Fortsätt till huvudinnehåll

Myten om den gode vilden

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile, har funderat över frågan.

Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar.

Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och som tack torkar han av skeden på min vänstra skjortärm, och kastar några makaroner ut över golvet, vänder upp och ner på sin pipmugg och iakttar intresserat hur vattnet rinner ut på underlägget. I ett reptilsnabbt utfall över bordet snor han åt sig storasysters frukostmacka (som protester vilt förstås). Stolar och pallar skjuts över köksgolvet där han sedan helt ogenerat pressar undan den som står vid spisen, klättrar upp och börjar trycka på alla knappar som lyser och piper. I köket kan man i alla fall avleda honom med lite rinnande vatten. Då börjar han diska eller dricka.

Efter middagen klättrar han upp på matbordet och börjar klappa på ”paddan” där storasyster fyra år just kollar in Michael Jacksson. ”Ba ba”, låter det. Det är Babblarna han vill se, de smurfliknande varelser vars ”ett och två, ett och två” följer mig ända in i sömnen.

Dottern berättar hur hon sett honom klättra upp i en dockvagn, försöka balansera, ramla ur, slå huvudet i golvet, gråtskrika, klättra upp igen, ramla ur osv, gång på gång. Man kan luras att tro att de små ingenting lär, men så är det förstås inte.

Kommunikation, till exempel. Man kan ta hjälp av andra. Plötsligt tar han min hand bestämt i sin och leder mig fram till garderoben där jag nyss ställt in några tomglas. Nu vill han att jag ska öppna dörren till det klirrande och skramlande paradiset som döljer sig där bakom. Eller så kan han ställa sig i öppningen ut mot hallen och peka med sin mugg i handen ut mot köket, signalerande att han vill ha påfyllning.

Nästa steg blir förstås språket, med vilket man kan nyansera interaktionen med omgivningen. De första ord jag hört honom säga är ett uppfordrande ”Opp!”, ”Opp!”, ”Opp!” som, i kombination med uppsträckta händer, visar att man vill upp eller fram till något intressant. Snart exploderar den språkliga utvecklingen. Men det är en annan historia

För tillfället nöjd

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden. Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fj...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Midvinterblot 2

Juldagen. En knapp timmes rask promenad runt sjön innan ätandet och drickandet fortsätter. Alf Henrikssons beskrivning av ursprunget till julens traditioner förtjänar att återges i sin helhet: På våra breddgrader sammanfaller julen ju ungefär med vintersolståndet, och själva ordet jul är äldre än kristendomen hos oss. Dess etymologi är oklar, och om den hedniska nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad. Dess blotta existens förklarar ju dock en del av de konstigheter som vidlåder julfirandet; det myckna fläskätande har rimligen med det förkristna blotandet att skaffa. Gröt och lutfisk här däremot ihop med den kristna fasta som förbjöd köttätande på julafton under den katolska tiden. Över huvud taget är julhögtiden ett konglomerat av seder och föreställningar av det mest skiftande ursprung. Julklapparna , införda i aristokratiska svenska kretsar först på 1700-talet, har att gör med de nyårsgåvor som ...