Fortsätt till huvudinnehåll

Skapande samarbeten

På bokmässan i Göteborg lyssnar jag på seminarier och föredrag om bokbranschen och förlagens roll i framtiden. Digitaliseringen, förbilligad och förenklad produktion gör att i stort sett varje människa med en dator kan ge ut och sprida en bok utan något mellanled. Det sker redan på sajter som Vulkan och Publit m.fl. och i USA sägs nu även mer etablerade författare gå direkt till distributörer som Amazon.com. Här i Sverige hjälper Podium medlemmar i Författarförbundet att ge ut nyskrivna och tidigare utgivna böcker. Bokförlagens roll är med andra ord ifrågasatt.

Efter en av föreläsningarna pratar jag med föredragshållaren. Han har närmare 20 års erfarenhet från musikbranschen och ser en del paralleller. I början av 2000-talet var branschen i stort sett uträknad. Piratkopiering och nedladdning av mp3-filer drog undan benen för försäljningen av cd-skivor. Hemmastudios och ny teknik gjorde att var och en i princip kunde spela in sina alster hemma i sovrummet. Den utvecklingen mötte branschen med krångliga kopieringsskydd och intensiv jakt på nedladdare. Strategin misslyckades och bolagen blev på sin höjd kvar som distributörer och marknadsförare. Av sju stora bolag i världen finns nu bara tre kvar. Men, säger min sagesman, nu har vinden vänt. Artisterna har under senare år åter vänt sig till skivbolagen; man vill ha en producent som hjälper till med låtval, val av medmusiker och av sound, en som bokar studio, musiker och tekniker. Och genom tjänster som Spotify bejakar man den digitala utvecklingen snarare än bekämpar den. Plötsligt kan bolagen (och upphovsmännen) tjäna pengar igen.

Vid en middag på kvällen hamnar jag bredvid en filmproducent och tidigare chef i filmbranschen. Jag berättar om det jag nyss hört och han drar paralleller till sin bransch: det fruktbara samarbetet mellan till exempel Lukas Moodyson och Lars Jönsson på Memfis, eller Zentropas betydelse för den danska vågen med Lars von Trier, Susanne Bier med flera. Inget skapande sker i ett vakuum.

Själv tänker jag på många av de böcker jag varit redaktör för genom åren. Visst finns det en och annan författare eller översättare vars manus i princip bara behöver en genomläsning och där ett och annat stavfel eller kommatecken behöver rättas. Men de tillhör undantagen vill jag påstå, i de flesta fall innebär förläggarens eller den kreative redaktörens arbete med en fackbok, eller roman, en process som kan bestå av allt från övergripande synpunkter på innehåll och struktur, till omfattande faktagranskning och redaktionell bearbetning. Tar förlagen den uppgiften på allvar finns det ingen anledning att hänga läpp.

Väljer man istället att rusta ned de redaktionella resurserna och enbart se sig som distributörer och marknadsförare är det fara värt att man blir frånsprungna. I bästa fall hittar författarna andra former för sina samarbeten (genom sina agenter, skrivarkurser och andra nätverk), i värsta fall kommer bokmarknaden att fyllas av ofärdiga och illa utformade pappersbuntar.

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...