Fortsätt till huvudinnehåll

Ålder

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.

Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)

Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.

Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?

Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...