Fortsätt till huvudinnehåll

Dimridåer om arbetslösheten

Fredrik Reinfeldts uttalande att vi inte har någon massarbetslöshet ”om man ser till etniska svenskar mitt i livet” är riktigt, riktigt vidrigt. Det var ju inget bara något som slant ur honom. Det visar också vad regeringen kan vara beredd till för att vinna nästa val. Det går ju inte så bra för alliansen just nu. Förutom att fiska efter röster i grumligt vatten, göda på invandrarföraktet utsår han split mellan människor som egentligen har gemensamma intressen.

Uttalandet har utlöst många syrliga kommentarer och skapat en ny genre (”om man ser till de friska har vi inga sjuka” etc.). Men jag har inte sett någon påpeka att det Reinfeldt säger bygger på en myt, nämligen att full sysselsättning skulle vara ett mål för den ekonomiska politiken. Vi vill ju gärna tro att de som har makten vill oss väl.

Anders Borg, finansminister i den reinfeldtska ministären, har vid upprepade tillfällen diskuterat kring vilken nivå arbetslösheten bör ligga på för att vi inte ska drabbas av inflation, höga räntor och annat elände. Ska den vara 5, 6 eller 7 % procent av arbetskraften? Det här kallas ”jämviktsarbetslöshet” eller NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment) och har avkastat kilometervis med skrifter alltsedan Milton Friedman och Chicago-skolan lanserade begreppet. Tanken är i korthet att har alla jobb sticker löner och andra kostnader i höjden.

Det här får ju konsekvenser. För det är inte i första hand de med utbildning, goda kunskaper i svenska och arbetslivserfarenhet som drabbas när arbetsgivarna kan välja och vraka bland de sökande. Och på köpet pekas de nu ut som arbetsskygga och tärande och ska disciplineras genom coachning, fas3 och flitigt cv-skrivande så att vi andra, ”etniska svenskar mitt i livet”, inte ska behöva oroa oss för räntorna på våra bolån. Det är, som sagt, riktigt, riktigt vidrigt.

Fakta. Arbetslösheten i april var enligt SCB 7,8 procent eller 390 000 personer. Av dem var närmare hälften (153 000) mellan 15 och 24 år.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2012

Kommentarer

Läs mer

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)