Fortsätt till huvudinnehåll

Rekordåren

I arbetet med en text om bildandet av Folket i Bild/Kultufront får jag anledning att fundera över de så kallade rekordåren på 1960-talet. I den allmäna historieskrivningen och tv-program som "Världens modernaste land" framställs det ju som att alla svenskar stod upp och viftade med flaggorna medans utvecklingen rullade på. I själva verket var ju de 20 åren mellan 1965 och 1985 en kamp som böljade fram och åter och där vanligt folk på många fronter sköt fram sina positioner och nedrustningen av demokratin bromsades upp. Därefter har det ju inte gått lika bra. Hur som helst, så här blev i alla fall inledningen till det jag skrev:

Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen (Saltsjöbadsandan) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i form av utarmning av glesbygden, ohämmad tillväxt av några storstadsregioner med sikte på en svensk anslutning till EEC (föregångare till EU), förstörelse av stadskärnor, massbilism, kommunsammanslagningar och urholkad demokrati.

Internationellt hade en lång rad självständiga stater sett dagens ljus i Afrika och Asien. Ur koloniernas frigörelse föddes den alliansfria rörelsen. Vietnamnkriget ledde till att de tidigare varma sympatierna för USA i vårt land försvagades. Svenska politiker och företag såg nya marknader i den tredje världen.

I Sverige kunde de stora 40-talskullarna av barn gå vidare till en högre utbildning som tidigare bara varit förunnat ett fåtal privilegierade. 1968 exploderade protesterna mot en alltmer industrialiserad högskola i den s.k. studentrevolten. Året efter, 1969, gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en långvarig strejk. Att motparten i konflikten var en statlig arbetsgivare (LKAB) var ett hårt slag mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Många intellektuella, som Sara Lidman (Gruva), Sven Lindqvist (Myten om Wu Tao-tse), Jan Myrdal (Friställde Andersson, Rapport från kinesisk by) och Göran Palm (En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige) spelade en betydelsefull roll i uppvaknandet. Filmer som Myglaren och Rekordåren angreps hårt av makthavarna och yttrandefriheten sattes under press.

Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende tidning fram i början av 1970-talet.

Konsten att dressera människor. En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.

En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.

Kommentarer

Byprofeten sa…
Trevligt, Tom, att du gör reklam för boken "Konsten att dressera människan", som jag började läsa på nytt i höstas för att eventuellt skriva om i min tidskrift Krattan - www.krattan.se
Jag tycker den är viktig att knyta an till nu när diskussionen förs om "utbrändhet" eller hur man försöker tysta ned folk på arbetsplatserna.
Boken är viktig för att förstå varför folk mår dåligt.
Hälsningar
Bror Kajsajuntti

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...