Fortsätt till huvudinnehåll

Dimridåer om arbetslösheten

Fredrik Reinfeldts uttalande att vi inte har någon massarbetslöshet ”om man ser till etniska svenskar mitt i livet” är riktigt, riktigt vidrigt. Det var ju inget bara något som slant ur honom. Det visar också vad regeringen kan vara beredd till för att vinna nästa val. Det går ju inte så bra för alliansen just nu. Förutom att fiska efter röster i grumligt vatten, göda på invandrarföraktet utsår han split mellan människor som egentligen har gemensamma intressen.

Uttalandet har utlöst många syrliga kommentarer och skapat en ny genre (”om man ser till de friska har vi inga sjuka” etc.). Men jag har inte sett någon påpeka att det Reinfeldt säger bygger på en myt, nämligen att full sysselsättning skulle vara ett mål för den ekonomiska politiken. Vi vill ju gärna tro att de som har makten vill oss väl.

Anders Borg, finansminister i den reinfeldtska ministären, har vid upprepade tillfällen diskuterat kring vilken nivå arbetslösheten bör ligga på för att vi inte ska drabbas av inflation, höga räntor och annat elände. Ska den vara 5, 6 eller 7 % procent av arbetskraften? Det här kallas ”jämviktsarbetslöshet” eller NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment) och har avkastat kilometervis med skrifter alltsedan Milton Friedman och Chicago-skolan lanserade begreppet. Tanken är i korthet att har alla jobb sticker löner och andra kostnader i höjden.

Det här får ju konsekvenser. För det är inte i första hand de med utbildning, goda kunskaper i svenska och arbetslivserfarenhet som drabbas när arbetsgivarna kan välja och vraka bland de sökande. Och på köpet pekas de nu ut som arbetsskygga och tärande och ska disciplineras genom coachning, fas3 och flitigt cv-skrivande så att vi andra, ”etniska svenskar mitt i livet”, inte ska behöva oroa oss för räntorna på våra bolån. Det är, som sagt, riktigt, riktigt vidrigt.

Fakta. Arbetslösheten i april var enligt SCB 7,8 procent eller 390 000 personer. Av dem var närmare hälften (153 000) mellan 15 och 24 år.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2012

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...