Fortsätt till huvudinnehåll

Ljuset från Marieberg

Lars Linder har tänkt till. Denna gång har han förklaringen till varför tittarna svek ”Upp till kamp”. Serien präglades av samma konspiratoriska världsbild som den vänstern då hade, menar Linder i Dagens Nyheter (8/10-07).

Poff! Bort IB-affär, sjukhusspioner, sapo, Säpo och infiltration i vänstergrupper. Inga framtida liv förstörda i säpo-arkiv. Inga yrkeskarriärer som stoppats. Allt bara hjärnspöken i en konspiratorisk sekts febriga drömmar.

Till skillnad från Moodyssons Tillsammans som Linder också nämner fångar Birro och Marcimain det motsägelsefulla i epoken: flummet och disciplinen, det uppsluppna och det stora allvaret. Känslolägen som Lars Linder redan under sin tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront visade att han hade svårt att hantera.

En förklaring till det minskade intresset hos tittarna kan vara bristen på huvudpersoner att identifiera sig. Alla känner vi en Tommy eller en Rebecca, eller Lena eller en Erik. Men få av känner sig nog som en av dem. Tommy och Rebecca växer efter hand fram som seriens centralgestalter, men Lena är i mina ögon den som ligger närmast den tidens vanliga aktivist. Flickan som kommer från landet för att förverkliga sina och föräldrarnas drömmar och förändra världen. Men hennes gestalt blir aldrig lika tydligt.

Där tror jag skillnaden ligger mot exempelvis en Lars Mohlin, vars Tre kärlekar var ett tidsdokument som lockade tittarskarorna

Linder upprepar också den populära myten att de mest hårdföra blev de som ”ångrade sig mest”. Förvisso återfanns så småningom några av de mest principfasta marxist-leninisterna i Stenbeckskoncernen och på olika ledande poster i vårt samhälle. Men Kpml (r) som Linder nämner i samma andetag är det enda parti som lever kvar från den tiden.


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Hej Tom!
Det var ett tag sen jag läste din blogg. Det har varit mycket begravningar, sjuttiårskalas och andra mer eller mindre högtidliga tillställningar. Olle har flyttat hem från Umeå och därefter till Kungshamra och Oskar och hans tjej söker bostadsrätt. Oskar kommer med en bok nästa år om Slaget vid Fraustadt 1706, när svenskarna slog sachsarna något rent förskräckligt. Historiska media. Annars läste jag hela bloggen med stor förtjusning. Din serie om hur du blev som du blev är en höjdare. Du har verkligen något att berätta.
Olle och hans Johanna som har gått baskurs på DI har ett hatobjekt nummer ett som heter Harald Stjerne. Han sa en gång i en intervju i Kulturnytt eller vad det var att det finns alldeles för mycket filmregissörer i Sverige som skriver sina filmer själva. Det är Bergmansyndromet, sa han. Vad han vill arbeta för är att framtidens regissörer och manusförfattare ska göra filmer av romaner som andra har skrivit. Det gör man i USA och det anser han vara föredömligt. Folk med egna idéer som vill bli regissörer och söker in på DI göre sig alltså inte besvär. Olle vill bli ljudtekniker ohc kom nästan in på den långa fina utbildningen, men slogs ut i sista omgången. Johanna vill bli regissör och åkte i första.
Det gläder mig alltid när Lars Linder får på pälsen. Jag har inte läst hans recension av Upp till kamp för vi har slutat läsa DN mer än sporadiskt på nätet.Men hela hans livshållning verkar bygga på det han upplevde på FiB, vad det nu kan ha varit.Vi hann inte se hela Upp till kamp, men visst var det vi såg jävligt bra. Lite för mycket våld blev det och betydligt mer knark än jag kan minnas. När serien kommer på DVD får vi titta på den ordentligt. Kul att läsa andras bloggar, men jag tror att jag är för oorganiserad att ha någon själv, trots att jag nog har tankar som kunde bloggas ut.
Hans O

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...