Fortsätt till huvudinnehåll

Ålder

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.

Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)

Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.

Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?

Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

En bemärkelsedag

Vi hälsar på min pappa på hans 80-årsdag. Han bor numera i minneslunden på Skogskyrkogården . Asplunds skapelse från 1920-talet är en av Stockholms allra vackraste platser. Det är full vår ute. Tidigare år har vi fått pulsa fram i snö. Efteråt går vi hem till min mor, dricker kaffe och äter varsin Napoleonbakelse. Vi pratar gamla minnen och lite om hennes 75-årsdag i sommar. Det blir den sista stora födelsedagsfest jag kommer att ha, säger hon. Hon har redan styrt upp det mesta inför högtiden, som den gamla sekreterare och organisatör hon är. Läs mer om Skogskyrkogården här.