Fortsätt till huvudinnehåll

Man väljer sitt liv

Mia Berner är i Sverige kanske mest känd för sitt äktenskap med den finske poeten Pentti Saarikoski (skildrat i boken P.S. Anteckningar från ett sorgeår. 1985). Ändå levde hon större delen av sitt liv i vårt land, verksam som sociolog och författare till skönlitteratur och poesi samt en omfattande akademisk litteratur. När hon dog i Oslo, dit hon återvänt på ålderns höst, 2009 efterlämnade hon en liten barndomsskildring – Tretton – som nu getts ut av Celanders förlag, förtjänstfullt översatt av Gun-Britt Sundström och med ett informativt efterord av den norske författaren Morten A. Strøksnes.

Mia Berner växte upp i ett högborgerligt hem i Stavanger. Fadern var industri- och affärsman. Modern satt i salongen i det stora huset, läste modetidningar, drack sherry och var missnöjd med det mesta, inte minst sin dotter som hon avskydde. Känslorna var ömsesidiga.

Sin far älskade hon. Med honom gick hon till konstföreningen på söndagarna eller så satt han hos henne på kvällen och tröstade när modern varit extra förödmjukande; bunden som han var av tidens konventioner dock oförmögen att göra något åt sitt privatliv och äktenskap.

Det stod tidigt klart för den unga Mia att hon inte skulle bli som sin mor, ”lyxhustrun”, hon vill resa och skriva. Så småningom blev hon en ”kulturradikal”. Kanske är det inte bara det faktum att hon flyttade till en ö i Bohusläns skärgård med sin man som för tankarna till Birgitta Stenberg. Båda levde sina liv ”fullt ut”.

Tretton är en varm och osentimental skildring som illustrerar det faktum att man väljer inte sina föräldrar eller uppväxtmiljö. Men man väljer sitt liv.

Tretton
Mia Berner
Celanders förlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Kommentarer

Men de flesta anser nog att man inte väljer att komma till världen...

Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...