Fortsätt till huvudinnehåll

Maj 2013

Yngsta barnbarnet, snart 2 år och 8 månader, har lärt sig bokstaven A, dvs. hon urskiljer bokstaven på en skylt eller på en tidningssida. Skriver man ett V, är det också ”A”, men lägger man till ett ”I” efter ”V” utropar hon förtjust ”VIVI”. Gränsen mellan att rita något eller skriva det verkar vara flytande. Vi ritar gubbar och skriver ”VIVI”, ”MORFAR”, ”MORMOR” omväxlande med MAMMA och PAPPA. Och bokstäverna ska färgläggas. Och plötsligt hör vi på avstånd hur hon, tyst för sig själv, upprepar en lång mening någon av oss sagt. Härma och skapa eget, precis som för ett år sedan , fast nu på en högre nivå.
***
Jag läser Annika Perssons bok om Lena Nyman (Jag vill juvara fri. Norstedts 2013.Vilken mästerlig regissör hon hade kunnat bli om livet gått andra vägar. Roligt ändå att hon var så omtyckt som lärare. Kanske jag hade önskat mig mer om hennes yrkesverksamhet i boken, någon slagsida åt privatlivet blir det. Men det är kanske svårt att undvika i ett fall som hennes. En lysande begåvning instängd i en kropp hon hela livet försökt tämja med bantningspiller, sömnmedel och ångestdämpande tabletter, plus alkoholen sen tidiga tonåren. ”Hon söp som en hel karl”, kan det heta på ett ställe. Dricker som en karl och bantar som en kvinna.
***
Lennart Wretlind äntligen tillbaka i etern, Wretlinds värld på Spotify (inte helt lätt att hitta dock) sedan Sveriges Radio i obegriplig nit städat ut hans Klingan ur tablåerna. Veckan är räddad. Men för hur länge? Kalejdoskop, nu bara en gång i veckan, Ad Lib med Lex (som kunde vara rätt odräglig) borta, Kjell Alinge (Eldorado) förpassad till något hörn. Oväntade möten mellan genrer gör sig inte längre besvär. Och här talar vi om  licensfinansierad public service som inte behöver jaga målgrupper till några annonsörer. Klåfingrigt och fyrkantigt tänkt.
***
Jag drömmer att jag vandrar längs en grusväg. I änden reser sig ett högt torn, som en vit obelisk. Jag börjar klättra uppför. Det är glatt som porslin. Jag kommer upp till toppen, där ett par stövlar står. Jag försöker häva mig över kanten, men märker att jag inte kommer att orka. Långt under mig är marken. Vaknar.
***
Jag ser Sinéad O’Connor på Hamburger Börs. Första konserten i Sverige på tjugo år. Jag blev tipsad om hennes redan när första skiva kom i slutet av 80-talet och har följt henne till och från genom åren. Hennes röst är fortfarande magnifik och fyller ut lokalen, både när sexmannabandet (hälften kvinnor) kompar eller när hon sjunger själv, à capella eller med ett enkelt ackompanjemang. Som konsert betraktat är det ojämnt. Det är en majoritet  av låtarna som jag inte känner igen. ”Nothing compares 2U” och några av de andra bränner hon av relativt tidigt. Den kortsnaggade irländskan har ett budskap hon vill förmedla och som nog är överordnat formen. Tyvärr når det inte riktigt fram, åtminstone inte till mig, i det välfyllda nöjespalatset. Men det behöver ju inte vara hennes fel.
***
Ensam en vecka på landet. Efter maten tar jag en cykeltur på kvällen. Jag följer ensliga grusvägar längs åkrar och diken. På ett ställe finner jag en tom lada med en gammal Volvo och en halvt sönderrostad jordbruksmaskin, på ett annat tar vägen stopp vid ett skogsbryn. En annan väg slutar vid en samling sommarhus, halvexklusiva Gotlandsvillor för sommargäster, så när som på en helt tomma på liv så här i slutet av maj.
Länge drogs jag till de gamla strukturerna. I det före detta sommarstugeområde vi bodde när ungarna var små brukade jag följa de gamla vägarna, försökte att föreställa mig hur de gått en gång i tiden. Vägskyltarna gav också viss vägledning: Gamla Dalarövägen, Gamla Nynäsvägen och så den nya motorvägen med sin bullermatta över nejden. Jag nosade upp gamla järnvägsspår, stickspår till huvudbanan. Grusvägar som plötsligt tog slut, avskurna av en nyare väg.
Kring utforskandet av övergivna industrier har ju en hel rörelse (urban exploration) vuxit fram. För egen del har det alltid varit mest lockande  att utifrån det man fortfarande kan ana (en avskuren väg, ett övergivet stickspår) försöka att föreställa sig hur det en gång har sett ut. Men visst, ett övergivet lokstall nånstans ute i skogen får fortfarande  mitt hjärta att klappa lite snabbare.
***
En morgon springer jag över sex kilometer för första gången utan att stanna eller gå. Ner mot fiskehamnen, upp över klinten och vidare längs havet. En råbock kliver fram över vägen ur grannens trädgård. När jag kommer högst upp på klinten bryter solen fram ur molnen för en kort stund. På tillbakavägen slåss jag med knotten.
***
Andres Cervenka vassare än vanligt i dagens SvD (Studiebesök i stormens öga) Slutraderna tål att citeras:

"Den globala jakten på pengar, prylar och status skulle i så fall ha skett till priset av djupare klyftor, samhällen som slits itu, en och annan finanskris och så lite mänsklig tomhet.
Tala om funny money."

Fast nu är det ju redan juni, dags att vända blad som monarken sa.


Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...