Fortsätt till huvudinnehåll

Råttan

En gräsmatta. Några planteringar. Buskage. Stenhus på båda sidor om en liten innerstadsgård. Ett lågt staket ut mot den trafikerade gatan. Något rasslar. En skugga skymtar förbi mellan två buskar.
***
Mat, jag behöver mat. Ett papper som prasslar där framför mig. Jag känner den lockande doften; ett avtuggat hamburgerbröd med en bit kött. Jag anar att andra har samma mål som jag. Snabbt. Jag hugger tag i det jag kommer åt och drar med mig in i busken. Ett par röda ögon och andedräkten från en rival. Jag vänder ryggen till för att skydda mitt byte och sväljer snabbt det jag kommit över. Anar en besviken suck vid min sida.

Jag brukar inte dela med mig. Ibland är vi flera som får syn på något ätbart samtidigt, då gäller det att vara först. Men egentligen behöver vi inte slåss om maten. I kvarteret där jag håller till är det alltid nån gammal dam som strör ut bröd på marken. Till fåglarna. Tror hon ja. Okej, först kommer några småfåglar, sen duvorna, ibland dyker nån mås ner från ovan. Så länge det är ljust håller vi oss borta. Men när skymningen sänker sig är det vår tur. Jag brukar vara bland de första som vågar mig fram. Är fortfarande ung och stark. Nåja, välbehållen för min ålder i alla fall. Några blessyren har det blivit. Men inget allvarligt.

När maten ligger så där öppet får det bli en snabb räd. Inte så att man stannar i ljuset av en gatlykta och kalasar. Nej, snabbt ut och snabbt in i skydd av buskarna. Ibland vågar sig någon katt fram. Van att jaga möss, fåglar och annat smått. Slicker sig lystet om nosen när den blänger åt oss. Då bildar vi mur, skuldra mot skuldra, slår lätt med svansarna i marken, väser mellan våra långa tänder. Då brukar den inte vara så kaxig längre. Kattkräket. Med ett förnämt fnysande går den sin väg. Försöker se ut som den behåller sin värdighet.

Ännu roligare är det med småhundar. Patetiska kryp som gör små utfall mot buskarna där vi håller till. Bjäfser och skäller. Dom brukar vi stirra ner. Då springer de snabbt tillbaka till sin husse eller matte. Ser sig ängsligt om och skäller menande åt vårt håll, medan hussen eller matten hyssjar och drar iväg.

Som om man skulle bry sig. Ärligt. Ännu har jag aldrig hört om någon människa som hunnit ikapp nån av oss. De äldre har ibland berättat om hur deras förfäder blev jagade i nån källare med jordgolv av tokiga portvakter med spadar. Och de med anor från landsorten berättar om gallerförsedda burar med allehanda läckerheter i. Där det är lätt att lockas in, bara för att finna att grinden slår igen bakom svansen på en när man kommit så långt. Sista måltiden, så att säga, sen ajöss och goodbye, i en damm eller någon å.

Annars är det mest deras bilar man måste passa sig för där de far fram längs gatorna. Och det där vita pulvret de lägger ut. Det luktar hysteriskt gott. Men jag har sett dom som slickat i sig av det. De dumma jävlarna. Först blir de galna av törst. Sen exploderar de invärtes. Ingen vacker syn.

Att klättra i rör är en annan kul sysselsättning. Har man tur är det öppet hela vägen upp. En och annan blir säkert förvånad när de undrar vart tvålen i badrummet tagit vägen, eller schampoflaskan. Men för det mesta lämnar man ju något spår. Så dom vet. Vem som varit där.

Men det är mest på vintern. Sommartid finns ett helt skafferi av läckerheter i parken ner mot vattnet. När människorna mödosamt rest sig, packat ihop sina filtar och korgar och på ostadiga ben börjat vandra hemåt kommer vi fram. Vi äro tusenden, brukar jag tänka innan jag och mina fränder kastar oss över resterna. En fin kväll kan man till och med hinna med en svängom på minigolfbanan med nån liten dam.

Kommentarer

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...