Fortsätt till huvudinnehåll

Rekordåren

I arbetet med en text om bildandet av Folket i Bild/Kultufront får jag anledning att fundera över de så kallade rekordåren på 1960-talet. I den allmäna historieskrivningen och tv-program som "Världens modernaste land" framställs det ju som att alla svenskar stod upp och viftade med flaggorna medans utvecklingen rullade på. I själva verket var ju de 20 åren mellan 1965 och 1985 en kamp som böljade fram och åter och där vanligt folk på många fronter sköt fram sina positioner och nedrustningen av demokratin bromsades upp. Därefter har det ju inte gått lika bra. Hur som helst, så här blev i alla fall inledningen till det jag skrev:

Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen (Saltsjöbadsandan) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i form av utarmning av glesbygden, ohämmad tillväxt av några storstadsregioner med sikte på en svensk anslutning till EEC (föregångare till EU), förstörelse av stadskärnor, massbilism, kommunsammanslagningar och urholkad demokrati.

Internationellt hade en lång rad självständiga stater sett dagens ljus i Afrika och Asien. Ur koloniernas frigörelse föddes den alliansfria rörelsen. Vietnamnkriget ledde till att de tidigare varma sympatierna för USA i vårt land försvagades. Svenska politiker och företag såg nya marknader i den tredje världen.

I Sverige kunde de stora 40-talskullarna av barn gå vidare till en högre utbildning som tidigare bara varit förunnat ett fåtal privilegierade. 1968 exploderade protesterna mot en alltmer industrialiserad högskola i den s.k. studentrevolten. Året efter, 1969, gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en långvarig strejk. Att motparten i konflikten var en statlig arbetsgivare (LKAB) var ett hårt slag mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Många intellektuella, som Sara Lidman (Gruva), Sven Lindqvist (Myten om Wu Tao-tse), Jan Myrdal (Friställde Andersson, Rapport från kinesisk by) och Göran Palm (En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige) spelade en betydelsefull roll i uppvaknandet. Filmer som Myglaren och Rekordåren angreps hårt av makthavarna och yttrandefriheten sattes under press.

Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende tidning fram i början av 1970-talet.

Konsten att dressera människor. En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.

En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.
Etiketter:

Kommentarer

Byprofeten sa…
Trevligt, Tom, att du gör reklam för boken "Konsten att dressera människan", som jag började läsa på nytt i höstas för att eventuellt skriva om i min tidskrift Krattan - www.krattan.se
Jag tycker den är viktig att knyta an till nu när diskussionen förs om "utbrändhet" eller hur man försöker tysta ned folk på arbetsplatserna.
Boken är viktig för att förstå varför folk mår dåligt.
Hälsningar
Bror Kajsajuntti
17 februari, 2007 07:25
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer