Fortsätt till huvudinnehåll

Örnar

Ett par örnar lättar från udden när jag kommer fram ur skogsbrynet. Det är tidig morgon. Jag kan inte avgöra vilken sort, om det är havsörnar eller kungsörnar. Båda sorterna finns här. Mina ornotologiska vänner har förklarat skillnaden, och jag har läst på. Det har något med färgen på undersidan och vingarnas form att göra, men den är inte lätt att se så här på avstånd och från sidan. Särskilt om det är ungfåglar. En gång har jag säkert sett havsörn, det var i Stockholms södra skärgård. Fyrkantig, bred som en planka seglade den magnifika fågeln på termiken, allt högre upp.
Det är gott om örn här på östra Gotland. En förmiddag förra sommaren ropade Lena utifrån altan. Hon stod och tittade upp på tre örnar som cirklade över huset. Plötsligt hör vi ett pipande karaktäristiskt läte, och över trädtropparna i väster kommer så tre örnar och så ytterligare en flygande. Sammanlagt sju örnar cirklar så  allt högre över oss innan de försvinner mot havet i öster. En jag talade med trodde det var ungfåglar. De lär samlas på sensommaren.
En annan gång hör vi en kraftig duns när vi står inne i huset. Så ser vi hur en rovfågel ligger tillsynes avsvimmad i gruset utanför stora fönstret mot landsvägen. En duvhök gissar jag. Jag hinner få upp mobilen och tar två bilder. När jag kommer ut har den redan flugit sin väg. Kanske irrar den runt i skogarna nu med en lätt hjärnskakning.
Örnarna på udden flyger i långsam majestät söderut, mot halvön i fjärran. Friden bryts av en tofsvipas envetna cirklande över mig. Antagligen har den ett bo i närheten. Det är inte första gången vi råkas. Den talar inte alltför vänligt och bestämt om för mig att här har jag inte att göra. Jag vandrar vidare. I diset skymtar jag Östergarnsholm, med de båda fyrarna.

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Ornitologiskt intresserade vännen S. skriver i ett mejl:
"Det är väldigt svårt att se vad det kan vara för örn. Men jag tippar på havsörn då huvudet verkar sticka ut lika långt som stjärten. Annars kan just stjärten vara bra att artbestämma med. Havsörnens är till skillnad från kungsörnens spetsig."

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...