Fortsätt till huvudinnehåll

En hemstad

Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit talesperson, på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en mentalt sjuk mor i ena hörnan och pedofilen (”Caroli-bögen”), han som lockar de på närhet och ömhet utsvultna 10- till 12-åringarna med sprit och godis, i den andra.

Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare: K., den stora kärleken. Och liksom i den förra romanen (Och allt ska vara kärlek) heter det gång på gång att ”Det är bara kärleken som kan rädda mig”.

Men de blixtar som slår ut ur denna monolog är mer än nog för att göra En hemstad värd att läsas. ”Se oss”, skriker det från sidorna. ”Detta är också en människa.”

Ibland undrar jag om inte Lundberg själv tyngs av omvärldens förväntningar. Det är befriande att han skriver om ”klass” när andra skriver om ”fattigdom”. Men mentalsjukdom och sexuellt utnyttjande finns väl även på andra håll, tänker jag ibland. Och ändå: likt Susanna Alakoski kan Kristian Lundberg gestalta skillnaden mellan de som äger och de som blir ägda, så att det känns ända in i märgen: ”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.”

Så blir En hemstad en berättelse om utvägar som stängs:
”Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss, för er.”

En hemstad
Kristian Lundberg
Wahlström & Widstrand 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...