Fortsätt till huvudinnehåll

Ivar Lo

Idag hyllar vi Ivar Lo-Johansson, som föddes den 23 februari 1901 i Ösmo socken i Sörmland. I sin bok Romer, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret, låter Jonathan Freud en äldre zigenarkvinna berätta om sina möten med den store författaren:

– Ivar Lo-Johansson dök upp i Tanto på våren 1954 tillsammans med fotografen Anna Riwkin-Brick. Under några sommarveckor reste de runt bland romerna i södra Sverige. Ivar Lo hälsade bara på. På något undantag när stannade han aldrig mer än några timmar. Lite kaffe och en pratstund och så försvann han. Jag minns att jag hade en känsla av att han inte stod ut med en massa romer längre än så. Han var för mycket ordningsmänniska eller pedant eller vad man ska kalla det
.…
– De flesta romerna var lite smickrade över att en berömd författare intresserade sig för oss. Han kunde sitta i lägret en stund och bara titta på vad vi höll på med. Lite extra mycket tittade han på oss kvinnor. Männen lade märke till det och var smått irriterade. Och ungarna retades med honom. När de vid något tillfälle såg att hans skjorta var lite solkig, började de kalla honom Ivar Lort-Johansson. Inte så att han hörde det förstås. Ivar och jag blev faktiskt ganska goda vänner
.…
– Ivar visste egentligen ingenting om romer. Allt det han skrev senare på femtio- och sextiotalen är också fullt av missförstånd och felaktigheter av alla slag. Men ändå var han på något sätt på vår sida. I debattinlägg i pressen angrep han Tillhagen och de andra och hävdade vår rätt att få leva kvar som romer. Han skrev till och med till FN:s generalsekreterare. Trots sin nästan totala okunnighet om romer förstod Ivar vår situation mycket bättre än myndigheterna. Men ingen lyssnade på honom. Och resultatet ser vi idag. Det var assimileringsförsöken på den tiden som skapade den sociala och moraliska slum som det nu finns så många exempel på. Jag vill bara gråta, när jag tänker på det
.…
– På våren 1954 träffade jag Ivar för första gången. Han kom på besök i Tanto. Jag tyckte om honom. Kort till växten men med breda axlar. Och alltid svart basker. Hans blick var lite speciell – samtidigt genomträngande och inåtvänd, och munnen gav intryck av ömhet. Ivar var en sammansatt personlighet – godlynt, försynt, för att inte säga blid, och samtidigt rakryggad och ibland enveten.– När Ivar och jag var tillsammans med andra människor, speciellt om det var ett större sällskap, var han tystlåten. När jag undrade varför, sa han något som jag lagt på minnet: ”En god författare ska inte vara talträngd i sällskapslivet. Han ska lyssna och låta andra tala.”

– Många romer utnyttjade Ivar och tjatade på honom att han skulle hjälpa dem med allt möjligt. Och han hjälpte verkligen till. Flera gånger uppvaktade han Fastighetskontoret och såg till att de familjer som fanns i Stockholmstrakten fick bättre lägerplatser. Men med tiden blev det för mycket för honom. Den där sommaren blev han någon sorts ombudsman på deltid.

Inte minskar den store författarens gärning i betydelse för att bilden av honom nyanseras en aning. Tvärtom.

Själv träffade jag honom på tu man hand en gång. Jag skrev om mötet (”En eftermiddag med Ivar Lo”) i Folket i Bild för några år sedan. Vi lyfter hatten för en jubilar

Jonathan Freud Romer Leopard 2006.
Tom Carlson "En eftermiddag med Ivar Lo” Folket i Bild/Kulturfront 02/02

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...