Fortsätt till huvudinnehåll

Rekordåren

I arbetet med en text om bildandet av Folket i Bild/Kultufront får jag anledning att fundera över de så kallade rekordåren på 1960-talet. I den allmäna historieskrivningen och tv-program som "Världens modernaste land" framställs det ju som att alla svenskar stod upp och viftade med flaggorna medans utvecklingen rullade på. I själva verket var ju de 20 åren mellan 1965 och 1985 en kamp som böljade fram och åter och där vanligt folk på många fronter sköt fram sina positioner och nedrustningen av demokratin bromsades upp. Därefter har det ju inte gått lika bra. Hur som helst, så här blev i alla fall inledningen till det jag skrev:

Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen (Saltsjöbadsandan) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i form av utarmning av glesbygden, ohämmad tillväxt av några storstadsregioner med sikte på en svensk anslutning till EEC (föregångare till EU), förstörelse av stadskärnor, massbilism, kommunsammanslagningar och urholkad demokrati.

Internationellt hade en lång rad självständiga stater sett dagens ljus i Afrika och Asien. Ur koloniernas frigörelse föddes den alliansfria rörelsen. Vietnamnkriget ledde till att de tidigare varma sympatierna för USA i vårt land försvagades. Svenska politiker och företag såg nya marknader i den tredje världen.

I Sverige kunde de stora 40-talskullarna av barn gå vidare till en högre utbildning som tidigare bara varit förunnat ett fåtal privilegierade. 1968 exploderade protesterna mot en alltmer industrialiserad högskola i den s.k. studentrevolten. Året efter, 1969, gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en långvarig strejk. Att motparten i konflikten var en statlig arbetsgivare (LKAB) var ett hårt slag mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Många intellektuella, som Sara Lidman (Gruva), Sven Lindqvist (Myten om Wu Tao-tse), Jan Myrdal (Friställde Andersson, Rapport från kinesisk by) och Göran Palm (En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige) spelade en betydelsefull roll i uppvaknandet. Filmer som Myglaren och Rekordåren angreps hårt av makthavarna och yttrandefriheten sattes under press.

Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende tidning fram i början av 1970-talet.

Konsten att dressera människor. En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.

En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.
Etiketter:

Kommentarer

Byprofeten sa…
Trevligt, Tom, att du gör reklam för boken "Konsten att dressera människan", som jag började läsa på nytt i höstas för att eventuellt skriva om i min tidskrift Krattan - www.krattan.se
Jag tycker den är viktig att knyta an till nu när diskussionen förs om "utbrändhet" eller hur man försöker tysta ned folk på arbetsplatserna.
Boken är viktig för att förstå varför folk mår dåligt.
Hälsningar
Bror Kajsajuntti
17 februari, 2007 07:25
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...
Skicka en kommentar
Läs mer