Fortsätt till huvudinnehåll

Råttan

En gräsmatta. Några planteringar. Buskage. Stenhus på båda sidor om en liten innerstadsgård. Ett lågt staket ut mot den trafikerade gatan. Något rasslar. En skugga skymtar förbi mellan två buskar.
***
Mat, jag behöver mat. Ett papper som prasslar där framför mig. Jag känner den lockande doften; ett avtuggat hamburgerbröd med en bit kött. Jag anar att andra har samma mål som jag. Snabbt. Jag hugger tag i det jag kommer åt och drar med mig in i busken. Ett par röda ögon och andedräkten från en rival. Jag vänder ryggen till för att skydda mitt byte och sväljer snabbt det jag kommit över. Anar en besviken suck vid min sida.

Jag brukar inte dela med mig. Ibland är vi flera som får syn på något ätbart samtidigt, då gäller det att vara först. Men egentligen behöver vi inte slåss om maten. I kvarteret där jag håller till är det alltid nån gammal dam som strör ut bröd på marken. Till fåglarna. Tror hon ja. Okej, först kommer några småfåglar, sen duvorna, ibland dyker nån mås ner från ovan. Så länge det är ljust håller vi oss borta. Men när skymningen sänker sig är det vår tur. Jag brukar vara bland de första som vågar mig fram. Är fortfarande ung och stark. Nåja, välbehållen för min ålder i alla fall. Några blessyren har det blivit. Men inget allvarligt.

När maten ligger så där öppet får det bli en snabb räd. Inte så att man stannar i ljuset av en gatlykta och kalasar. Nej, snabbt ut och snabbt in i skydd av buskarna. Ibland vågar sig någon katt fram. Van att jaga möss, fåglar och annat smått. Slicker sig lystet om nosen när den blänger åt oss. Då bildar vi mur, skuldra mot skuldra, slår lätt med svansarna i marken, väser mellan våra långa tänder. Då brukar den inte vara så kaxig längre. Kattkräket. Med ett förnämt fnysande går den sin väg. Försöker se ut som den behåller sin värdighet.

Ännu roligare är det med småhundar. Patetiska kryp som gör små utfall mot buskarna där vi håller till. Bjäfser och skäller. Dom brukar vi stirra ner. Då springer de snabbt tillbaka till sin husse eller matte. Ser sig ängsligt om och skäller menande åt vårt håll, medan hussen eller matten hyssjar och drar iväg.

Som om man skulle bry sig. Ärligt. Ännu har jag aldrig hört om någon människa som hunnit ikapp nån av oss. De äldre har ibland berättat om hur deras förfäder blev jagade i nån källare med jordgolv av tokiga portvakter med spadar. Och de med anor från landsorten berättar om gallerförsedda burar med allehanda läckerheter i. Där det är lätt att lockas in, bara för att finna att grinden slår igen bakom svansen på en när man kommit så långt. Sista måltiden, så att säga, sen ajöss och goodbye, i en damm eller någon å.

Annars är det mest deras bilar man måste passa sig för där de far fram längs gatorna. Och det där vita pulvret de lägger ut. Det luktar hysteriskt gott. Men jag har sett dom som slickat i sig av det. De dumma jävlarna. Först blir de galna av törst. Sen exploderar de invärtes. Ingen vacker syn.

Att klättra i rör är en annan kul sysselsättning. Har man tur är det öppet hela vägen upp. En och annan blir säkert förvånad när de undrar vart tvålen i badrummet tagit vägen, eller schampoflaskan. Men för det mesta lämnar man ju något spår. Så dom vet. Vem som varit där.

Men det är mest på vintern. Sommartid finns ett helt skafferi av läckerheter i parken ner mot vattnet. När människorna mödosamt rest sig, packat ihop sina filtar och korgar och på ostadiga ben börjat vandra hemåt kommer vi fram. Vi äro tusenden, brukar jag tänka innan jag och mina fränder kastar oss över resterna. En fin kväll kan man till och med hinna med en svängom på minigolfbanan med nån liten dam.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...