Fortsätt till huvudinnehåll

Myten om den gode vilden

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile, har funderat över frågan.

Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar.

Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och som tack torkar han av skeden på min vänstra skjortärm, och kastar några makaroner ut över golvet, vänder upp och ner på sin pipmugg och iakttar intresserat hur vattnet rinner ut på underlägget. I ett reptilsnabbt utfall över bordet snor han åt sig storasysters frukostmacka (som protester vilt förstås). Stolar och pallar skjuts över köksgolvet där han sedan helt ogenerat pressar undan den som står vid spisen, klättrar upp och börjar trycka på alla knappar som lyser och piper. I köket kan man i alla fall avleda honom med lite rinnande vatten. Då börjar han diska eller dricka.

Efter middagen klättrar han upp på matbordet och börjar klappa på ”paddan” där storasyster fyra år just kollar in Michael Jacksson. ”Ba ba”, låter det. Det är Babblarna han vill se, de smurfliknande varelser vars ”ett och två, ett och två” följer mig ända in i sömnen.

Dottern berättar hur hon sett honom klättra upp i en dockvagn, försöka balansera, ramla ur, slå huvudet i golvet, gråtskrika, klättra upp igen, ramla ur osv, gång på gång. Man kan luras att tro att de små ingenting lär, men så är det förstås inte.

Kommunikation, till exempel. Man kan ta hjälp av andra. Plötsligt tar han min hand bestämt i sin och leder mig fram till garderoben där jag nyss ställt in några tomglas. Nu vill han att jag ska öppna dörren till det klirrande och skramlande paradiset som döljer sig där bakom. Eller så kan han ställa sig i öppningen ut mot hallen och peka med sin mugg i handen ut mot köket, signalerande att han vill ha påfyllning.

Nästa steg blir förstås språket, med vilket man kan nyansera interaktionen med omgivningen. De första ord jag hört honom säga är ett uppfordrande ”Opp!”, ”Opp!”, ”Opp!” som, i kombination med uppsträckta händer, visar att man vill upp eller fram till något intressant. Snart exploderar den språkliga utvecklingen. Men det är en annan historia

För tillfället nöjd

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...