Fortsätt till huvudinnehåll

Ivar Lo

Idag hyllar vi Ivar Lo-Johansson, som föddes den 23 februari 1901 i Ösmo socken i Sörmland. I sin bok Romer, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret, låter Jonathan Freud en äldre zigenarkvinna berätta om sina möten med den store författaren:

– Ivar Lo-Johansson dök upp i Tanto på våren 1954 tillsammans med fotografen Anna Riwkin-Brick. Under några sommarveckor reste de runt bland romerna i södra Sverige. Ivar Lo hälsade bara på. På något undantag när stannade han aldrig mer än några timmar. Lite kaffe och en pratstund och så försvann han. Jag minns att jag hade en känsla av att han inte stod ut med en massa romer längre än så. Han var för mycket ordningsmänniska eller pedant eller vad man ska kalla det
.…
– De flesta romerna var lite smickrade över att en berömd författare intresserade sig för oss. Han kunde sitta i lägret en stund och bara titta på vad vi höll på med. Lite extra mycket tittade han på oss kvinnor. Männen lade märke till det och var smått irriterade. Och ungarna retades med honom. När de vid något tillfälle såg att hans skjorta var lite solkig, började de kalla honom Ivar Lort-Johansson. Inte så att han hörde det förstås. Ivar och jag blev faktiskt ganska goda vänner
.…
– Ivar visste egentligen ingenting om romer. Allt det han skrev senare på femtio- och sextiotalen är också fullt av missförstånd och felaktigheter av alla slag. Men ändå var han på något sätt på vår sida. I debattinlägg i pressen angrep han Tillhagen och de andra och hävdade vår rätt att få leva kvar som romer. Han skrev till och med till FN:s generalsekreterare. Trots sin nästan totala okunnighet om romer förstod Ivar vår situation mycket bättre än myndigheterna. Men ingen lyssnade på honom. Och resultatet ser vi idag. Det var assimileringsförsöken på den tiden som skapade den sociala och moraliska slum som det nu finns så många exempel på. Jag vill bara gråta, när jag tänker på det
.…
– På våren 1954 träffade jag Ivar för första gången. Han kom på besök i Tanto. Jag tyckte om honom. Kort till växten men med breda axlar. Och alltid svart basker. Hans blick var lite speciell – samtidigt genomträngande och inåtvänd, och munnen gav intryck av ömhet. Ivar var en sammansatt personlighet – godlynt, försynt, för att inte säga blid, och samtidigt rakryggad och ibland enveten.– När Ivar och jag var tillsammans med andra människor, speciellt om det var ett större sällskap, var han tystlåten. När jag undrade varför, sa han något som jag lagt på minnet: ”En god författare ska inte vara talträngd i sällskapslivet. Han ska lyssna och låta andra tala.”
…
– Många romer utnyttjade Ivar och tjatade på honom att han skulle hjälpa dem med allt möjligt. Och han hjälpte verkligen till. Flera gånger uppvaktade han Fastighetskontoret och såg till att de familjer som fanns i Stockholmstrakten fick bättre lägerplatser. Men med tiden blev det för mycket för honom. Den där sommaren blev han någon sorts ombudsman på deltid.

Inte minskar den store författarens gärning i betydelse för att bilden av honom nyanseras en aning. Tvärtom.

Själv träffade jag honom på tu man hand en gång. Jag skrev om mötet (”En eftermiddag med Ivar Lo”) i Folket i Bild för några år sedan. Vi lyfter hatten för en jubilar

Jonathan Freud Romer Leopard 2006.
Tom Carlson "En eftermiddag med Ivar Lo” Folket i Bild/Kulturfront 02/02
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...
Skicka en kommentar
Läs mer