Idag hyllar vi Ivar Lo-Johansson, som föddes den 23 februari 1901 i Ösmo socken i Sörmland. I sin bok Romer, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret, låter Jonathan Freud en äldre zigenarkvinna berätta om sina möten med den store författaren:
Inte minskar den store författarens gärning i betydelse för att bilden av honom nyanseras en aning. Tvärtom.
Själv träffade jag honom på tu man hand en gång. Jag skrev om mötet (”En eftermiddag med Ivar Lo”) i Folket i Bild för några år sedan. Vi lyfter hatten för en jubilar
Jonathan Freud Romer Leopard 2006.
Tom Carlson "En eftermiddag med Ivar Lo” Folket i Bild/Kulturfront 02/02
– Ivar Lo-Johansson dök upp i Tanto på våren 1954 tillsammans med fotografen Anna Riwkin-Brick. Under några sommarveckor reste de runt bland romerna i södra Sverige. Ivar Lo hälsade bara på. På något undantag när stannade han aldrig mer än några timmar. Lite kaffe och en pratstund och så försvann han. Jag minns att jag hade en känsla av att han inte stod ut med en massa romer längre än så. Han var för mycket ordningsmänniska eller pedant eller vad man ska kalla det
.…
– De flesta romerna var lite smickrade över att en berömd författare intresserade sig för oss. Han kunde sitta i lägret en stund och bara titta på vad vi höll på med. Lite extra mycket tittade han på oss kvinnor. Männen lade märke till det och var smått irriterade. Och ungarna retades med honom. När de vid något tillfälle såg att hans skjorta var lite solkig, började de kalla honom Ivar Lort-Johansson. Inte så att han hörde det förstås. Ivar och jag blev faktiskt ganska goda vänner
.…
– Ivar visste egentligen ingenting om romer. Allt det han skrev senare på femtio- och sextiotalen är också fullt av missförstånd och felaktigheter av alla slag. Men ändå var han på något sätt på vår sida. I debattinlägg i pressen angrep han Tillhagen och de andra och hävdade vår rätt att få leva kvar som romer. Han skrev till och med till FN:s generalsekreterare. Trots sin nästan totala okunnighet om romer förstod Ivar vår situation mycket bättre än myndigheterna. Men ingen lyssnade på honom. Och resultatet ser vi idag. Det var assimileringsförsöken på den tiden som skapade den sociala och moraliska slum som det nu finns så många exempel på. Jag vill bara gråta, när jag tänker på det
.…
– På våren 1954 träffade jag Ivar för första gången. Han kom på besök i Tanto. Jag tyckte om honom. Kort till växten men med breda axlar. Och alltid svart basker. Hans blick var lite speciell – samtidigt genomträngande och inåtvänd, och munnen gav intryck av ömhet. Ivar var en sammansatt personlighet – godlynt, försynt, för att inte säga blid, och samtidigt rakryggad och ibland enveten.– När Ivar och jag var tillsammans med andra människor, speciellt om det var ett större sällskap, var han tystlåten. När jag undrade varför, sa han något som jag lagt på minnet: ”En god författare ska inte vara talträngd i sällskapslivet. Han ska lyssna och låta andra tala.”
…
– Många romer utnyttjade Ivar och tjatade på honom att han skulle hjälpa dem med allt möjligt. Och han hjälpte verkligen till. Flera gånger uppvaktade han Fastighetskontoret och såg till att de familjer som fanns i Stockholmstrakten fick bättre lägerplatser. Men med tiden blev det för mycket för honom. Den där sommaren blev han någon sorts ombudsman på deltid.
Inte minskar den store författarens gärning i betydelse för att bilden av honom nyanseras en aning. Tvärtom.
Själv träffade jag honom på tu man hand en gång. Jag skrev om mötet (”En eftermiddag med Ivar Lo”) i Folket i Bild för några år sedan. Vi lyfter hatten för en jubilar
Jonathan Freud Romer Leopard 2006.Tom Carlson "En eftermiddag med Ivar Lo” Folket i Bild/Kulturfront 02/02
Kommentarer