Tankar i trappen

Människan har i nog alla tider sök vägledning inför livets prövningar och skiften. Medicinmän, kloka gummor, diakoner och präster har lyssnat och gett råd när vi famlat efter svar. I vårt samhälle har dessa i stor utsträckning ersatts av psykologer och psykoterapeuter. Risken är då att vi sjukdomsförklarar helt normala reaktioner eller åtminstone frånhänder oss ansvaret för våra val, menar Tulsa Jansson, författare till Du har svaren! Filosofi till vardags och tillika ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis . Människor dör, vi blir sjuka eller ställs inför viktiga val. Och om inte annat ska vi själva en dag dö. Här kan det filosofiska samtalet vara till hjälp. Med hjälp av frågor och argumentation tillsammans med en erfaren filosof i vad som kallas sokratiska dialoger kan vi få hjälp att formulera de svar vi ofta själva redan bär inom oss.   Du har svaren! är, ämnet till trots, en handfast bok med exempel på metodens användbarhet inom skolan (små barn ställer ju a...

En gräsmatta. Några planteringar. Buskage. Stenhus på båda sidor om en liten innerstadsgård. Ett lågt staket ut mot den trafikerade gatan. Något rasslar. En skugga skymtar förbi mellan två buskar. *** Mat, jag behöver mat. Ett papper som prasslar där framför mig. Jag känner den lockande doften; ett avtuggat hamburgerbröd med en bit kött. Jag anar att andra har samma mål som jag. Snabbt. Jag hugger tag i det jag kommer åt och drar med mig in i busken. Ett par röda ögon och andedräkten från en rival. Jag vänder ryggen till för att skydda mitt byte och sväljer snabbt det jag kommit över. Anar en besviken suck vid min sida. Jag brukar inte dela med mig. Ibland är vi flera som får syn på något ätbart samtidigt, då gäller det att vara först. Men egentligen behöver vi inte slåss om maten. I kvarteret där jag håller till är det alltid nån gammal dam som strör ut bröd på marken. Till fåglarna. Tror hon ja. Okej, först kommer några småfåglar, sen duvorna, ibland dyker nån mås ner från ovan. S...

– Hörru professorn, har du läst nån bra bok nyligen? Han tittar menade på sina kompisar. – Ha, ha, ha. Alla skrattar. – Va, kan du inte svara? Få se, vad är det här för nåt? Han sliter den tummade pocketboken ur min hand. – ”Colin Wilson, The Outsider.” Kolla har ni sett. På engelska också. Killen tror han är nåt. – Här ska du få för outsider, professorn. Han knuffar mig lätt i bröstet. Jag försöker vända mig bort men ramlar mot nästa grabb i gänget. – Va fan gör du? Knuffas du, din djävel. Han puttar mig i sin tur lätt mot nästa, och mot nästa. – Professorn, professorn, professorn! skanderar dom i kör medan jag vacklar som en sandsäck mellan plågoandarna. Till slut faller jag i gruset. Det sista som händer innan de går är att en av dem trampar sönder mina glasögon. – Så nu kan du fortsätta läsa, din jävla loser *** Colin Wilson. The Outsider . Gollancz 1956. Andra bloggare om  litteratur

Knut Lindelöf kommenterar på sin blogg ( ”Därför skriver jag” ) min text om skrivandet . Han tycker att jag ”mytifierar” skrivandet för hand och på skrivmaskin. Kanske det. Författare, journalister, översättare och forskare alla har olika sätt närma sig skrivandet. Jag har respekt för alla så länge resultatet är bra. Själv skrev jag länge på maskin. Min mor var sekreterare. Ibland tog hon med sig jobb hem. Jag lämnade tidigt pekfingervalsen bakom mig på den Smith-Corona vi hade hemma. Trots det såg mina manus och brev länge för jäkliga ut med alla strykningar, markeringar och omflyttningar. Så visst kom datorn som en befriare. Den är också mitt dagliga arbetsredskap. Men för ett mer fritt skrivande (kreativt om man så vill) är den oanvändbar. För mig alltså. Jag får tunnelseende när jag sätter mig vid tangentbordet. Antagligen blir jag alltför upptagen av textens utformning för att kunna koncentrera mig på innehållet. I mina anteckningsböcker kan jag kladda och kludda som jag vill...

