Fortsätt till huvudinnehåll

Vi går på cirkus

Sonen och jag går på cirkus med äldsta barnbarnet, 3 1/2 år. Cirkus Brazil Jack gästar Katthammarsvik och Östergarns IP på sin årliga Gotlandsturné. En ort, en föreställning per kväll, med början och start i Visby.  De moderna djurskyddsbestämmelserna håller nere antalet djurnummer till ett minimum. Hästar och katter (!) är vad som bjuds ikväll. Inte saknar man den tid då lejon, tigrar, sjölejon, björnar och elefanter hölls inlåsta i burar hela dagarna i väntan på kvällens föreställning. Men visst försvann en del av cirkusens själ med de stora dressyrnumren. Denna kväll får vi ta del av godkända nummer av akrobater, jonglörer och en trollkarl. En klassisk clowngestalt, utan varje tillstymmelse till rödnäsa, roar mellan akterna. Och när han viger två män ur publiken (den ene i narrkåpa och skramla, den andre i spetsklänning med bjällror och en krona), ja då känner vi en vindil från den medeltida karnevalen.
När våra barn var små och vi gick på cirkus var det alltid Brazil Jack som gällde. Den var då nystartad av den legendariska Trolle Rhodins barnbarn Diana, Trolle J:r och Carlo. Jag förklarade, säger sonen, att den lilla familjecirkusen var mer genuin än Scott och de andra stora.
I pausen står cirkusdirektören och säljer läsk och  den vackra akrobaten kränger sockervadd. Och när vi vandrar ut i högsommarkvällen har man redan börjat riva tältet bakom oss. Visst är det som man skriver på  sin hemsida:
Tiderna är ju inte längre så som de var när gamle Brazil Jack kom till stan med sin cirkus och folket gick man ur huse för att villigt låta sig förföras av fantastiska sjöodjur eller vilda kannibaler. Folk är blasé nu, de har redan sett det mesta men ändå har cirkusen någon slags magisk dragningskraft som är svår att motstå
-- Det är kul med cirkus, säger barnbarnet när vi åker hem.
***
Barbara Ehrenreich skriver för övrigt underhållande om gycklandet genom mänsklighetens historia i Karnevalsyra (Leopard 2009).

Läs även andra bloggare om

Kommentarer

Minns när vi lånade Kristinas hus i Gammelgarn. Det är en gammal affär och ligger i en vägkorsning. Sent en kväll körde cirkusen förbi, de hade varit i Ljugarn och skulle vidare. Vagnar och bilar i oändlighet kändes det som.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev 5: 1968

Det mytomspunna årtalet utgjorde höjdpunkten på det långa decennium som kanske började med konferensen i Bandung 1955 och – i vårt land – avslutades med den stora gruvstrejken i Kiruna och Malmberget i skiftet 1969–1970. Frihetens vindar blåste över världen med koloniernas frigörelse, kulturrevolutionen i Kina, studentuppror och strejker. Året dessförinnan, 1967, hade min sju år äldre farbror flyttat till Stockholm från Södertälje. Vi hängde på den psykedeliska klubben Filips på Regeringsgatan, där Hansson & Karlsson var husband, blev intervjuade i teve och gick på konserter med Mothers of Invention och Cream på Stockholms konserthus. På lördagseftermiddagarna hängde vi på Stockholmsterassen vid Sergels torg och lyssnade på suggestiva sessioner med International Harvester (sedermera Träd, Gräs och Stenar). Vi gick i demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och lyssnade på Jan Myrdal som höll tal i Vasaparken. I gryningen vandrade vi hemåt över Västerbron mot Högalid. 1968 var e...