Ett språk och en värld växer fram
Att det lilla barnets ordförråd ökar från några få ord till flera hundra inom loppet av ett drygt år, kan man läsa om i handböckerna. Men hur går det där till, mer i detalj? Det, och annat, har jag kunnat studera hos en av våra yngre medborgare denna sommar.
Mest detaljerad är hon förstås om saker hon möter och frågar efter i vardagen. Det är mamma, pappa, snuttetrasan (nuttis), nappen osv. Sen blir begreppsvärlden trubbigare.
Det mesta som rullar på fyra hjul är bil (inklusive plastgräsklipparen hon brukar dra på), men buss (större fordon) och traktor (brummar mycket) har redan blivit egna begrepp. I hennes kusins värld gick vid samma ålder alla fordon under benämningen buss (dvs. buss, lastbil, tåg och bil). Hos honom utkristalliserade sig tidigt taxi (och ambulans) som egna kategorier, dvs. fordon som hade någon form av skylt på taket. (Och av för mig okänd anledning merca-bil [Mercedes] med det karaktäristiska märket på fronten.)
Vovve är den samlade benämningen på i stort sett alla fyrfota djur som en snart tvååring kan möta, på landet och i pekböckernas värld: får, ko, häst, get, gris och hund. Enda undantag tycks vara katt (kisse) som redan blivit ett eget begrepp (kanske en följd av ”Lille katt”, flitigt sjungen).
Anka kallar hon alla större fåglar (gås, höna, tupp, anka) och pippi (som hon redan i våras kunde höra sjunga i buskarna hemma på ön i stan) avser alla småfåglar. (Att Pippi Långstrump, som hon brukar titta på i mammas dator, inte är en småfågel verkar inte vara något problem.)
Möjligen är det mängden myrstackar på tomten som lett till att alla typer av insekter går under beteckningen myra (myja), även flygande sådana (med eller utan gul-svarta ränder).
Allt som kommer i blöjan är bajs.
Både mormor och morfar kallas för enkelhetens skull mormor (mommo), under en period utökat med farmor och farfar under den kongeniala beteckningen marmo.
Det passiva ordförrådet är långt större, precis som hos en hund vars intelligens för övrigt lär motsvara det tvååriga människobarnets. Hon förstår alltså långt fler ord än hon kan uttala. Frågar man till exempel var morfar är pekar hon på rätt person (dvs. mig), men jag tilltalas som sagt med mommo. Mot slutet av semestern omväxlande med mitt förnamn.
Alla bär (på marken och buskar) kallades i jordgubbstider för gubbe (uttalat gube, som i Hasse Alfredssons sketch med Martin Ljung). Eftersom tomten är fylld med smultron blir det många gubar, eftertänksamt plockade och instoppade i munnen .
Hennes nio månader äldre kusin, vars morfar spelar golf, samlade tidigt alla runda och avlånga föremål under beteckningen gosch (golf), dvs. tennisbollar, fotbollar, golfbollar och hockeypuckar likväl som pinnar, racket, slagträn och klubbor. Gosch var även ett verb. Oavsett om man såg en pinne på marken eller sparkade på en boll så var det gosch. Ett år och ett fotbolls-EM senare har han redan börjat skilja på Zlatan, Chippen och de andra stjärnorna.
Adjektiven är ett kapitel för sig. ”Många” verkar det första som barn lär sig, så var kommentaren när hon såg Östersjön en av de första gångerna: ”Många vatten.”
Jag förstår, efter att ha läst på en del, att det både handlar om perceptionen, dvs. hjärnans förmåga att faktiskt uppfatta skillnad alla fyrfota varelser och insekter, liksom förmågan att förknippa dem med ett namn och slutligen kunna uttala dem. Tre viktiga steg i människoblivandet.
Under den dryga månad vi umgås blir orden fler och fler, kategorierna finfördelas. Snart nog lär hon sig att skilja både på hund, häst och ko. Väljer den unga att en dag bli veterinär kommer hon också att lära sig namnen på varje ben i vovven. Men det är en annan historia.
Läs även andra bloggare om barns utveckling och språk.
Att det lilla barnets ordförråd ökar från några få ord till flera hundra inom loppet av ett drygt år, kan man läsa om i handböckerna. Men hur går det där till, mer i detalj? Det, och annat, har jag kunnat studera hos en av våra yngre medborgare denna sommar.
