Fortsätt till huvudinnehåll

Hillersberg

Jag ser utställningen med Lars Hillersberg på Kulturhuset i Stockholm. Spridda skratt och kommentarer hörs i salarna. Än förmår han väcka känslor (mest) och tankar, den gamle rabulisten. Jag minns honom från 60- och 70-talets Vietnamdemonstrationer, med en sliten väska i handen och senaste numret av Puss i handen. Jag har fortfarande nån årgång kvar här hemma. Vi älskade hur han (och Lena Svedberg) drog ner brallorna på makten (bokstavligt och bildligt). Sen blev det mer komplicerat, han angrepp ju också sånt som jag stod för och värdesatte (striden med Myrdal, FiB/Kulturfront). Och jag undrar vad som hänt honom, om jag eller någon av mina vänner blivit kulturminister i ett postrevolutionärt Sverige.
Sen mot slutet av hans liv hamnade vi på samma sida igen. Jag kan inte påstå att hans svar på anklagelserna om antisemitism alltid var helt glasklara, men så var också många av beskyllningarna absurda (som så ofta när det gäller kritik av staten Israels politik).
Utställningen har titeln ”Entreprenör och provokatör”, kanske som en blinkning till den förhärskande kulturpolitiken. Jag står länge framför tavlan med Jan Stenbeck som sugga (”Stenbecks stia”) med ett antal mer eller mindre namnkunniga mediapersonligheter som griskultingar, girigt sugande på den mäktiges spenar. (Också det en tavla som beskyllts för antisemitism, inte för att Stenbeck var jude, men ”judesuggan” är en historisk antisemitisk figur, dock knappast aktuell för någon av dagens betraktare.) Det är möjligt att Jan Stenbeck skulle köpt tavlan (med sin överklassanarkism var han inte alltid lätt att förutsäga), mer troligt är att han rosenrasande skulle bannlyst Hillersberg från sina medier, för tid och evighet.
Vilket för mina tankar till vad feel good-minister Adelsohn Liljeroth sagt om att kulturen för att överleva måste samarbeta med näringslivet. Säg det företag som skulle vilja solka sitt varumärke med en sån som Hillersberg, så provokativ att han inte ens skonade sitt själv. Den företagare som gav honom sitt stöd skulle bli det första som han bet i handen.
Stödjer man idrotten vet man vad man får resonerar mången företagare: prestationer, fokusering, tävling, allt sånt som näringslivet gillar. Kulturen, konsten, är ju (och ska vara) helt oberäknelig. (Eller skulle något läkemedelsföretag varit berett att sponsra Anna Odells fingerade självmordsförsök som ett inlägg i psykvårdsdebatten?)
Till sist är det ändå framför serierna jag fastnar. Hillersberg räknas ju som den moderna, samhällskritiska seriekonstens fader i Sverige (Historieboken, Galago, Pirinen osv), och det är i sambandet mellan ord och text jag tycker han är som bäst.
På väggen i vårt sovrum hänger en av favoriterna:
Utställningen visas på Kulturhuset i Stockholm t.o.m den 15 september 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...