Fortsätt till huvudinnehåll

Råttan

En gräsmatta. Några planteringar. Buskage. Stenhus på båda sidor om en liten innerstadsgård. Ett lågt staket ut mot den trafikerade gatan. Något rasslar. En skugga skymtar förbi mellan två buskar.
***
Mat, jag behöver mat. Ett papper som prasslar där framför mig. Jag känner den lockande doften; ett avtuggat hamburgerbröd med en bit kött. Jag anar att andra har samma mål som jag. Snabbt. Jag hugger tag i det jag kommer åt och drar med mig in i busken. Ett par röda ögon och andedräkten från en rival. Jag vänder ryggen till för att skydda mitt byte och sväljer snabbt det jag kommit över. Anar en besviken suck vid min sida.

Jag brukar inte dela med mig. Ibland är vi flera som får syn på något ätbart samtidigt, då gäller det att vara först. Men egentligen behöver vi inte slåss om maten. I kvarteret där jag håller till är det alltid nån gammal dam som strör ut bröd på marken. Till fåglarna. Tror hon ja. Okej, först kommer några småfåglar, sen duvorna, ibland dyker nån mås ner från ovan. Så länge det är ljust håller vi oss borta. Men när skymningen sänker sig är det vår tur. Jag brukar vara bland de första som vågar mig fram. Är fortfarande ung och stark. Nåja, välbehållen för min ålder i alla fall. Några blessyren har det blivit. Men inget allvarligt.

När maten ligger så där öppet får det bli en snabb räd. Inte så att man stannar i ljuset av en gatlykta och kalasar. Nej, snabbt ut och snabbt in i skydd av buskarna. Ibland vågar sig någon katt fram. Van att jaga möss, fåglar och annat smått. Slicker sig lystet om nosen när den blänger åt oss. Då bildar vi mur, skuldra mot skuldra, slår lätt med svansarna i marken, väser mellan våra långa tänder. Då brukar den inte vara så kaxig längre. Kattkräket. Med ett förnämt fnysande går den sin väg. Försöker se ut som den behåller sin värdighet.

Ännu roligare är det med småhundar. Patetiska kryp som gör små utfall mot buskarna där vi håller till. Bjäfser och skäller. Dom brukar vi stirra ner. Då springer de snabbt tillbaka till sin husse eller matte. Ser sig ängsligt om och skäller menande åt vårt håll, medan hussen eller matten hyssjar och drar iväg.

Som om man skulle bry sig. Ärligt. Ännu har jag aldrig hört om någon människa som hunnit ikapp nån av oss. De äldre har ibland berättat om hur deras förfäder blev jagade i nån källare med jordgolv av tokiga portvakter med spadar. Och de med anor från landsorten berättar om gallerförsedda burar med allehanda läckerheter i. Där det är lätt att lockas in, bara för att finna att grinden slår igen bakom svansen på en när man kommit så långt. Sista måltiden, så att säga, sen ajöss och goodbye, i en damm eller någon å.

Annars är det mest deras bilar man måste passa sig för där de far fram längs gatorna. Och det där vita pulvret de lägger ut. Det luktar hysteriskt gott. Men jag har sett dom som slickat i sig av det. De dumma jävlarna. Först blir de galna av törst. Sen exploderar de invärtes. Ingen vacker syn.

Att klättra i rör är en annan kul sysselsättning. Har man tur är det öppet hela vägen upp. En och annan blir säkert förvånad när de undrar vart tvålen i badrummet tagit vägen, eller schampoflaskan. Men för det mesta lämnar man ju något spår. Så dom vet. Vem som varit där.

Men det är mest på vintern. Sommartid finns ett helt skafferi av läckerheter i parken ner mot vattnet. När människorna mödosamt rest sig, packat ihop sina filtar och korgar och på ostadiga ben börjat vandra hemåt kommer vi fram. Vi äro tusenden, brukar jag tänka innan jag och mina fränder kastar oss över resterna. En fin kväll kan man till och med hinna med en svängom på minigolfbanan med nån liten dam.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...