Fortsätt till huvudinnehåll

Myten om den gode vilden

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile, har funderat över frågan.

Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar.

Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och som tack torkar han av skeden på min vänstra skjortärm, och kastar några makaroner ut över golvet, vänder upp och ner på sin pipmugg och iakttar intresserat hur vattnet rinner ut på underlägget. I ett reptilsnabbt utfall över bordet snor han åt sig storasysters frukostmacka (som protester vilt förstås). Stolar och pallar skjuts över köksgolvet där han sedan helt ogenerat pressar undan den som står vid spisen, klättrar upp och börjar trycka på alla knappar som lyser och piper. I köket kan man i alla fall avleda honom med lite rinnande vatten. Då börjar han diska eller dricka.

Efter middagen klättrar han upp på matbordet och börjar klappa på ”paddan” där storasyster fyra år just kollar in Michael Jacksson. ”Ba ba”, låter det. Det är Babblarna han vill se, de smurfliknande varelser vars ”ett och två, ett och två” följer mig ända in i sömnen.

Dottern berättar hur hon sett honom klättra upp i en dockvagn, försöka balansera, ramla ur, slå huvudet i golvet, gråtskrika, klättra upp igen, ramla ur osv, gång på gång. Man kan luras att tro att de små ingenting lär, men så är det förstås inte.

Kommunikation, till exempel. Man kan ta hjälp av andra. Plötsligt tar han min hand bestämt i sin och leder mig fram till garderoben där jag nyss ställt in några tomglas. Nu vill han att jag ska öppna dörren till det klirrande och skramlande paradiset som döljer sig där bakom. Eller så kan han ställa sig i öppningen ut mot hallen och peka med sin mugg i handen ut mot köket, signalerande att han vill ha påfyllning.

Nästa steg blir förstås språket, med vilket man kan nyansera interaktionen med omgivningen. De första ord jag hört honom säga är ett uppfordrande ”Opp!”, ”Opp!”, ”Opp!” som, i kombination med uppsträckta händer, visar att man vill upp eller fram till något intressant. Snart exploderar den språkliga utvecklingen. Men det är en annan historia

För tillfället nöjd

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...