Tankar i trappen

Jag stannar upp vid en formulering i Isabelle Ståhls recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget ( Stridens skönhet och sorg . Natur & Kultur 2015). Hon citerar där en bekant i en krisdrabbad bransch: ”Kanske hade det varit lättare att vara i ett krig … nu har vi bara osynliga fiender och obegripliga order … en vag känsla av att någon motarbetar en.” Jag tror att många unga i dag kan känna igen den känslan. 1915 är fienden däremot synlig och verklig, rädslan befogad, och det finns alltid någon att skylla på för smärtan och lidandet. Ingen har ”generaliserat ångestsyndrom”: alla har ångest för samma sak, och den är konkret och riktad. Men känslan av mening, som verkar ha präglat mångas medvetande det första krigsåret, börjar ge vika. 1914 välkomnade många kriget som en renande eld … Kriget som en renande eld. Känslan av mening. Nej jag tillskriver inte Ståhl de åsikterna, men att föreställningarna överhuvudtaget existerar i Sverige 2015 får i alla fall mina varnin...

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter) , inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne. * Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om...

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden. De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände. Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick ...

– Du är en passionerad människa. Först studsar jag till inför A:s ordval. Men sedan, när jag tänker närmare på saken. Passion, lidelse, har nog drivit mig i allt jag gjort: arbete, föreningsliv, skrivande, förälskelser, simning, löpning, husrenoveringar. Går jag in för något är det helt och fullständigt. Är jag ointresserad blir det, å andra sidan, desto plågsammare. Men ofta lyckas jag hitta något som väcker nyfikenhet och upptäckarglädje även i de mest rutinbetonade handlingar; det mesta kan göras enklare, roligare, bättre. Men passionerad? Jag går till ordboken: ” passion , stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc (av fra. passion med samma bet.; av lat. passio 'lidande', till pati 'lida'; jfr lidelse, patient). ” Och om ”lidelse” läser jag att det är en ”stark och dominerande känsla av bestående art … jfr fornsv. lidhilse 'lidande'; till lida; den nutida bet. efter fra. passion 'lidande; lidels...

Idag när alla går ut för att manifestera sitt stöd för yttrandefriheten kan det vara värt att påminna om följande historier ur Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009): Konstnären Jens Jørgen Thorsen hade fått fria händer att avbilda Jesus på en betongvägg och försett honom med en erigerad penis. Tilltaget ledde till sådana proteser från kristna att dåvarande trafikminister Arne Melchior beslutade sig för att låta måla över konstverket ”som han fann ’anstötligt’ och ’blasfemiskt’. Ett beslut som rosades av dåvarande chefredaktören på Jyllandsposten som tyckte att trafikministern hade ’visat både förnuft och mod att få smörjan avlägsnad, även om han kan förvänta sig nya rop om grundlag och censur’.” Några år innan publiceringen av de famösa Muhammedkarikatyrerna tackade också ”en annan redaktör på Jyllands-Posten nej till en karikatyr av Jesus i olika hopp och språng, med tillhörande texter som ’sidleds uppståndelse’ och ’uppståndelse med skru...

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire , vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”. Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kriste...

”En attack mot yttrandefriheten.” Jag läser rubrikerna efter attentatet mot den franska satirtidningen. Idag är alla Charlie. Men hur var det förra veckan? Och hur blir det i övermorgon? Är inte detta – vilka som än är gärningsmännen – i all sin blodiga praktik en grotesk förlängning av det vi sett komma under det senaste decenniet? Det slutgiltiga tystandet av den som har annan åsikt, kön, ursprung eller religion, när inte mötesstörningar, talkörer, hatmejl, telefonterror, misshandel, brandbomber och attentat räcker till. Kalasjnikov i stället för saxofoner, visselpipor och talkörer. ”Den som själv är utan skuld kasta första stenen.” (Johannes 8:7)  Sånt kan man fundera på en regnig januarikväll.

2014 var året då … rysskräcken åter fick grepp om vårt land och allt som hänt i världen de senaste tjugo åren var glömt … epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade … Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till … militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga … Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden … Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar ( Storebror ser dig ) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder … Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger ...

