Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel.
Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler?
Få har som Guillou skapat historien om sig själv, i artiklar, krönikor och inte minst i sina memoarer. Paul Frigyes vill förstå vad det är som gör Guillous namn så stort i vårt land. Metodiskt går han igenom Guillous liv och gärning: Journalistiken, Barndom och ungdom, Tv-mannen, Författaren, Krönikören. KGB-affären ägnas ett eget kapitel. Frigyes har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv.). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.
När filmen Ondskan hade premiär förnekade hans mor och halvsyster att styvfadern misshandlat honom. Frigyes pratar med gamla lärare som berättar hur modern urskuldrat den unge Jans uppträdande i skolan med styvpappans behandling av honom, klasskamrater beskriver märken han haft efter rapp och slag på ryggen. Om det i detalj gått till som i boken och filmen, och om uppgörelsen med styvfadern i slutet verkligen ägt rum, blir då irrelevant.
Det är också i uppväxten Frigyes ser Guillous personlighet växa fram: ”Hålla stilen, aldrig visa svaghet, aldrig tappa kontrollen”. Somliga vittnar om hans tävlingsinstinkt, som stött bort många, men sporrat andra. Frigyes visar hur Guillou i hög grad varit ett barn av sin tid (från det kollektivistiska 60- och 70-talet över det individualistiska 80-talet osv), men att han aldrig svikit sina grundideal, ”mer lojal mot sig själv än mot partier och uppdragsgivare”.
Som yrkesmänniska har han gått i frontlinjen, först för en grävande och sen en berättande journalistik (”new journalism”), en rappare tv-journalistik, romaner med verklighetsförankring och som krönikor. ”En av de få [inom medievärlden] som tydligt opponerar sig mot de dominerande tankeströmningarna”, sammanfattar Frigyes.
Hur ska man då förklara Norstedts agerande? Då Bonniers efter några inledande turer tackade nej till boken, gick budet till vårt lands nästa största förlag, som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om sitt anseende. När bokens faktafel uppdagades vägde uppenbarligen Guillous ord och varumärke tyngre. Författaren, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.
Men Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer. Det hedrar Lindelöws förlag att den inte begravdes i arkiven.
Jan Guillou – utifrån
Paul Frigyes
Lindelöws bokförlag 2014
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14
Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler?
Få har som Guillou skapat historien om sig själv, i artiklar, krönikor och inte minst i sina memoarer. Paul Frigyes vill förstå vad det är som gör Guillous namn så stort i vårt land. Metodiskt går han igenom Guillous liv och gärning: Journalistiken, Barndom och ungdom, Tv-mannen, Författaren, Krönikören. KGB-affären ägnas ett eget kapitel. Frigyes har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv.). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.
När filmen Ondskan hade premiär förnekade hans mor och halvsyster att styvfadern misshandlat honom. Frigyes pratar med gamla lärare som berättar hur modern urskuldrat den unge Jans uppträdande i skolan med styvpappans behandling av honom, klasskamrater beskriver märken han haft efter rapp och slag på ryggen. Om det i detalj gått till som i boken och filmen, och om uppgörelsen med styvfadern i slutet verkligen ägt rum, blir då irrelevant.
Det är också i uppväxten Frigyes ser Guillous personlighet växa fram: ”Hålla stilen, aldrig visa svaghet, aldrig tappa kontrollen”. Somliga vittnar om hans tävlingsinstinkt, som stött bort många, men sporrat andra. Frigyes visar hur Guillou i hög grad varit ett barn av sin tid (från det kollektivistiska 60- och 70-talet över det individualistiska 80-talet osv), men att han aldrig svikit sina grundideal, ”mer lojal mot sig själv än mot partier och uppdragsgivare”.
Som yrkesmänniska har han gått i frontlinjen, först för en grävande och sen en berättande journalistik (”new journalism”), en rappare tv-journalistik, romaner med verklighetsförankring och som krönikor. ”En av de få [inom medievärlden] som tydligt opponerar sig mot de dominerande tankeströmningarna”, sammanfattar Frigyes.
Hur ska man då förklara Norstedts agerande? Då Bonniers efter några inledande turer tackade nej till boken, gick budet till vårt lands nästa största förlag, som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om sitt anseende. När bokens faktafel uppdagades vägde uppenbarligen Guillous ord och varumärke tyngre. Författaren, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.
Men Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer. Det hedrar Lindelöws förlag att den inte begravdes i arkiven.
Jan Guillou – utifrån
Paul Frigyes
Lindelöws bokförlag 2014
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14
Kommentarer