Fortsätt till huvudinnehåll

Rekordåren

I arbetet med en text om bildandet av Folket i Bild/Kultufront får jag anledning att fundera över de så kallade rekordåren på 1960-talet. I den allmäna historieskrivningen och tv-program som "Världens modernaste land" framställs det ju som att alla svenskar stod upp och viftade med flaggorna medans utvecklingen rullade på. I själva verket var ju de 20 åren mellan 1965 och 1985 en kamp som böljade fram och åter och där vanligt folk på många fronter sköt fram sina positioner och nedrustningen av demokratin bromsades upp. Därefter har det ju inte gått lika bra. Hur som helst, så här blev i alla fall inledningen till det jag skrev:

Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen (Saltsjöbadsandan) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i form av utarmning av glesbygden, ohämmad tillväxt av några storstadsregioner med sikte på en svensk anslutning till EEC (föregångare till EU), förstörelse av stadskärnor, massbilism, kommunsammanslagningar och urholkad demokrati.

Internationellt hade en lång rad självständiga stater sett dagens ljus i Afrika och Asien. Ur koloniernas frigörelse föddes den alliansfria rörelsen. Vietnamnkriget ledde till att de tidigare varma sympatierna för USA i vårt land försvagades. Svenska politiker och företag såg nya marknader i den tredje världen.

I Sverige kunde de stora 40-talskullarna av barn gå vidare till en högre utbildning som tidigare bara varit förunnat ett fåtal privilegierade. 1968 exploderade protesterna mot en alltmer industrialiserad högskola i den s.k. studentrevolten. Året efter, 1969, gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en långvarig strejk. Att motparten i konflikten var en statlig arbetsgivare (LKAB) var ett hårt slag mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Många intellektuella, som Sara Lidman (Gruva), Sven Lindqvist (Myten om Wu Tao-tse), Jan Myrdal (Friställde Andersson, Rapport från kinesisk by) och Göran Palm (En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige) spelade en betydelsefull roll i uppvaknandet. Filmer som Myglaren och Rekordåren angreps hårt av makthavarna och yttrandefriheten sattes under press.

Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende tidning fram i början av 1970-talet.

Konsten att dressera människor. En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.

En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.
Etiketter:

Kommentarer

Byprofeten sa…
Trevligt, Tom, att du gör reklam för boken "Konsten att dressera människan", som jag började läsa på nytt i höstas för att eventuellt skriva om i min tidskrift Krattan - www.krattan.se
Jag tycker den är viktig att knyta an till nu när diskussionen förs om "utbrändhet" eller hur man försöker tysta ned folk på arbetsplatserna.
Boken är viktig för att förstå varför folk mår dåligt.
Hälsningar
Bror Kajsajuntti
17 februari, 2007 07:25
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...
2 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...
2 kommentarer
Läs mer