Fortsätt till huvudinnehåll

Maj 2013

Yngsta barnbarnet, snart 2 år och 8 månader, har lärt sig bokstaven A, dvs. hon urskiljer bokstaven på en skylt eller på en tidningssida. Skriver man ett V, är det också ”A”, men lägger man till ett ”I” efter ”V” utropar hon förtjust ”VIVI”. Gränsen mellan att rita något eller skriva det verkar vara flytande. Vi ritar gubbar och skriver ”VIVI”, ”MORFAR”, ”MORMOR” omväxlande med MAMMA och PAPPA. Och bokstäverna ska färgläggas. Och plötsligt hör vi på avstånd hur hon, tyst för sig själv, upprepar en lång mening någon av oss sagt. Härma och skapa eget, precis som för ett år sedan , fast nu på en högre nivå.
***
Jag läser Annika Perssons bok om Lena Nyman (Jag vill juvara fri. Norstedts 2013.Vilken mästerlig regissör hon hade kunnat bli om livet gått andra vägar. Roligt ändå att hon var så omtyckt som lärare. Kanske jag hade önskat mig mer om hennes yrkesverksamhet i boken, någon slagsida åt privatlivet blir det. Men det är kanske svårt att undvika i ett fall som hennes. En lysande begåvning instängd i en kropp hon hela livet försökt tämja med bantningspiller, sömnmedel och ångestdämpande tabletter, plus alkoholen sen tidiga tonåren. ”Hon söp som en hel karl”, kan det heta på ett ställe. Dricker som en karl och bantar som en kvinna.
***
Lennart Wretlind äntligen tillbaka i etern, Wretlinds värld på Spotify (inte helt lätt att hitta dock) sedan Sveriges Radio i obegriplig nit städat ut hans Klingan ur tablåerna. Veckan är räddad. Men för hur länge? Kalejdoskop, nu bara en gång i veckan, Ad Lib med Lex (som kunde vara rätt odräglig) borta, Kjell Alinge (Eldorado) förpassad till något hörn. Oväntade möten mellan genrer gör sig inte längre besvär. Och här talar vi om  licensfinansierad public service som inte behöver jaga målgrupper till några annonsörer. Klåfingrigt och fyrkantigt tänkt.
***
Jag drömmer att jag vandrar längs en grusväg. I änden reser sig ett högt torn, som en vit obelisk. Jag börjar klättra uppför. Det är glatt som porslin. Jag kommer upp till toppen, där ett par stövlar står. Jag försöker häva mig över kanten, men märker att jag inte kommer att orka. Långt under mig är marken. Vaknar.
***
Jag ser Sinéad O’Connor på Hamburger Börs. Första konserten i Sverige på tjugo år. Jag blev tipsad om hennes redan när första skiva kom i slutet av 80-talet och har följt henne till och från genom åren. Hennes röst är fortfarande magnifik och fyller ut lokalen, både när sexmannabandet (hälften kvinnor) kompar eller när hon sjunger själv, à capella eller med ett enkelt ackompanjemang. Som konsert betraktat är det ojämnt. Det är en majoritet  av låtarna som jag inte känner igen. ”Nothing compares 2U” och några av de andra bränner hon av relativt tidigt. Den kortsnaggade irländskan har ett budskap hon vill förmedla och som nog är överordnat formen. Tyvärr når det inte riktigt fram, åtminstone inte till mig, i det välfyllda nöjespalatset. Men det behöver ju inte vara hennes fel.
***
Ensam en vecka på landet. Efter maten tar jag en cykeltur på kvällen. Jag följer ensliga grusvägar längs åkrar och diken. På ett ställe finner jag en tom lada med en gammal Volvo och en halvt sönderrostad jordbruksmaskin, på ett annat tar vägen stopp vid ett skogsbryn. En annan väg slutar vid en samling sommarhus, halvexklusiva Gotlandsvillor för sommargäster, så när som på en helt tomma på liv så här i slutet av maj.
Länge drogs jag till de gamla strukturerna. I det före detta sommarstugeområde vi bodde när ungarna var små brukade jag följa de gamla vägarna, försökte att föreställa mig hur de gått en gång i tiden. Vägskyltarna gav också viss vägledning: Gamla Dalarövägen, Gamla Nynäsvägen och så den nya motorvägen med sin bullermatta över nejden. Jag nosade upp gamla järnvägsspår, stickspår till huvudbanan. Grusvägar som plötsligt tog slut, avskurna av en nyare väg.
Kring utforskandet av övergivna industrier har ju en hel rörelse (urban exploration) vuxit fram. För egen del har det alltid varit mest lockande  att utifrån det man fortfarande kan ana (en avskuren väg, ett övergivet stickspår) försöka att föreställa sig hur det en gång har sett ut. Men visst, ett övergivet lokstall nånstans ute i skogen får fortfarande  mitt hjärta att klappa lite snabbare.
***
En morgon springer jag över sex kilometer för första gången utan att stanna eller gå. Ner mot fiskehamnen, upp över klinten och vidare längs havet. En råbock kliver fram över vägen ur grannens trädgård. När jag kommer högst upp på klinten bryter solen fram ur molnen för en kort stund. På tillbakavägen slåss jag med knotten.
***
Andres Cervenka vassare än vanligt i dagens SvD (Studiebesök i stormens öga) Slutraderna tål att citeras:

"Den globala jakten på pengar, prylar och status skulle i så fall ha skett till priset av djupare klyftor, samhällen som slits itu, en och annan finanskris och så lite mänsklig tomhet.
Tala om funny money."

Fast nu är det ju redan juni, dags att vända blad som monarken sa.


Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...