Fortsätt till huvudinnehåll

Myten om den gode vilden

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile, har funderat över frågan.

Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar.

Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och som tack torkar han av skeden på min vänstra skjortärm, och kastar några makaroner ut över golvet, vänder upp och ner på sin pipmugg och iakttar intresserat hur vattnet rinner ut på underlägget. I ett reptilsnabbt utfall över bordet snor han åt sig storasysters frukostmacka (som protester vilt förstås). Stolar och pallar skjuts över köksgolvet där han sedan helt ogenerat pressar undan den som står vid spisen, klättrar upp och börjar trycka på alla knappar som lyser och piper. I köket kan man i alla fall avleda honom med lite rinnande vatten. Då börjar han diska eller dricka.

Efter middagen klättrar han upp på matbordet och börjar klappa på ”paddan” där storasyster fyra år just kollar in Michael Jacksson. ”Ba ba”, låter det. Det är Babblarna han vill se, de smurfliknande varelser vars ”ett och två, ett och två” följer mig ända in i sömnen.

Dottern berättar hur hon sett honom klättra upp i en dockvagn, försöka balansera, ramla ur, slå huvudet i golvet, gråtskrika, klättra upp igen, ramla ur osv, gång på gång. Man kan luras att tro att de små ingenting lär, men så är det förstås inte.

Kommunikation, till exempel. Man kan ta hjälp av andra. Plötsligt tar han min hand bestämt i sin och leder mig fram till garderoben där jag nyss ställt in några tomglas. Nu vill han att jag ska öppna dörren till det klirrande och skramlande paradiset som döljer sig där bakom. Eller så kan han ställa sig i öppningen ut mot hallen och peka med sin mugg i handen ut mot köket, signalerande att han vill ha påfyllning.

Nästa steg blir förstås språket, med vilket man kan nyansera interaktionen med omgivningen. De första ord jag hört honom säga är ett uppfordrande ”Opp!”, ”Opp!”, ”Opp!” som, i kombination med uppsträckta händer, visar att man vill upp eller fram till något intressant. Snart exploderar den språkliga utvecklingen. Men det är en annan historia

För tillfället nöjd

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...