Fortsätt till huvudinnehåll

En promenad

En söndagsmorgon går jag ut på promenad med pojkarna. Utanför porten mot gården svänger jag åt höger. Jag känner hur storebror stelnar till.

– Vad är det här? Varför går vi åt det här hållet?

– Jag tänkte att vi skulle gå åt andra hållet idag, säger jag.

– Det kan vi väl inte. Vi Går Alltid Det Andra Varvet.

Han börjar raskt rabbla mina argument varför det alltid är bättre att börja på den södra, backiga sidan av viken. Solen, skuggan osv.

– Ja, men idag tänkte jag att vi skulle pröva nåt nytt, säger jag. Vad tycker du?

Jag vänder mig mot lillebror.

– Jag tycker vi kan gå åt det håll du vill, säger han.

Och så blir det.

Storebror tjurar och stretar emot en lång stund. Stämningen är tryckt. Det lättar först när vi kommer upp på Årstabron och kan börja titta på utsikten.
***
Men hämnden ska komma, nån timme senare. Närmare bestämt framför charkdisken i den lilla Coop-butiken.

– Om vi skulle köpa lite påläggskorv, säger jag och tar ett salamipaket.

– Vadå? Det ligger ju bara två paket framme. De är säkert dåliga, hör jag hur det väser i högerörat.

Storebror har vaknat upp och ser en chans till revansch.

– Dessutom, vad innehåller den där för nåt? säger han och vänder på paketet. Titta här, en massa e-nummer och tillsatser.

Det är min favoritsalami som nu smulas sönder framför ögonen på mig.

– Okej, säger jag och lägger tillbaka paketet.

Jag försvarar mig med att vi har pålägg hemma för några dagar till. Att ta en annan sort är inte att tänka på just nu.

Sen ska vi köpa färskpasta. Jag tänker just ta ett paket när jag ser att det finns en grön sort alldeles intill. Med spenat. Jag anar attacken som ska komma och vänder mig raskt till lillebror.

– Vilken sort vill du ha? frågar jag.

– Jag tycker vi tar den vita, säger han.

Puh. Storebror nickar belåtet i bakgrunden. Vi har ju grön sallad hemma att ha till, ser han ut att tänka.
***
På hemvägen närmar vi oss övergångsstället vid Ringvägen. Rödljuskörarnas Eldorado. Det här gillar Storebror. Han springer före och trycker på knappen. Står sen beredd. Så fort det slår om till rött för bilarna kliver han ut i gatan. Jag hinner inte uppfatta om det slagit om till grönt för oss, men en bil som storebror spanat in satsar för att hinna över men får tvärnita för oss. Han kastar en triumferande blick mot bilföraren som svarar med att ge oss fingret. Storebror går i toppspinn av upphetsning och svar med ett långt pekfinger tillbaka. Föraren gasar och drar iväg över övergångsstället. Den här gången mot rött. Storebror kommer i extas:

– Jävla idiot! skriker han och vänder sig om efter bilen.

Jag vill sjunka genom jorden. Den här ungen känner jag inte. Vill inte känna. Vi skyndar oss hem till porten. Lillebror har sprungit före och är redan hemma. När vi kliver in genom dörren hör jag hur han ligger och darrar under köksbordet.

– Nu är det krig! utropar storebror glädjestrålande.

Kommentarer

Gabrielle sa…
Roligt!
Sommarhälsningar från Hälsingland.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...