Fortsätt till huvudinnehåll

Hillersberg

Jag ser utställningen med Lars Hillersberg på Kulturhuset i Stockholm. Spridda skratt och kommentarer hörs i salarna. Än förmår han väcka känslor (mest) och tankar, den gamle rabulisten. Jag minns honom från 60- och 70-talets Vietnamdemonstrationer, med en sliten väska i handen och senaste numret av Puss i handen. Jag har fortfarande nån årgång kvar här hemma. Vi älskade hur han (och Lena Svedberg) drog ner brallorna på makten (bokstavligt och bildligt). Sen blev det mer komplicerat, han angrepp ju också sånt som jag stod för och värdesatte (striden med Myrdal, FiB/Kulturfront). Och jag undrar vad som hänt honom, om jag eller någon av mina vänner blivit kulturminister i ett postrevolutionärt Sverige.
Sen mot slutet av hans liv hamnade vi på samma sida igen. Jag kan inte påstå att hans svar på anklagelserna om antisemitism alltid var helt glasklara, men så var också många av beskyllningarna absurda (som så ofta när det gäller kritik av staten Israels politik).
Utställningen har titeln ”Entreprenör och provokatör”, kanske som en blinkning till den förhärskande kulturpolitiken. Jag står länge framför tavlan med Jan Stenbeck som sugga (”Stenbecks stia”) med ett antal mer eller mindre namnkunniga mediapersonligheter som griskultingar, girigt sugande på den mäktiges spenar. (Också det en tavla som beskyllts för antisemitism, inte för att Stenbeck var jude, men ”judesuggan” är en historisk antisemitisk figur, dock knappast aktuell för någon av dagens betraktare.) Det är möjligt att Jan Stenbeck skulle köpt tavlan (med sin överklassanarkism var han inte alltid lätt att förutsäga), mer troligt är att han rosenrasande skulle bannlyst Hillersberg från sina medier, för tid och evighet.
Vilket för mina tankar till vad feel good-minister Adelsohn Liljeroth sagt om att kulturen för att överleva måste samarbeta med näringslivet. Säg det företag som skulle vilja solka sitt varumärke med en sån som Hillersberg, så provokativ att han inte ens skonade sitt själv. Den företagare som gav honom sitt stöd skulle bli det första som han bet i handen.
Stödjer man idrotten vet man vad man får resonerar mången företagare: prestationer, fokusering, tävling, allt sånt som näringslivet gillar. Kulturen, konsten, är ju (och ska vara) helt oberäknelig. (Eller skulle något läkemedelsföretag varit berett att sponsra Anna Odells fingerade självmordsförsök som ett inlägg i psykvårdsdebatten?)
Till sist är det ändå framför serierna jag fastnar. Hillersberg räknas ju som den moderna, samhällskritiska seriekonstens fader i Sverige (Historieboken, Galago, Pirinen osv), och det är i sambandet mellan ord och text jag tycker han är som bäst.
På väggen i vårt sovrum hänger en av favoriterna:
Utställningen visas på Kulturhuset i Stockholm t.o.m den 15 september 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...