Fortsätt till huvudinnehåll

En promenad

En söndagsmorgon går jag ut på promenad med pojkarna. Utanför porten mot gården svänger jag åt höger. Jag känner hur storebror stelnar till.

– Vad är det här? Varför går vi åt det här hållet?

– Jag tänkte att vi skulle gå åt andra hållet idag, säger jag.

– Det kan vi väl inte. Vi Går Alltid Det Andra Varvet.

Han börjar raskt rabbla mina argument varför det alltid är bättre att börja på den södra, backiga sidan av viken. Solen, skuggan osv.

– Ja, men idag tänkte jag att vi skulle pröva nåt nytt, säger jag. Vad tycker du?

Jag vänder mig mot lillebror.

– Jag tycker vi kan gå åt det håll du vill, säger han.

Och så blir det.

Storebror tjurar och stretar emot en lång stund. Stämningen är tryckt. Det lättar först när vi kommer upp på Årstabron och kan börja titta på utsikten.
***
Men hämnden ska komma, nån timme senare. Närmare bestämt framför charkdisken i den lilla Coop-butiken.

– Om vi skulle köpa lite påläggskorv, säger jag och tar ett salamipaket.

– Vadå? Det ligger ju bara två paket framme. De är säkert dåliga, hör jag hur det väser i högerörat.

Storebror har vaknat upp och ser en chans till revansch.

– Dessutom, vad innehåller den där för nåt? säger han och vänder på paketet. Titta här, en massa e-nummer och tillsatser.

Det är min favoritsalami som nu smulas sönder framför ögonen på mig.

– Okej, säger jag och lägger tillbaka paketet.

Jag försvarar mig med att vi har pålägg hemma för några dagar till. Att ta en annan sort är inte att tänka på just nu.

Sen ska vi köpa färskpasta. Jag tänker just ta ett paket när jag ser att det finns en grön sort alldeles intill. Med spenat. Jag anar attacken som ska komma och vänder mig raskt till lillebror.

– Vilken sort vill du ha? frågar jag.

– Jag tycker vi tar den vita, säger han.

Puh. Storebror nickar belåtet i bakgrunden. Vi har ju grön sallad hemma att ha till, ser han ut att tänka.
***
På hemvägen närmar vi oss övergångsstället vid Ringvägen. Rödljuskörarnas Eldorado. Det här gillar Storebror. Han springer före och trycker på knappen. Står sen beredd. Så fort det slår om till rött för bilarna kliver han ut i gatan. Jag hinner inte uppfatta om det slagit om till grönt för oss, men en bil som storebror spanat in satsar för att hinna över men får tvärnita för oss. Han kastar en triumferande blick mot bilföraren som svarar med att ge oss fingret. Storebror går i toppspinn av upphetsning och svar med ett långt pekfinger tillbaka. Föraren gasar och drar iväg över övergångsstället. Den här gången mot rött. Storebror kommer i extas:

– Jävla idiot! skriker han och vänder sig om efter bilen.

Jag vill sjunka genom jorden. Den här ungen känner jag inte. Vill inte känna. Vi skyndar oss hem till porten. Lillebror har sprungit före och är redan hemma. När vi kliver in genom dörren hör jag hur han ligger och darrar under köksbordet.

– Nu är det krig! utropar storebror glädjestrålande.

Kommentarer

Gabrielle sa…
Roligt!
Sommarhälsningar från Hälsingland.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...