Fortsätt till huvudinnehåll

Ivar Lo

Idag hyllar vi Ivar Lo-Johansson, som föddes den 23 februari 1901 i Ösmo socken i Sörmland. I sin bok Romer, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret, låter Jonathan Freud en äldre zigenarkvinna berätta om sina möten med den store författaren:

– Ivar Lo-Johansson dök upp i Tanto på våren 1954 tillsammans med fotografen Anna Riwkin-Brick. Under några sommarveckor reste de runt bland romerna i södra Sverige. Ivar Lo hälsade bara på. På något undantag när stannade han aldrig mer än några timmar. Lite kaffe och en pratstund och så försvann han. Jag minns att jag hade en känsla av att han inte stod ut med en massa romer längre än så. Han var för mycket ordningsmänniska eller pedant eller vad man ska kalla det
.…
– De flesta romerna var lite smickrade över att en berömd författare intresserade sig för oss. Han kunde sitta i lägret en stund och bara titta på vad vi höll på med. Lite extra mycket tittade han på oss kvinnor. Männen lade märke till det och var smått irriterade. Och ungarna retades med honom. När de vid något tillfälle såg att hans skjorta var lite solkig, började de kalla honom Ivar Lort-Johansson. Inte så att han hörde det förstås. Ivar och jag blev faktiskt ganska goda vänner
.…
– Ivar visste egentligen ingenting om romer. Allt det han skrev senare på femtio- och sextiotalen är också fullt av missförstånd och felaktigheter av alla slag. Men ändå var han på något sätt på vår sida. I debattinlägg i pressen angrep han Tillhagen och de andra och hävdade vår rätt att få leva kvar som romer. Han skrev till och med till FN:s generalsekreterare. Trots sin nästan totala okunnighet om romer förstod Ivar vår situation mycket bättre än myndigheterna. Men ingen lyssnade på honom. Och resultatet ser vi idag. Det var assimileringsförsöken på den tiden som skapade den sociala och moraliska slum som det nu finns så många exempel på. Jag vill bara gråta, när jag tänker på det
.…
– På våren 1954 träffade jag Ivar för första gången. Han kom på besök i Tanto. Jag tyckte om honom. Kort till växten men med breda axlar. Och alltid svart basker. Hans blick var lite speciell – samtidigt genomträngande och inåtvänd, och munnen gav intryck av ömhet. Ivar var en sammansatt personlighet – godlynt, försynt, för att inte säga blid, och samtidigt rakryggad och ibland enveten.– När Ivar och jag var tillsammans med andra människor, speciellt om det var ett större sällskap, var han tystlåten. När jag undrade varför, sa han något som jag lagt på minnet: ”En god författare ska inte vara talträngd i sällskapslivet. Han ska lyssna och låta andra tala.”
…
– Många romer utnyttjade Ivar och tjatade på honom att han skulle hjälpa dem med allt möjligt. Och han hjälpte verkligen till. Flera gånger uppvaktade han Fastighetskontoret och såg till att de familjer som fanns i Stockholmstrakten fick bättre lägerplatser. Men med tiden blev det för mycket för honom. Den där sommaren blev han någon sorts ombudsman på deltid.

Inte minskar den store författarens gärning i betydelse för att bilden av honom nyanseras en aning. Tvärtom.

Själv träffade jag honom på tu man hand en gång. Jag skrev om mötet (”En eftermiddag med Ivar Lo”) i Folket i Bild för några år sedan. Vi lyfter hatten för en jubilar

Jonathan Freud Romer Leopard 2006.
Tom Carlson "En eftermiddag med Ivar Lo” Folket i Bild/Kulturfront 02/02
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...
Skicka en kommentar
Läs mer