Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit talesperson, på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en mentalt sjuk mor i ena hörnan och pedofilen (”Caroli-bögen”), han som lockar de på närhet och ömhet utsvultna 10- till 12-åringarna med sprit och godis, i den andra.
Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare: K., den stora kärleken. Och liksom i den förra romanen (Och allt ska vara kärlek) heter det gång på gång att ”Det är bara kärleken som kan rädda mig”.
Men de blixtar som slår ut ur denna monolog är mer än nog för att göra En hemstad värd att läsas. ”Se oss”, skriker det från sidorna. ”Detta är också en människa.”
Ibland undrar jag om inte Lundberg själv tyngs av omvärldens förväntningar. Det är befriande att han skriver om ”klass” när andra skriver om ”fattigdom”. Men mentalsjukdom och sexuellt utnyttjande finns väl även på andra håll, tänker jag ibland. Och ändå: likt Susanna Alakoski kan Kristian Lundberg gestalta skillnaden mellan de som äger och de som blir ägda, så att det känns ända in i märgen: ”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.”
Så blir En hemstad en berättelse om utvägar som stängs:
”Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss, för er.”
En hemstad
Kristian Lundberg
Wahlström & Widstrand 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013
Läs även andra bloggares åsikter om Kristian Lundberg
Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare: K., den stora kärleken. Och liksom i den förra romanen (Och allt ska vara kärlek) heter det gång på gång att ”Det är bara kärleken som kan rädda mig”.
Men de blixtar som slår ut ur denna monolog är mer än nog för att göra En hemstad värd att läsas. ”Se oss”, skriker det från sidorna. ”Detta är också en människa.”
Ibland undrar jag om inte Lundberg själv tyngs av omvärldens förväntningar. Det är befriande att han skriver om ”klass” när andra skriver om ”fattigdom”. Men mentalsjukdom och sexuellt utnyttjande finns väl även på andra håll, tänker jag ibland. Och ändå: likt Susanna Alakoski kan Kristian Lundberg gestalta skillnaden mellan de som äger och de som blir ägda, så att det känns ända in i märgen: ”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.”
Så blir En hemstad en berättelse om utvägar som stängs:
”Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss, för er.”
En hemstad
Kristian Lundberg
Wahlström & Widstrand 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013
Läs även andra bloggares åsikter om Kristian Lundberg
Kommentarer