Fortsätt till huvudinnehåll

Styckmordet och masspsykoser

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”.

De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok (Döden är en man. Fischer 1999) som just kommit, och menade att den måste bemötas.

I dag upprörs vi och förvånas över häxprocesserna under 1600-talet (många gånger också med barn i huvudrollen som vittnen). Även den gången visste alla att de anklagade var skyldiga. Samtidigt funderar jag på vad det kostar på att gå emot en sådan ström. Vilka personer som blir ”whistleblowers” och vågar utmanar ett kollektiv.

Vem är utan skuld? Vem kastar första stenen?

Programmet finns tillgängligt t.o.m. 12 maj på SvT Play. I programmet får man för första gången höra inspelningen med barnet som låg till grund för mammans vittnesmål. Ett för rättsväsendet pinsamt aktstycke.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer

Anonym sa…
Stenkastningen fortsätter.
http://www.crimenews.se/component/content/article/1-senaste-nyheterna/183752-staem-de-jaevlarna-saeger-leif-gw-persson.html

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Mona Sahlin och spriten

En socialdemokratisk partiledares främsta uppgift har hittills varit att hålla ihop partiet. En inte helt föraktlig tradition om jämför med hur det gått för partierna till vänster inom arbetarrörelsen. Men nu blir det tydligen ändring på detta. I en intervju nyligen förklarade Mona Sahlin att hon tänker gå före partiet – dock inte längre än att ”partimedlemmarna fortfarande kan se ryggen på henne”. Hade jag varit socialdemokrat skulle jag av den anledningen gärna velat veta åt vilket håll hon tänkt sig att gå - till exempel i frågan om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan ? Att hon lyckats omvandla sitt kreativa användande av statens kontokort, uteblivna dagisavgifter, obetalda p-böter, kronofogdeärenden etc. till inköp av en Toblerone tyder på god talekonst och hand med medier och väljare. Men fortfarande betraktar många Mona Sahlin både som grund i sina kunskaper och en politiker med mer än ett finger i luften. Inställningen till alkoholfrågan brukar vara ett bra test på polit...