Fortsätt till huvudinnehåll

Jan Guillou – utifrån

Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel.

Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler?

Få har som Guillou skapat historien om sig själv, i artiklar, krönikor och inte minst i sina memoarer. Paul Frigyes vill förstå vad det är som gör Guillous namn så stort i vårt land. Metodiskt går han igenom Guillous liv och gärning: Journalistiken, Barndom och ungdom, Tv-mannen, Författaren, Krönikören. KGB-affären ägnas ett eget kapitel. Frigyes har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv.). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När filmen Ondskan hade premiär förnekade hans mor och halvsyster att styvfadern misshandlat honom. Frigyes pratar med gamla lärare som berättar hur modern urskuldrat den unge Jans uppträdande i skolan med styvpappans behandling av honom, klasskamrater beskriver märken han haft efter rapp och slag på ryggen. Om det i detalj gått till som i boken och filmen, och om uppgörelsen med styvfadern i slutet verkligen ägt rum, blir då irrelevant.

Det är också i uppväxten Frigyes ser Guillous personlighet växa fram: ”Hålla stilen, aldrig visa svaghet, aldrig tappa kontrollen”. Somliga vittnar om hans tävlingsinstinkt, som stött bort många, men sporrat andra. Frigyes visar hur Guillou i hög grad varit ett barn av sin tid (från det kollektivistiska 60- och 70-talet över det individualistiska 80-talet osv), men att han aldrig svikit sina grundideal, ”mer lojal mot sig själv än mot partier och uppdragsgivare”.

Som yrkesmänniska har han gått i frontlinjen, först för en grävande och sen en berättande journalistik (”new journalism”), en rappare tv-journalistik, romaner med verklighetsförankring och som krönikor. ”En av de få [inom medievärlden] som tydligt opponerar sig mot de dominerande tankeströmningarna”, sammanfattar Frigyes.

Hur ska man då förklara Norstedts agerande? Då Bonniers efter några inledande turer tackade nej till boken, gick budet till vårt lands nästa största förlag, som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om sitt anseende. När bokens faktafel uppdagades vägde uppenbarligen Guillous ord och varumärke tyngre. Författaren, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.
Men Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer. Det hedrar Lindelöws förlag att den inte begravdes i arkiven.

Jan Guillou – utifrån
Paul Frigyes
Lindelöws bokförlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...