Örnar

Ett par örnar lättar från udden när jag kommer fram ur skogsbrynet. Det är tidig morgon. Jag kan inte avgöra vilken sort, om det är havsörnar eller kungsörnar. Båda sorterna finns här. Mina ornotologiska vänner har förklarat skillnaden, och jag har läst på. Det har något med färgen på undersidan och vingarnas form att göra, men den är inte lätt att se så här på avstånd och från sidan. Särskilt om det är ungfåglar. En gång har jag säkert sett havsörn, det var i Stockholms södra skärgård. Fyrkantig, bred som en planka seglade den magnifika fågeln på termiken, allt högre upp.

Det är gott om örn här på östra Gotland. En förmiddag förra sommaren ropade Lena utifrån altan. Hon stod och tittade upp på tre örnar som cirklade över huset. Plötsligt hör vi ett pipande karaktäristiskt läte, och över trädtropparna i väster kommer så tre örnar och så ytterligare en flygande. Sammanlagt sju örnar cirklar så  allt högre över oss innan de försvinner mot havet i öster. En jag talade med trodde det var ungfåglar. De lär samlas på sensommaren.
En annan gång hör vi en kraftig duns när vi står inne i huset. Så ser vi hur en rovfågel ligger tillsynes avsvimmad i gruset utanför stora fönstret mot landsvägen. En duvhök gissar jag. Jag hinner få upp mobilen och tar två bilder. När jag kommer ut har den redan flugit sin väg. Kanske irrar den runt i skogarna nu med en lätt hjärnskakning.

Örnarna på udden flyger i långsam majestät söderut, mot halvön i fjärran. Friden bryts av en tofsvipas envetna cirklande över mig. Antagligen har den ett bo i närheten. Det är inte första gången vi råkas. Den talar inte alltför vänligt och bestämt om för mig att här har jag inte att göra. Jag vandrar vidare. I diset skymtar jag Östergarnsholm, med de båda fyrarna.