Fortsätt till huvudinnehåll

17 februari 2008

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar (Aftonbladet 19/2-08) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet.

För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo:
”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den största och dyraste bas som byggts sedan Vietnamkriget, kostade 36,6 miljoner dollar att bygga och har en årlig driftskostnad på omkring 180 miljoner dollar. Lustigkurrar inom armén säger skämtsamt att det bara finns två av människor skapade föremål som kan ses från yttre rymden – kinesiska muren och arméns Camp Bondsteel.” (s 170)
”Camp Bondsteel, ... , är ett spöklikt ställe, omgivet av en två och en halv meter hög jordvall och nio vakttorn av trä. Alla träd i området har avlägsnats för att skapa öppna skjutfält. En mängd kommunikationsantenner, parabolantenner och kretsande attackhelikoptrar höjer sig över basen, som har en omkrets på tio kilometer och verkar vara en alltför stor och permanent inrättning för att bara ha till uppgift att bevara freden i södra Serbien – ett uppdrag som president Clinton hävdade inte skulle vara längre än sex månader och som George Bush i sin valkampanj sade att han ville avsluta. Troligare är att Camp Bondsteel är avsedd att spela en roll i en övergripande strategi för att säkra vår tillgång till Mellanösterns och Centralasiens oljeresurser och att kontrollera olja som exporteras till andra länder.
Camp Bondsteel ligger i själva verket precis på den planerade sträckningen för AMBO:s (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil) oljeledning genom Balkan. Om det genomförs kommer detta projekt, som beräknas kosta 1,3 miljarder dollar, innebära att olja från Kaspiska havet förs med tanker från ett oljeledningsutlopp i Georgien över Svarta havet till den bulgariska oljehamnen i Burgas, för att därifrån transporteras via en oljeledning genom Makedonien till den albanska hamnen Vlore i Adriatiska havet. Därifrån ska supertankfartyg transportera oljan till Europa och Förenta staterna och på så vis kringgå det till trängsel fyllda Bosporen ... Bondsteel förefaller vara ett basläger för det som statsvetaren James K Galbraith vid University of Texas har kallat »militär-petroleum-komplexet«... ( s 172)
Mer än ett storkrig har startat på Balkan. Är det snart dags igen?


Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det är intressant att allt som händer i världen går att härleda till oljeindustrin om man gräver tillräckligt djupt. Som att det i själva verket är typ det som är meningen med livet.
Tom Carlson sa…
Är det grävandet som är meningen med livet? Eller oljan? Eller rentav grävandet efter oljan?
Minns när USA bombade Serbinen. Vår blomsterhandlerska här i Gröndal sa: "De vill helt enkelt se till att ha en militärbas i den delen av Medelhavsområdet." (Hon hade föräldrar i Serbien. Jag anförtrodde henne att jag skrivit på uppropet mot bombningarna.)
Anonym sa…
USA:s expansion kan bli deras fall... På ett sätt ser ju Camp Bondsteel ut som ett Disneyland von oben...

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...