Fortsätt till huvudinnehåll

En promenad

En söndagsmorgon går jag ut på promenad med pojkarna. Utanför porten mot gården svänger jag åt höger. Jag känner hur storebror stelnar till.

– Vad är det här? Varför går vi åt det här hållet?

– Jag tänkte att vi skulle gå åt andra hållet idag, säger jag.

– Det kan vi väl inte. Vi Går Alltid Det Andra Varvet.

Han börjar raskt rabbla mina argument varför det alltid är bättre att börja på den södra, backiga sidan av viken. Solen, skuggan osv.

– Ja, men idag tänkte jag att vi skulle pröva nåt nytt, säger jag. Vad tycker du?

Jag vänder mig mot lillebror.

– Jag tycker vi kan gå åt det håll du vill, säger han.

Och så blir det.

Storebror tjurar och stretar emot en lång stund. Stämningen är tryckt. Det lättar först när vi kommer upp på Årstabron och kan börja titta på utsikten.
***
Men hämnden ska komma, nån timme senare. Närmare bestämt framför charkdisken i den lilla Coop-butiken.

– Om vi skulle köpa lite påläggskorv, säger jag och tar ett salamipaket.

– Vadå? Det ligger ju bara två paket framme. De är säkert dåliga, hör jag hur det väser i högerörat.

Storebror har vaknat upp och ser en chans till revansch.

– Dessutom, vad innehåller den där för nåt? säger han och vänder på paketet. Titta här, en massa e-nummer och tillsatser.

Det är min favoritsalami som nu smulas sönder framför ögonen på mig.

– Okej, säger jag och lägger tillbaka paketet.

Jag försvarar mig med att vi har pålägg hemma för några dagar till. Att ta en annan sort är inte att tänka på just nu.

Sen ska vi köpa färskpasta. Jag tänker just ta ett paket när jag ser att det finns en grön sort alldeles intill. Med spenat. Jag anar attacken som ska komma och vänder mig raskt till lillebror.

– Vilken sort vill du ha? frågar jag.

– Jag tycker vi tar den vita, säger han.

Puh. Storebror nickar belåtet i bakgrunden. Vi har ju grön sallad hemma att ha till, ser han ut att tänka.
***
På hemvägen närmar vi oss övergångsstället vid Ringvägen. Rödljuskörarnas Eldorado. Det här gillar Storebror. Han springer före och trycker på knappen. Står sen beredd. Så fort det slår om till rött för bilarna kliver han ut i gatan. Jag hinner inte uppfatta om det slagit om till grönt för oss, men en bil som storebror spanat in satsar för att hinna över men får tvärnita för oss. Han kastar en triumferande blick mot bilföraren som svarar med att ge oss fingret. Storebror går i toppspinn av upphetsning och svar med ett långt pekfinger tillbaka. Föraren gasar och drar iväg över övergångsstället. Den här gången mot rött. Storebror kommer i extas:

– Jävla idiot! skriker han och vänder sig om efter bilen.

Jag vill sjunka genom jorden. Den här ungen känner jag inte. Vill inte känna. Vi skyndar oss hem till porten. Lillebror har sprungit före och är redan hemma. När vi kliver in genom dörren hör jag hur han ligger och darrar under köksbordet.

– Nu är det krig! utropar storebror glädjestrålande.

Kommentarer

Gabrielle sa…
Roligt!
Sommarhälsningar från Hälsingland.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...