Ett språk och en värld växer fram Att det lilla barnets ordförråd ökar från några få ord till flera hundra inom loppet av ett drygt år, kan man läsa om i handböckerna. Men hur går det där till, mer i detalj? Det, och annat, har jag kunnat studera hos en av våra yngre medborgare denna sommar. Mest detaljerad är hon förstås om saker hon möter och frågar efter i vardagen. Det är mamma, pappa, snuttetrasan ( nuttis ), nappen osv. Sen blir begreppsvärlden trubbigare. Det mesta som rullar på fyra hjul är bil (inklusive plastgräsklipparen hon brukar dra på), men buss (större fordon) och traktor (brummar mycket) har redan blivit egna begrepp. I hennes kusins värld gick vid samma ålder alla fordon under benämningen buss (dvs. buss, lastbil, tåg och bil). Hos honom utkristalliserade sig tidigt taxi (och ambulans ) som egna kategorier, dvs. fordon som hade någon form av skylt på taket. (Och av för mig okänd anledning merca-bil [Mercedes] med det karaktäristiska märket på fronten.) Vovve ä...

Vännen H. kommenterar i ett mejl min bloggtext om skrivandet: jag skriver varje dag, i huvudet; noveller, filmmanus, dikter och ibland romaner. Gör vi inte alla det, för det mesta utan att vara medvetna om saken? Det är antagligen en del av "Le genre humain", genetiskt nedlagt i oss. Misstänker att Chomsky kan ha något att bidra därvidlag. Klart är att det har med språk, iakttagelse och kognition att göra. Visst har han en poäng. Men det händer något med tankarna när de kommer på pränt. Betraktade utifrån ger de oss nya infallsvinklar. Associationer, fördjupningar. Jag tror aldrig jag skrivit något, längre eller kortare, som varit färdigt och formulerat i huvudet innan jag fattat pennan. Pennan ja. Jag skriver nästan allting för hand. Stryker över, ramar in, ritar pilar mellan stycken och meningar. Tankar, associationer, resonemang binds samman. Sen skriver jag rent. Fortsätter att fila på texten. Ska den i tryck händer det nya saker när man ser de färdiga sidorna i korr...

En söndagsmorgon går jag ut på promenad med pojkarna. Utanför porten mot gården svänger jag åt höger. Jag känner hur storebror stelnar till. – Vad är det här? Varför går vi åt det här hållet? – Jag tänkte att vi skulle gå åt andra hållet idag, säger jag. – Det kan vi väl inte. Vi Går Alltid Det Andra Varvet. Han börjar raskt rabbla mina argument varför det alltid är bättre att börja på den södra, backiga sidan av viken. Solen, skuggan osv. – Ja, men idag tänkte jag att vi skulle pröva nåt nytt, säger jag. Vad tycker du? Jag vänder mig mot lillebror. – Jag tycker vi kan gå åt det håll du vill, säger han. Och så blir det. Storebror tjurar och stretar emot en lång stund. Stämningen är tryckt. Det lättar först när vi kommer upp på Årstabron och kan börja titta på utsikten. *** Men hämnden ska komma, nån timme senare. Närmare bestämt framför charkdisken i den lilla Coop-butiken. – Om vi skulle köpa lite påläggskorv, säger jag och tar ett salamipaket. – Vadå? Det lig...

– Känner du aldrig lust att skriva något själv? Den som ställer frågan är författare, har gett ut en roman på ett förlag jag för tillfället arbetar åt. Vi träffas på en fest hos en gemensam bekant vars bok jag just varit redaktör för. Jag har presenterat mig som förlagsredaktör, nu pratar vi om språk och skrivande. – Känner du aldrig lust att skriva något själv? Det är inte första gången jag får frågan. Underförstått att den som är redaktör egentligen, innerst inne, drömmer om att bli författare och kanske skriva Den stora romanen. Och visst hade jag som många unga män och kvinnor en gång drömmar om att skriva. Men mer än en oavslutad novell blev det inte. En novell som jag för övrigt skickade till en av tidens stora för bedömning. Och han tog sig tid. Svaret gick i korthet ut på att ville jag verkligen skriva skulle jag göra det oavsett vad han eller andra tyckte, men att jag borde ha ett rent och snyggt manus och att han i och för sig gärna läst berättelsen till slut. End of ...

