Fortsätt till huvudinnehåll

En hemstad

Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit talesperson, på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en mentalt sjuk mor i ena hörnan och pedofilen (”Caroli-bögen”), han som lockar de på närhet och ömhet utsvultna 10- till 12-åringarna med sprit och godis, i den andra.

Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare: K., den stora kärleken. Och liksom i den förra romanen (Och allt ska vara kärlek) heter det gång på gång att ”Det är bara kärleken som kan rädda mig”.

Men de blixtar som slår ut ur denna monolog är mer än nog för att göra En hemstad värd att läsas. ”Se oss”, skriker det från sidorna. ”Detta är också en människa.”

Ibland undrar jag om inte Lundberg själv tyngs av omvärldens förväntningar. Det är befriande att han skriver om ”klass” när andra skriver om ”fattigdom”. Men mentalsjukdom och sexuellt utnyttjande finns väl även på andra håll, tänker jag ibland. Och ändå: likt Susanna Alakoski kan Kristian Lundberg gestalta skillnaden mellan de som äger och de som blir ägda, så att det känns ända in i märgen: ”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.”

Så blir En hemstad en berättelse om utvägar som stängs:
”Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss, för er.”

En hemstad
Kristian Lundberg
Wahlström & Widstrand 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)