Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.
Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)
Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.
Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?
Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?
Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)
Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.
Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?
Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?
Kommentarer