Fortsätt till huvudinnehåll

En tvåårings värld

Ett språk och en värld växer fram

Att det lilla barnets ordförråd ökar från några få ord till flera hundra inom loppet av ett drygt år, kan man läsa om i handböckerna. Men hur går det där till, mer i detalj? Det, och annat, har jag kunnat studera hos en av våra yngre medborgare denna sommar.

Mest detaljerad är hon förstås om saker hon möter och frågar efter i vardagen. Det är mamma, pappa, snuttetrasan (nuttis), nappen osv. Sen blir begreppsvärlden trubbigare.

Det mesta som rullar på fyra hjul är bil (inklusive plastgräsklipparen hon brukar dra på), men buss (större fordon) och traktor (brummar mycket) har redan blivit egna begrepp. I hennes kusins värld gick vid samma ålder alla fordon under benämningen buss (dvs. buss, lastbil, tåg och bil). Hos honom utkristalliserade sig tidigt taxi (och ambulans) som egna kategorier, dvs. fordon som hade någon form av skylt på taket. (Och av för mig okänd anledning merca-bil [Mercedes] med det karaktäristiska märket på fronten.)

Vovve är den samlade benämningen på i stort sett alla fyrfota djur som en snart tvååring kan möta, på landet och i pekböckernas värld: får, ko, häst, get, gris och hund. Enda undantag tycks vara katt (kisse) som redan blivit ett eget begrepp (kanske en följd av ”Lille katt”, flitigt sjungen).

Anka kallar hon alla större fåglar (gås, höna, tupp, anka) och pippi (som hon redan i våras kunde höra sjunga i buskarna hemma på ön i stan) avser alla småfåglar. (Att Pippi Långstrump, som hon brukar titta på i mammas dator, inte är en småfågel verkar inte vara något problem.)

Möjligen är det mängden myrstackar på tomten som lett till att alla typer av insekter går under beteckningen myra (myja), även flygande sådana (med eller utan gul-svarta ränder).

Allt som kommer i blöjan är bajs.

Både mormor och morfar kallas för enkelhetens skull mormor (mommo), under en period utökat med farmor och farfar under den kongeniala beteckningen marmo.

Det passiva ordförrådet är långt större, precis som hos en hund vars intelligens för övrigt lär motsvara det tvååriga människobarnets. Hon förstår alltså långt fler ord än hon kan uttala. Frågar man till exempel var morfar är pekar hon på rätt person (dvs. mig), men jag tilltalas som sagt med mommo. Mot slutet av semestern omväxlande med mitt förnamn.

Alla bär (på marken och buskar) kallades i jordgubbstider för gubbe (uttalat gube, som i Hasse Alfredssons sketch med Martin Ljung). Eftersom tomten är fylld med smultron blir det många gubar, eftertänksamt plockade och instoppade i munnen .

Hennes nio månader äldre kusin, vars morfar spelar golf, samlade tidigt alla runda och avlånga föremål under beteckningen gosch (golf), dvs. tennisbollar, fotbollar, golfbollar och hockeypuckar likväl som pinnar, racket, slagträn och klubbor. Gosch var även ett verb. Oavsett om man såg en pinne på marken eller sparkade på en boll så var det gosch. Ett år och ett fotbolls-EM senare har han redan börjat skilja på Zlatan, Chippen och de andra stjärnorna.

Adjektiven är ett kapitel för sig. ”Många” verkar det första som barn lär sig, så var kommentaren när hon såg Östersjön en av de första gångerna: ”Många vatten.”

Jag förstår, efter att ha läst på en del, att det både handlar om perceptionen, dvs. hjärnans förmåga att faktiskt uppfatta skillnad alla fyrfota varelser och insekter, liksom förmågan att förknippa dem med ett namn och slutligen kunna uttala dem. Tre viktiga steg i människoblivandet.

Under den dryga månad vi umgås blir orden fler och fler, kategorierna finfördelas. Snart nog lär hon sig att skilja både på hund, häst och ko. Väljer den unga att en dag bli veterinär kommer hon också att lära sig namnen på varje ben i vovven. Men det är en annan historia.
***
Mer om barn och barnets utveckling kan man läsa i Vår barnläkarbok (KIUP) av Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman, med illustrationer av Rebecka Lagercrantz och Annika Röhl, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret.


 Många vatten. Foto: LG.

Läs även andra bloggare om och .

Kommentarer

Tom Carlson sa…
A.R. skriver i ett mejl om sin brorson (som för övrigt också kallade farmor för marmor):
"På landet hos morfar hade han lärt sig att de vita fåglarna som sökte fisk i havet kallades fiskmås. När han kom till oss ... och fick syn på koltrasten som jagade och drog upp maskar i gräsmattan, var det helt logiskt en maskmås."

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...