Fortsätt till huvudinnehåll

Rekordåren

I arbetet med en text om bildandet av Folket i Bild/Kultufront får jag anledning att fundera över de så kallade rekordåren på 1960-talet. I den allmäna historieskrivningen och tv-program som "Världens modernaste land" framställs det ju som att alla svenskar stod upp och viftade med flaggorna medans utvecklingen rullade på. I själva verket var ju de 20 åren mellan 1965 och 1985 en kamp som böljade fram och åter och där vanligt folk på många fronter sköt fram sina positioner och nedrustningen av demokratin bromsades upp. Därefter har det ju inte gått lika bra. Hur som helst, så här blev i alla fall inledningen till det jag skrev:

Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen (Saltsjöbadsandan) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i form av utarmning av glesbygden, ohämmad tillväxt av några storstadsregioner med sikte på en svensk anslutning till EEC (föregångare till EU), förstörelse av stadskärnor, massbilism, kommunsammanslagningar och urholkad demokrati.

Internationellt hade en lång rad självständiga stater sett dagens ljus i Afrika och Asien. Ur koloniernas frigörelse föddes den alliansfria rörelsen. Vietnamnkriget ledde till att de tidigare varma sympatierna för USA i vårt land försvagades. Svenska politiker och företag såg nya marknader i den tredje världen.

I Sverige kunde de stora 40-talskullarna av barn gå vidare till en högre utbildning som tidigare bara varit förunnat ett fåtal privilegierade. 1968 exploderade protesterna mot en alltmer industrialiserad högskola i den s.k. studentrevolten. Året efter, 1969, gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en långvarig strejk. Att motparten i konflikten var en statlig arbetsgivare (LKAB) var ett hårt slag mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Många intellektuella, som Sara Lidman (Gruva), Sven Lindqvist (Myten om Wu Tao-tse), Jan Myrdal (Friställde Andersson, Rapport från kinesisk by) och Göran Palm (En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige) spelade en betydelsefull roll i uppvaknandet. Filmer som Myglaren och Rekordåren angreps hårt av makthavarna och yttrandefriheten sattes under press.

Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende tidning fram i början av 1970-talet.

Konsten att dressera människor. En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.

En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.
Etiketter:

Kommentarer

Byprofeten sa…
Trevligt, Tom, att du gör reklam för boken "Konsten att dressera människan", som jag började läsa på nytt i höstas för att eventuellt skriva om i min tidskrift Krattan - www.krattan.se
Jag tycker den är viktig att knyta an till nu när diskussionen förs om "utbrändhet" eller hur man försöker tysta ned folk på arbetsplatserna.
Boken är viktig för att förstå varför folk mår dåligt.
Hälsningar
Bror Kajsajuntti
17 februari, 2007 07:25
Skicka en kommentar

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...
2 kommentarer
Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...
2 kommentarer
Läs mer

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...
En kommentar
Läs mer

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...
2 kommentarer
Läs mer