Fortsätt till huvudinnehåll

Styckmordet och masspsykoser

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”.

De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok (Döden är en man. Fischer 1999) som just kommit, och menade att den måste bemötas.

I dag upprörs vi och förvånas över häxprocesserna under 1600-talet (många gånger också med barn i huvudrollen som vittnen). Även den gången visste alla att de anklagade var skyldiga. Samtidigt funderar jag på vad det kostar på att gå emot en sådan ström. Vilka personer som blir ”whistleblowers” och vågar utmanar ett kollektiv.

Vem är utan skuld? Vem kastar första stenen?

Programmet finns tillgängligt t.o.m. 12 maj på SvT Play. I programmet får man för första gången höra inspelningen med barnet som låg till grund för mammans vittnesmål. Ett för rättsväsendet pinsamt aktstycke.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer

Anonym sa…
Stenkastningen fortsätter.
http://www.crimenews.se/component/content/article/1-senaste-nyheterna/183752-staem-de-jaevlarna-saeger-leif-gw-persson.html

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

En bemärkelsedag

Vi hälsar på min pappa på hans 80-årsdag. Han bor numera i minneslunden på Skogskyrkogården . Asplunds skapelse från 1920-talet är en av Stockholms allra vackraste platser. Det är full vår ute. Tidigare år har vi fått pulsa fram i snö. Efteråt går vi hem till min mor, dricker kaffe och äter varsin Napoleonbakelse. Vi pratar gamla minnen och lite om hennes 75-årsdag i sommar. Det blir den sista stora födelsedagsfest jag kommer att ha, säger hon. Hon har redan styrt upp det mesta inför högtiden, som den gamla sekreterare och organisatör hon är. Läs mer om Skogskyrkogården här.