Fortsätt till huvudinnehåll

En hemstad

Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit talesperson, på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en mentalt sjuk mor i ena hörnan och pedofilen (”Caroli-bögen”), han som lockar de på närhet och ömhet utsvultna 10- till 12-åringarna med sprit och godis, i den andra.

Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare: K., den stora kärleken. Och liksom i den förra romanen (Och allt ska vara kärlek) heter det gång på gång att ”Det är bara kärleken som kan rädda mig”.

Men de blixtar som slår ut ur denna monolog är mer än nog för att göra En hemstad värd att läsas. ”Se oss”, skriker det från sidorna. ”Detta är också en människa.”

Ibland undrar jag om inte Lundberg själv tyngs av omvärldens förväntningar. Det är befriande att han skriver om ”klass” när andra skriver om ”fattigdom”. Men mentalsjukdom och sexuellt utnyttjande finns väl även på andra håll, tänker jag ibland. Och ändå: likt Susanna Alakoski kan Kristian Lundberg gestalta skillnaden mellan de som äger och de som blir ägda, så att det känns ända in i märgen: ”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.”

Så blir En hemstad en berättelse om utvägar som stängs:
”Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss, för er.”

En hemstad
Kristian Lundberg
Wahlström & Widstrand 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...