Weltbühne. Man kan verkligen undra om den norska Nobelkommittén kan uppbåda ett liknande civilkurage som 1936...
För övrigt anser jag att fredspriset bör delas mellan Manning och Edward Snowden.
08 augusti, 2013 17:29
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer