Fortsätt till huvudinnehåll

Dimridåer om arbetslösheten

Fredrik Reinfeldts uttalande att vi inte har någon massarbetslöshet ”om man ser till etniska svenskar mitt i livet” är riktigt, riktigt vidrigt. Det var ju inget bara något som slant ur honom. Det visar också vad regeringen kan vara beredd till för att vinna nästa val. Det går ju inte så bra för alliansen just nu. Förutom att fiska efter röster i grumligt vatten, göda på invandrarföraktet utsår han split mellan människor som egentligen har gemensamma intressen.

Uttalandet har utlöst många syrliga kommentarer och skapat en ny genre (”om man ser till de friska har vi inga sjuka” etc.). Men jag har inte sett någon påpeka att det Reinfeldt säger bygger på en myt, nämligen att full sysselsättning skulle vara ett mål för den ekonomiska politiken. Vi vill ju gärna tro att de som har makten vill oss väl.

Anders Borg, finansminister i den reinfeldtska ministären, har vid upprepade tillfällen diskuterat kring vilken nivå arbetslösheten bör ligga på för att vi inte ska drabbas av inflation, höga räntor och annat elände. Ska den vara 5, 6 eller 7 % procent av arbetskraften? Det här kallas ”jämviktsarbetslöshet” eller NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment) och har avkastat kilometervis med skrifter alltsedan Milton Friedman och Chicago-skolan lanserade begreppet. Tanken är i korthet att har alla jobb sticker löner och andra kostnader i höjden.

Det här får ju konsekvenser. För det är inte i första hand de med utbildning, goda kunskaper i svenska och arbetslivserfarenhet som drabbas när arbetsgivarna kan välja och vraka bland de sökande. Och på köpet pekas de nu ut som arbetsskygga och tärande och ska disciplineras genom coachning, fas3 och flitigt cv-skrivande så att vi andra, ”etniska svenskar mitt i livet”, inte ska behöva oroa oss för räntorna på våra bolån. Det är, som sagt, riktigt, riktigt vidrigt.

Fakta. Arbetslösheten i april var enligt SCB 7,8 procent eller 390 000 personer. Av dem var närmare hälften (153 000) mellan 15 och 24 år.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2012

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...