Fredrik Reinfeldts uttalande att vi inte har någon massarbetslöshet ”om man ser till etniska svenskar mitt i livet” är riktigt, riktigt vidrigt. Det var ju inget bara något som slant ur honom. Det visar också vad regeringen kan vara beredd till för att vinna nästa val. Det går ju inte så bra för alliansen just nu. Förutom att fiska efter röster i grumligt vatten, göda på invandrarföraktet utsår han split mellan människor som egentligen har gemensamma intressen. Uttalandet har utlöst många syrliga kommentarer och skapat en ny genre (”om man ser till de friska har vi inga sjuka” etc.). Men jag har inte sett någon påpeka att det Reinfeldt säger bygger på en myt, nämligen att full sysselsättning skulle vara ett mål för den ekonomiska politiken. Vi vill ju gärna tro att de som har makten vill oss väl. Anders Borg, finansminister i den reinfeldtska ministären, har vid upprepade tillfällen diskuterat kring vilken nivå arbetslösheten bör ligga på för att vi inte ska drabbas av inflation, h...

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Jag tillbringar några eftermiddagstimmar på Fornsalen i Visby. Stannar till inför de mäktiga bildstenarna med sina solkors och rika ornamentik. Begrundar silverskatter, gravar och fossiler. Fornsalen är ett museum väl värt ett besök. En ny välgjord basutställning om året 1361 och Valdemar Atterdag fångar mitt intresse. Århundradena före danskarnas invasion hade ju präglats av motsättningar mellan borgarna i handelns Visby och bönderna på den gotländska landsbygden, motsättningar som några gånger trappats upp till inbördeskrig. När danskarna nådde fram till Visby den 27 juli stängdes stadsporten. Den stridsovana bondehären slaktades på fälten utanför stadsmuren av de modernt utrustade danskarna, alltmedan stadsborna betraktade spektaklet från stadsmuren. Liken vräktes ner i massgravar (en anledning till att vi idag så väl kan studera deras klädsel och utrustning). Därpå släpptes Atterdag in i staden. Han förklarade Gotland danskt och utfärdade ett privilegiebrev som reglerade Visbys rät...

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Vad är det i Karin Broos målningar som väcker en sådan anklang? Vi går runt i salarna på det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Jag stannar till framför de monumentala bilderna; mestadels kvinnor, slutna, försjunkna i sig själva, halvt bortvända. Är det den västerländska människans credo som ljuder från väggarna: Jag är ensam. Den vi fått med oss sedan barnsben. Förvänta dig inget från någon annan. Långt värre än alla Jantelagar. Läs även andra bloggares åsikter om konst

På bokmässan i Göteborg lyssnar jag på seminarier och föredrag om bokbranschen och förlagens roll i framtiden. Digitaliseringen, förbilligad och förenklad produktion gör att i stort sett varje människa med en dator kan ge ut och sprida en bok utan något mellanled. Det sker redan på sajter som Vulkan och Publit m.fl. och i USA sägs nu även mer etablerade författare gå direkt till distributörer som Amazon.com . Här i Sverige hjälper Podium medlemmar i Författarförbundet att ge ut nyskrivna och tidigare utgivna böcker. Bokförlagens roll är med andra ord ifrågasatt. Efter en av föreläsningarna pratar jag med föredragshållaren. Han har närmare 20 års erfarenhet från musikbranschen och ser en del paralleller. I början av 2000-talet var branschen i stort sett uträknad. Piratkopiering och nedladdning av mp3-filer drog undan benen för försäljningen av cd-skivor. Hemmastudios och ny teknik gjorde att var och en i princip kunde spela in sina alster hemma i sovrummet. Den utvecklingen mötte bra...

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt. ”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.” Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression . Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för...

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer . Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen. Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos...

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”. De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok ( Döden är en man. Fischer 1999...

”Även intellektuella har böjt knä”, skriver historikern Tony Judt i sitt politiska testamente Illa far landet , nyss utgiven på Karneval förlag , om kriget mot Irak 2004. ”Överallt ser man brist på det moraliska mod som krävs för en avvikande åsikt och för att få över irriterade läsare eller ogillande lyssnare på sin sida.” Orden skulle kunna gälla för intellektuella i de flesta tider och sammanhang. Vi vill alla känna en tillhörighet. Och visst är det skönare att vara inne i gemenskapen och värmen än utanför i ensamhet och snålblåst. En sådan intellektuell var nu inte Sven Delblanc (1931-1992), fastän professor i Uppsala och en del av ”etablissemanget” under flera decennier, var bondsonen från Sörmland tillräckligt tjurskallig för att gå sin egen väg. I så måtto var han besläktad med Vilhelm Moberg med vilken han för övrigt brevväxlade (utgivet i bokform 2006) och skrev ett strålande porträtt av i en av FiB/K :s första årgångar (publicerad i Våra författare 1974). Tv-serien Hedebyb...

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront: Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle ( Tankar om politik . Ersatz 2010 ). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med...

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren. Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad : hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar . Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar. Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid? Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska ...