Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat februari–april 2008

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog?
***
Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden.

– Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig

– Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P.

Men man hinner läsa många böcker.
***
En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet.
***
På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om att jag avbryter nedtrappningen jag inlett i höstas och återgå till den tidigare dosen. (feb 2008)
***
Läser Plura Jonssons Svart blogg. Som Jack fast utan ett uns romantik. Vilka var det som gick under i 70-talets flum? Samma tanke som när jag såg Tom Alandhs dokumentär om Rågsved. Arbetarklassens barn.
***
En annan natt drömmer att jag är inneboende hos en bekant. En arrogant typ som jag alltid haft svårt för. Vi umgås inte. Hur har jag hamnat här? Jag försöker få tag i Lena. Måste lösa det här mitt boende. Vaknar med hjärtklappning. (mars 2008)
***
Min mor läser vad jag skrivit om uppväxten på Tomtebogatan.

– Du skriver att det var en slum, säger hon.

Har jag skrivit om slum?
***
Uppvuxen bland kvinnor har jag alltid haft lättare att umgås, arbeta och samtala med kvinnor. Men det har haft sitt pris. Det här spelet ”kvinna–man” till exempel, har jag aldrig lärt mig. (Efter läsning av Svenska Dagbladet serie om raggning).
***
Kroppen är det som gör att vi ser den vi älskar, säger en av gestalterna i Bodil Malmstens pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot. Just nu på Stockholms stadsteater
***
Vad är ett äktenskap? Mannens och kvinnas förening för släktets fortlevnad. Barn, sexualitet, tillit och närhet; att dela vardag, ekonomi, historia, värderingar. Kärlek. I nöd och lust. Visst sjunger jag tvåsamhetens lov.
***
Någon skrev att vit arbetarklass är den enda minoritet man idag får tala nedsättande om. ”White trash” säger vi och slipper konfronteras med vårt klassförakt.
***
Möter grannen längst ner som står och meckar med sin skoter.

– Så du är ute och går.

– Har lämnat av Lena vid tvärbanan.

– Är det inte lika bra att du flyttar med till Gotland?

– Visby är ett jävla blåshål så här års, säger jag och går in i värmen. (feb 2008)

Kommentarer

Anonym sa…
Vet du vilken ort som kan bli ett centrum för vinterkräksjukan?







Svar: Vi spy. (Dvs. Visby)
Varje morgon när jag vaknar ut ibland egendomliga och skrämmande drömmar, ibland roande utflykter, välsignar jag min ångestdämpande medicin. Äter lägsta dosen och sover numera på nätterna, efter att ha haft oro och störd sömn sen 10-årsåldern. Visst blir jag lite väl (maniskt) pratsam ibland, men hellre det än dessa oupphörliga katastroftankar/depressioner.
http://yllemor.blogspot.com/2007/09/allt-r-kemi.html
Sköt om dej!
hälsar Ulla

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...