På Filosofifestivalen kommer jag att delta i en samtalsgrupp om Meningen med livet. Eller rättare sagt meningen i livet, det som ger mitt liv mening just nu. Vi får fem minuter på oss att teckna ner våra tankar. Min lista blir denna: Arbete Att lära mig nya saker Samtal Ligga i soffan och titta i taket Ensamhet Min familj Tänka Skriva Så här i efterhand tycks det mig vara en ganska god sammanfattning av mitt liv just nu. Jag kunde lagt till promenader och läsning (tydligen inte lika prioriterat i stunden). För tio år sedan hade listan delvis varit en annan, liksom den kommer att vara om tio år. Och Meningen Med Livet, får vi ta en annan gång. * Sverigedemokraterna röstar på en budget de inte stödjer för att bli av med Miljöpartiet. Alliansen ser chansen att desavouera Vänsterpartiets framgångar i regeringsbudgeten. Carl Bildt twittrar att det här är bra för Sverige. Nog är det mer än vanlig julstress som gör att jag vaknar klockan fem denna decembermorgon * Efter tre d...

Mia Berner är i Sverige kanske mest känd för sitt äktenskap med den finske poeten Pentti Saarikoski (skildrat i boken P.S. Anteckningar från ett sorgeår . 1985). Ändå levde hon större delen av sitt liv i vårt land, verksam som sociolog och författare till skönlitteratur och poesi samt en omfattande akademisk litteratur. När hon dog i Oslo, dit hon återvänt på ålderns höst, 2009 efterlämnade hon en liten barndomsskildring – Tretton – som nu getts ut av Celanders förlag , förtjänstfullt översatt av Gun-Britt Sundström och med ett informativt efterord av den norske författaren Morten A. Strøksnes. Mia Berner växte upp i ett högborgerligt hem i Stavanger. Fadern var industri- och affärsman. Modern satt i salongen i det stora huset, läste modetidningar, drack sherry och var missnöjd med det mesta, inte minst sin dotter som hon avskydde. Känslorna var ömsesidiga. Sin far älskade hon. Med honom gick hon till konstföreningen på söndagarna eller så satt han hos henne på kvällen och tröstade...

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile , har funderat över frågan. Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar. Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och s...

Ivar törstig Ivar dricker Ivar diskar Ivar funderar Ivar gör en upptäckt

Hammarbys tränare Nanne Bergstrand i radions P4 Extra om utmaningen med att bygga lag i individualismens tidevarv: - När man kommer in i omklädningsrummet idag sitter alla med ansiktena ned och tittar i mobiltelefonen. Men det gick ju det med. Att bygga lag. Skulle gärna höra ett samtal mellan honom och Pia Sundhage om fotboll, filosofi och lagidrott på 2000-talet. * Jag vaknar mitt i natten. Det är becksvart i sovrummet. Jag stiger upp och trevar mig fram i mörkret, mot räcket vid trappen till nedervåningen. Men, här ska väl inte vara någon vägg? Så hittar jag skåpet som tv:n står på. Tror jag, tills jag känner jag några böcker med handen. Min förvirring är för några ögonblick total. Sen slår det mig plötsligt att jag är på landet, inte på Klosterbrunnsgatan i Visby. Men var i h-e i sovrummet är jag då? Mina ögon har ännu inte vant sig vid mörkret. Jag börjar leta efter dörren till vardagsrummet, går in i en gardin, slår knäet i en stol. Jag vill inte väcka Lena genom att tända e...

Ivar ser på tv Ivar ser på tv 2 Ivar kollar in menyn Ivar hänger på flippern

Ja, det lät ju vackert det där jag skrev om att jag inte tänker på min ålder. Varför umgås jag då helst med dem som är yngre? Om inte för att insupa lite av deras ungdom? Dricka livselixiret? Eller för en stund få vara den kloke äldre man jag gärna vill känna mig som. Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen. Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern. ...

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern. Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.) Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren....

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin. Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996. När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrev...

Jag lyssnar till radions Kropp och själ om sömnen. Var tionde svensk beräknas lida av sömnstörningar. Vi sover mindre per natt än någonsin. Värst är det bland de unga. Huvudproblemet är stress och förändrade arbetstider, säger sömnexperten. Men tankarna, varför kommer de just då? För många människor är det första gången på dagen som de stannar upp och ger sig tid åt sig själv, säger en medverkande psykolog. Då kommer tankarna, och eftersom man är trött och egentligen behöver sova är man illa rustad för att lösa problemen. Det blir rundgång i huvudet. Var det bättre förr? Hårt arbete, långa arbetsdagar. Oro och bekymmer över ekonomi, jobb och relationer är knappast några moderna företeelser. Men jag minns hur min mormor när middagen och disken var avklarad och mörkret började sänka sig, kunde sätta sig i soffan vid fönstret en stund för sig själv. ”Kura skymning” kallade hon det. * kura skymning sitta stilla och grunna medan en ser skymningen falla ute, sitta utan tänt ljus och...

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler. Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma. ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum. Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån 15 miljarder i ROT-avdrag samt ytterl...

Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel. Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler? Få har som Guillou skapat historien om sig själ...