Mest detaljerad är hon förstås om saker hon möter och frågar efter i vardagen. Det är mamma, pappa, snuttetrasan (nuttis), nappen osv. Sen blir begreppsvärlden trubbigare.
Det mesta som rullar på fyra hjul är bil (inklusive plastgräsklipparen hon brukar dra på), men buss (större fordon) och traktor (brummar mycket) har redan blivit egna begrepp. I hennes kusins värld gick vid samma ålder alla fordon under benämningen buss (dvs. buss, lastbil, tåg och bil). Hos honom utkristalliserade sig tidigt taxi (och ambulans) som egna kategorier, dvs. fordon som hade någon form av skylt på taket. (Och av för mig okänd anledning merca-bil [Mercedes] med det karaktäristiska märket på fronten.)
Vovve är den samlade benämningen på i stort sett alla fyrfota djur som en snart tvååring kan möta, på landet och i pekböckernas värld: får, ko, häst, get, gris och hund. Enda undantag tycks vara katt (kisse) som redan blivit ett eget begrepp (kanske en följd av ”Lille katt”, flitigt sjungen).
Anka kallar hon alla större fåglar (gås, höna, tupp, anka) och pippi (som hon redan i våras kunde höra sjunga i buskarna hemma på ön i stan) avser alla småfåglar. (Att Pippi Långstrump, som hon brukar titta på i mammas dator, inte är en småfågel verkar inte vara något problem.)
Möjligen är det mängden myrstackar på tomten som lett till att alla typer av insekter går under beteckningen myra (myja), även flygande sådana (med eller utan gul-svarta ränder).
Allt som kommer i blöjan är bajs.
Både mormor och morfar kallas för enkelhetens skull mormor (mommo), under en period utökat med farmor och farfar under den kongeniala beteckningen marmo.
Det passiva ordförrådet är långt större, precis som hos en hund vars intelligens för övrigt lär motsvara det tvååriga människobarnets. Hon förstår alltså långt fler ord än hon kan uttala. Frågar man till exempel var morfar är pekar hon på rätt person (dvs. mig), men jag tilltalas som sagt med mommo. Mot slutet av semestern omväxlande med mitt förnamn.
Alla bär (på marken och buskar) kallades i jordgubbstider för gubbe (uttalat gube, som i Hasse Alfredssons sketch med Martin Ljung). Eftersom tomten är fylld med smultron blir det många gubar, eftertänksamt plockade och instoppade i munnen .
Hennes nio månader äldre kusin, vars morfar spelar golf, samlade tidigt alla runda och avlånga föremål under beteckningen gosch (golf), dvs. tennisbollar, fotbollar, golfbollar och hockeypuckar likväl som pinnar, racket, slagträn och klubbor. Gosch var även ett verb. Oavsett om man såg en pinne på marken eller sparkade på en boll så var det gosch. Ett år och ett fotbolls-EM senare har han redan börjat skilja på Zlatan, Chippen och de andra stjärnorna.
Adjektiven är ett kapitel för sig. ”Många” verkar det första som barn lär sig, så var kommentaren när hon såg Östersjön en av de första gångerna: ”Många vatten.”
Jag förstår, efter att ha läst på en del, att det både handlar om perceptionen, dvs. hjärnans förmåga att faktiskt uppfatta skillnad alla fyrfota varelser och insekter, liksom förmågan att förknippa dem med ett namn och slutligen kunna uttala dem. Tre viktiga steg i människoblivandet.
Under den dryga månad vi umgås blir orden fler och fler, kategorierna finfördelas. Snart nog lär hon sig att skilja både på hund, häst och ko. Väljer den unga att en dag bli veterinär kommer hon också att lära sig namnen på varje ben i vovven. Men det är en annan historia.
***
Mer om barn och barnets utveckling kan man läsa i Vår barnläkarbok (KIUP) av Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman, med illustrationer av Rebecka Lagercrantz och Annika Röhl, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret.
Många vatten. Foto: LG.
Läs även andra bloggare om barns utveckling och språk.
Kommentarer
"På landet hos morfar hade han lärt sig att de vita fåglarna som sökte fisk i havet kallades fiskmås. När han kom till oss ... och fick syn på koltrasten som jagade och drog upp maskar i gräsmattan, var det helt logiskt en maskmås."