Fortsätt till huvudinnehåll

Ivar Lo

Idag hyllar vi Ivar Lo-Johansson, som föddes den 23 februari 1901 i Ösmo socken i Sörmland. I sin bok Romer, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret, låter Jonathan Freud en äldre zigenarkvinna berätta om sina möten med den store författaren:

– Ivar Lo-Johansson dök upp i Tanto på våren 1954 tillsammans med fotografen Anna Riwkin-Brick. Under några sommarveckor reste de runt bland romerna i södra Sverige. Ivar Lo hälsade bara på. På något undantag när stannade han aldrig mer än några timmar. Lite kaffe och en pratstund och så försvann han. Jag minns att jag hade en känsla av att han inte stod ut med en massa romer längre än så. Han var för mycket ordningsmänniska eller pedant eller vad man ska kalla det
.…
– De flesta romerna var lite smickrade över att en berömd författare intresserade sig för oss. Han kunde sitta i lägret en stund och bara titta på vad vi höll på med. Lite extra mycket tittade han på oss kvinnor. Männen lade märke till det och var smått irriterade. Och ungarna retades med honom. När de vid något tillfälle såg att hans skjorta var lite solkig, började de kalla honom Ivar Lort-Johansson. Inte så att han hörde det förstås. Ivar och jag blev faktiskt ganska goda vänner
.…
– Ivar visste egentligen ingenting om romer. Allt det han skrev senare på femtio- och sextiotalen är också fullt av missförstånd och felaktigheter av alla slag. Men ändå var han på något sätt på vår sida. I debattinlägg i pressen angrep han Tillhagen och de andra och hävdade vår rätt att få leva kvar som romer. Han skrev till och med till FN:s generalsekreterare. Trots sin nästan totala okunnighet om romer förstod Ivar vår situation mycket bättre än myndigheterna. Men ingen lyssnade på honom. Och resultatet ser vi idag. Det var assimileringsförsöken på den tiden som skapade den sociala och moraliska slum som det nu finns så många exempel på. Jag vill bara gråta, när jag tänker på det
.…
– På våren 1954 träffade jag Ivar för första gången. Han kom på besök i Tanto. Jag tyckte om honom. Kort till växten men med breda axlar. Och alltid svart basker. Hans blick var lite speciell – samtidigt genomträngande och inåtvänd, och munnen gav intryck av ömhet. Ivar var en sammansatt personlighet – godlynt, försynt, för att inte säga blid, och samtidigt rakryggad och ibland enveten.– När Ivar och jag var tillsammans med andra människor, speciellt om det var ett större sällskap, var han tystlåten. När jag undrade varför, sa han något som jag lagt på minnet: ”En god författare ska inte vara talträngd i sällskapslivet. Han ska lyssna och låta andra tala.”

– Många romer utnyttjade Ivar och tjatade på honom att han skulle hjälpa dem med allt möjligt. Och han hjälpte verkligen till. Flera gånger uppvaktade han Fastighetskontoret och såg till att de familjer som fanns i Stockholmstrakten fick bättre lägerplatser. Men med tiden blev det för mycket för honom. Den där sommaren blev han någon sorts ombudsman på deltid.

Inte minskar den store författarens gärning i betydelse för att bilden av honom nyanseras en aning. Tvärtom.

Själv träffade jag honom på tu man hand en gång. Jag skrev om mötet (”En eftermiddag med Ivar Lo”) i Folket i Bild för några år sedan. Vi lyfter hatten för en jubilar

Jonathan Freud Romer Leopard 2006.
Tom Carlson "En eftermiddag med Ivar Lo” Folket i Bild/Kulturfront 02/02

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...