Fortsätt till huvudinnehåll

Råttan

En gräsmatta. Några planteringar. Buskage. Stenhus på båda sidor om en liten innerstadsgård. Ett lågt staket ut mot den trafikerade gatan. Något rasslar. En skugga skymtar förbi mellan två buskar.
***
Mat, jag behöver mat. Ett papper som prasslar där framför mig. Jag känner den lockande doften; ett avtuggat hamburgerbröd med en bit kött. Jag anar att andra har samma mål som jag. Snabbt. Jag hugger tag i det jag kommer åt och drar med mig in i busken. Ett par röda ögon och andedräkten från en rival. Jag vänder ryggen till för att skydda mitt byte och sväljer snabbt det jag kommit över. Anar en besviken suck vid min sida.

Jag brukar inte dela med mig. Ibland är vi flera som får syn på något ätbart samtidigt, då gäller det att vara först. Men egentligen behöver vi inte slåss om maten. I kvarteret där jag håller till är det alltid nån gammal dam som strör ut bröd på marken. Till fåglarna. Tror hon ja. Okej, först kommer några småfåglar, sen duvorna, ibland dyker nån mås ner från ovan. Så länge det är ljust håller vi oss borta. Men när skymningen sänker sig är det vår tur. Jag brukar vara bland de första som vågar mig fram. Är fortfarande ung och stark. Nåja, välbehållen för min ålder i alla fall. Några blessyren har det blivit. Men inget allvarligt.

När maten ligger så där öppet får det bli en snabb räd. Inte så att man stannar i ljuset av en gatlykta och kalasar. Nej, snabbt ut och snabbt in i skydd av buskarna. Ibland vågar sig någon katt fram. Van att jaga möss, fåglar och annat smått. Slicker sig lystet om nosen när den blänger åt oss. Då bildar vi mur, skuldra mot skuldra, slår lätt med svansarna i marken, väser mellan våra långa tänder. Då brukar den inte vara så kaxig längre. Kattkräket. Med ett förnämt fnysande går den sin väg. Försöker se ut som den behåller sin värdighet.

Ännu roligare är det med småhundar. Patetiska kryp som gör små utfall mot buskarna där vi håller till. Bjäfser och skäller. Dom brukar vi stirra ner. Då springer de snabbt tillbaka till sin husse eller matte. Ser sig ängsligt om och skäller menande åt vårt håll, medan hussen eller matten hyssjar och drar iväg.

Som om man skulle bry sig. Ärligt. Ännu har jag aldrig hört om någon människa som hunnit ikapp nån av oss. De äldre har ibland berättat om hur deras förfäder blev jagade i nån källare med jordgolv av tokiga portvakter med spadar. Och de med anor från landsorten berättar om gallerförsedda burar med allehanda läckerheter i. Där det är lätt att lockas in, bara för att finna att grinden slår igen bakom svansen på en när man kommit så långt. Sista måltiden, så att säga, sen ajöss och goodbye, i en damm eller någon å.

Annars är det mest deras bilar man måste passa sig för där de far fram längs gatorna. Och det där vita pulvret de lägger ut. Det luktar hysteriskt gott. Men jag har sett dom som slickat i sig av det. De dumma jävlarna. Först blir de galna av törst. Sen exploderar de invärtes. Ingen vacker syn.

Att klättra i rör är en annan kul sysselsättning. Har man tur är det öppet hela vägen upp. En och annan blir säkert förvånad när de undrar vart tvålen i badrummet tagit vägen, eller schampoflaskan. Men för det mesta lämnar man ju något spår. Så dom vet. Vem som varit där.

Men det är mest på vintern. Sommartid finns ett helt skafferi av läckerheter i parken ner mot vattnet. När människorna mödosamt rest sig, packat ihop sina filtar och korgar och på ostadiga ben börjat vandra hemåt kommer vi fram. Vi äro tusenden, brukar jag tänka innan jag och mina fränder kastar oss över resterna. En fin kväll kan man till och med hinna med en svängom på minigolfbanan med nån liten dam.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

En bemärkelsedag

Vi hälsar på min pappa på hans 80-årsdag. Han bor numera i minneslunden på Skogskyrkogården . Asplunds skapelse från 1920-talet är en av Stockholms allra vackraste platser. Det är full vår ute. Tidigare år har vi fått pulsa fram i snö. Efteråt går vi hem till min mor, dricker kaffe och äter varsin Napoleonbakelse. Vi pratar gamla minnen och lite om hennes 75-årsdag i sommar. Det blir den sista stora födelsedagsfest jag kommer att ha, säger hon. Hon har redan styrt upp det mesta inför högtiden, som den gamla sekreterare och organisatör hon är. Läs mer om Skogskyrkogården här.