Det sägs att det första en antagonist eller kollega slår upp i en memoar är personregistret. Skriver den jäveln om mig, och i så fall vad? Må vara hur det vill med det, registret är en lika viktig del i tryckta fackböcker, memoarer och biografier som innehållsförteckningen.
I vintras läste jag och skrev om Ove Allansson memoarer (Författare ”vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta”), 500 sidor namndroppande, stundtals i form av skarpt tecknade miniporträtt av kollegor, sjömän och fackföreningsfolk. En guldgruva för den som vill orientera sig i kulturliv och facklig liv från 1950-talet och fram till i dag. Inget register. Samma sak med Annika Perssons biografi över Lena Nyman (Jag vill ju vara fri). Läsvärd, underhållande, tragisk. Fylld av personer från teater- och kulturlivet, av vilka vi mött och känner till många. Fanns det något register? Nehej.I våras påpekade Erik Åsard i Svenska Dagbladet avsaknaden av personregister i Karin Henriksson En droppe svart blod om rasfrågan i USA. Osv, osv. Listan kan göras lång.
Jag begär inte att svenska förläggare ska bekosta den typ av utförliga sak- och personregister som finns i anglosaxisk facklitteratur, därtill är vårt språkområde nog för litet, men ett enkelt person- eller sakregister går att alltid framställa. Förstår man att utnyttja de moderna layoutprogrammens kapacitet behöver det inte ens innebära någon tidsspillan.
Och för den som till äventyrs tror att e-böcker är lösningen på problemet; sökfunktionen i en e-bok är helt ”ointelligent”, du måste veta exakt vad du letar efter och hur det stavas, du får heller ingen hjälp att sovra i materialet. Allt det en duktig indexerare gör. (Det här är för övrigt ett problem som diskuteras bland de som jobbar med utveckling av e-böcker.)
I vintras läste jag och skrev om Ove Allansson memoarer (Författare ”vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta”), 500 sidor namndroppande, stundtals i form av skarpt tecknade miniporträtt av kollegor, sjömän och fackföreningsfolk. En guldgruva för den som vill orientera sig i kulturliv och facklig liv från 1950-talet och fram till i dag. Inget register. Samma sak med Annika Perssons biografi över Lena Nyman (Jag vill ju vara fri). Läsvärd, underhållande, tragisk. Fylld av personer från teater- och kulturlivet, av vilka vi mött och känner till många. Fanns det något register? Nehej.I våras påpekade Erik Åsard i Svenska Dagbladet avsaknaden av personregister i Karin Henriksson En droppe svart blod om rasfrågan i USA. Osv, osv. Listan kan göras lång.
Jag begär inte att svenska förläggare ska bekosta den typ av utförliga sak- och personregister som finns i anglosaxisk facklitteratur, därtill är vårt språkområde nog för litet, men ett enkelt person- eller sakregister går att alltid framställa. Förstår man att utnyttja de moderna layoutprogrammens kapacitet behöver det inte ens innebära någon tidsspillan.
Och för den som till äventyrs tror att e-böcker är lösningen på problemet; sökfunktionen i en e-bok är helt ”ointelligent”, du måste veta exakt vad du letar efter och hur det stavas, du får heller ingen hjälp att sovra i materialet. Allt det en duktig indexerare gör. (Det här är för övrigt ett problem som diskuteras bland de som jobbar med utveckling av e-böcker.)
***
Engelska och irländska framställare av register (indexerare) är för övrigt en egen yrkesgrupp, sammanslutna i Society of indexers, med en mycket matnyttig hemsida, som jag träffade på när jag behövde veta efter vilka principer man skulle sortera arabiska och indiska namn. Jag gillar deras attityd:
”A book without an index is like a city without a map.”
Läs även andra bloggares åsikter om bokbranschen och litteratur
Läs även andra bloggares åsikter om bokbranschen och litteratur
Kommentarer
"Tom,
jag håller inte med dig!
Det underlättar förstås. Ibland är det bra.
Men som i Lars Noréns fall är det ju bara roligt...
Då måste alla egon bläddra sig igenom texten..."