Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat februari–april 2008

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog?
***
Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden.

– Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig

– Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P.

Men man hinner läsa många böcker.
***
En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet.
***
På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om att jag avbryter nedtrappningen jag inlett i höstas och återgå till den tidigare dosen. (feb 2008)
***
Läser Plura Jonssons Svart blogg. Som Jack fast utan ett uns romantik. Vilka var det som gick under i 70-talets flum? Samma tanke som när jag såg Tom Alandhs dokumentär om Rågsved. Arbetarklassens barn.
***
En annan natt drömmer att jag är inneboende hos en bekant. En arrogant typ som jag alltid haft svårt för. Vi umgås inte. Hur har jag hamnat här? Jag försöker få tag i Lena. Måste lösa det här mitt boende. Vaknar med hjärtklappning. (mars 2008)
***
Min mor läser vad jag skrivit om uppväxten på Tomtebogatan.

– Du skriver att det var en slum, säger hon.

Har jag skrivit om slum?
***
Uppvuxen bland kvinnor har jag alltid haft lättare att umgås, arbeta och samtala med kvinnor. Men det har haft sitt pris. Det här spelet ”kvinna–man” till exempel, har jag aldrig lärt mig. (Efter läsning av Svenska Dagbladet serie om raggning).
***
Kroppen är det som gör att vi ser den vi älskar, säger en av gestalterna i Bodil Malmstens pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot. Just nu på Stockholms stadsteater
***
Vad är ett äktenskap? Mannens och kvinnas förening för släktets fortlevnad. Barn, sexualitet, tillit och närhet; att dela vardag, ekonomi, historia, värderingar. Kärlek. I nöd och lust. Visst sjunger jag tvåsamhetens lov.
***
Någon skrev att vit arbetarklass är den enda minoritet man idag får tala nedsättande om. ”White trash” säger vi och slipper konfronteras med vårt klassförakt.
***
Möter grannen längst ner som står och meckar med sin skoter.

– Så du är ute och går.

– Har lämnat av Lena vid tvärbanan.

– Är det inte lika bra att du flyttar med till Gotland?

– Visby är ett jävla blåshål så här års, säger jag och går in i värmen. (feb 2008)

Kommentarer

Anonym sa…
Vet du vilken ort som kan bli ett centrum för vinterkräksjukan?







Svar: Vi spy. (Dvs. Visby)
Varje morgon när jag vaknar ut ibland egendomliga och skrämmande drömmar, ibland roande utflykter, välsignar jag min ångestdämpande medicin. Äter lägsta dosen och sover numera på nätterna, efter att ha haft oro och störd sömn sen 10-årsåldern. Visst blir jag lite väl (maniskt) pratsam ibland, men hellre det än dessa oupphörliga katastroftankar/depressioner.
http://yllemor.blogspot.com/2007/09/allt-r-kemi.html
Sköt om dej!
hälsar Ulla

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...