Fortsätt till huvudinnehåll

Vi går på cirkus

Sonen och jag går på cirkus med äldsta barnbarnet, 3 1/2 år. Cirkus Brazil Jack gästar Katthammarsvik och Östergarns IP på sin årliga Gotlandsturné. En ort, en föreställning per kväll, med början och start i Visby.  De moderna djurskyddsbestämmelserna håller nere antalet djurnummer till ett minimum. Hästar och katter (!) är vad som bjuds ikväll. Inte saknar man den tid då lejon, tigrar, sjölejon, björnar och elefanter hölls inlåsta i burar hela dagarna i väntan på kvällens föreställning. Men visst försvann en del av cirkusens själ med de stora dressyrnumren. Denna kväll får vi ta del av godkända nummer av akrobater, jonglörer och en trollkarl. En klassisk clowngestalt, utan varje tillstymmelse till rödnäsa, roar mellan akterna. Och när han viger två män ur publiken (den ene i narrkåpa och skramla, den andre i spetsklänning med bjällror och en krona), ja då känner vi en vindil från den medeltida karnevalen.
När våra barn var små och vi gick på cirkus var det alltid Brazil Jack som gällde. Den var då nystartad av den legendariska Trolle Rhodins barnbarn Diana, Trolle J:r och Carlo. Jag förklarade, säger sonen, att den lilla familjecirkusen var mer genuin än Scott och de andra stora.
I pausen står cirkusdirektören och säljer läsk och  den vackra akrobaten kränger sockervadd. Och när vi vandrar ut i högsommarkvällen har man redan börjat riva tältet bakom oss. Visst är det som man skriver på  sin hemsida:
Tiderna är ju inte längre så som de var när gamle Brazil Jack kom till stan med sin cirkus och folket gick man ur huse för att villigt låta sig förföras av fantastiska sjöodjur eller vilda kannibaler. Folk är blasé nu, de har redan sett det mesta men ändå har cirkusen någon slags magisk dragningskraft som är svår att motstå
-- Det är kul med cirkus, säger barnbarnet när vi åker hem.
***
Barbara Ehrenreich skriver för övrigt underhållande om gycklandet genom mänsklighetens historia i Karnevalsyra (Leopard 2009).

Läs även andra bloggare om

Kommentarer

Minns när vi lånade Kristinas hus i Gammelgarn. Det är en gammal affär och ligger i en vägkorsning. Sent en kväll körde cirkusen förbi, de hade varit i Ljugarn och skulle vidare. Vagnar och bilar i oändlighet kändes det som.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...