Fortsätt till huvudinnehåll

Ålder

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.

Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)

Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.

Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?

Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?

Kommentarer

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...