Fortsätt till huvudinnehåll

Hillersberg

Jag ser utställningen med Lars Hillersberg på Kulturhuset i Stockholm. Spridda skratt och kommentarer hörs i salarna. Än förmår han väcka känslor (mest) och tankar, den gamle rabulisten. Jag minns honom från 60- och 70-talets Vietnamdemonstrationer, med en sliten väska i handen och senaste numret av Puss i handen. Jag har fortfarande nån årgång kvar här hemma. Vi älskade hur han (och Lena Svedberg) drog ner brallorna på makten (bokstavligt och bildligt). Sen blev det mer komplicerat, han angrepp ju också sånt som jag stod för och värdesatte (striden med Myrdal, FiB/Kulturfront). Och jag undrar vad som hänt honom, om jag eller någon av mina vänner blivit kulturminister i ett postrevolutionärt Sverige.
Sen mot slutet av hans liv hamnade vi på samma sida igen. Jag kan inte påstå att hans svar på anklagelserna om antisemitism alltid var helt glasklara, men så var också många av beskyllningarna absurda (som så ofta när det gäller kritik av staten Israels politik).
Utställningen har titeln ”Entreprenör och provokatör”, kanske som en blinkning till den förhärskande kulturpolitiken. Jag står länge framför tavlan med Jan Stenbeck som sugga (”Stenbecks stia”) med ett antal mer eller mindre namnkunniga mediapersonligheter som griskultingar, girigt sugande på den mäktiges spenar. (Också det en tavla som beskyllts för antisemitism, inte för att Stenbeck var jude, men ”judesuggan” är en historisk antisemitisk figur, dock knappast aktuell för någon av dagens betraktare.) Det är möjligt att Jan Stenbeck skulle köpt tavlan (med sin överklassanarkism var han inte alltid lätt att förutsäga), mer troligt är att han rosenrasande skulle bannlyst Hillersberg från sina medier, för tid och evighet.
Vilket för mina tankar till vad feel good-minister Adelsohn Liljeroth sagt om att kulturen för att överleva måste samarbeta med näringslivet. Säg det företag som skulle vilja solka sitt varumärke med en sån som Hillersberg, så provokativ att han inte ens skonade sitt själv. Den företagare som gav honom sitt stöd skulle bli det första som han bet i handen.
Stödjer man idrotten vet man vad man får resonerar mången företagare: prestationer, fokusering, tävling, allt sånt som näringslivet gillar. Kulturen, konsten, är ju (och ska vara) helt oberäknelig. (Eller skulle något läkemedelsföretag varit berett att sponsra Anna Odells fingerade självmordsförsök som ett inlägg i psykvårdsdebatten?)
Till sist är det ändå framför serierna jag fastnar. Hillersberg räknas ju som den moderna, samhällskritiska seriekonstens fader i Sverige (Historieboken, Galago, Pirinen osv), och det är i sambandet mellan ord och text jag tycker han är som bäst.
På väggen i vårt sovrum hänger en av favoriterna:
Utställningen visas på Kulturhuset i Stockholm t.o.m den 15 september 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om och
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...
Skicka en kommentar
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer