Fortsätt till huvudinnehåll

17 februari 2008

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar (Aftonbladet 19/2-08) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet.

För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo:
”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den största och dyraste bas som byggts sedan Vietnamkriget, kostade 36,6 miljoner dollar att bygga och har en årlig driftskostnad på omkring 180 miljoner dollar. Lustigkurrar inom armén säger skämtsamt att det bara finns två av människor skapade föremål som kan ses från yttre rymden – kinesiska muren och arméns Camp Bondsteel.” (s 170)
”Camp Bondsteel, ... , är ett spöklikt ställe, omgivet av en två och en halv meter hög jordvall och nio vakttorn av trä. Alla träd i området har avlägsnats för att skapa öppna skjutfält. En mängd kommunikationsantenner, parabolantenner och kretsande attackhelikoptrar höjer sig över basen, som har en omkrets på tio kilometer och verkar vara en alltför stor och permanent inrättning för att bara ha till uppgift att bevara freden i södra Serbien – ett uppdrag som president Clinton hävdade inte skulle vara längre än sex månader och som George Bush i sin valkampanj sade att han ville avsluta. Troligare är att Camp Bondsteel är avsedd att spela en roll i en övergripande strategi för att säkra vår tillgång till Mellanösterns och Centralasiens oljeresurser och att kontrollera olja som exporteras till andra länder.
Camp Bondsteel ligger i själva verket precis på den planerade sträckningen för AMBO:s (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil) oljeledning genom Balkan. Om det genomförs kommer detta projekt, som beräknas kosta 1,3 miljarder dollar, innebära att olja från Kaspiska havet förs med tanker från ett oljeledningsutlopp i Georgien över Svarta havet till den bulgariska oljehamnen i Burgas, för att därifrån transporteras via en oljeledning genom Makedonien till den albanska hamnen Vlore i Adriatiska havet. Därifrån ska supertankfartyg transportera oljan till Europa och Förenta staterna och på så vis kringgå det till trängsel fyllda Bosporen ... Bondsteel förefaller vara ett basläger för det som statsvetaren James K Galbraith vid University of Texas har kallat »militär-petroleum-komplexet«... ( s 172)
Mer än ett storkrig har startat på Balkan. Är det snart dags igen?


Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det är intressant att allt som händer i världen går att härleda till oljeindustrin om man gräver tillräckligt djupt. Som att det i själva verket är typ det som är meningen med livet.
Tom Carlson sa…
Är det grävandet som är meningen med livet? Eller oljan? Eller rentav grävandet efter oljan?
Minns när USA bombade Serbinen. Vår blomsterhandlerska här i Gröndal sa: "De vill helt enkelt se till att ha en militärbas i den delen av Medelhavsområdet." (Hon hade föräldrar i Serbien. Jag anförtrodde henne att jag skrivit på uppropet mot bombningarna.)
Anonym sa…
USA:s expansion kan bli deras fall... På ett sätt ser ju Camp Bondsteel ut som ett Disneyland von oben...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...