Fortsätt till huvudinnehåll

Skriver du något själv?

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Den som ställer frågan är författare, har gett ut en roman på ett förlag jag för tillfället arbetar åt. Vi träffas på en fest hos en gemensam bekant vars bok jag just varit redaktör för. Jag har presenterat mig som förlagsredaktör, nu pratar vi om språk och skrivande.

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Det är inte första gången jag får frågan. Underförstått att den som är redaktör egentligen, innerst inne, drömmer om att bli författare och kanske skriva Den stora romanen.

Och visst hade jag som många unga män och kvinnor en gång drömmar om att skriva. Men mer än en oavslutad novell blev det inte. En novell som jag för övrigt skickade till en av tidens stora för bedömning. Och han tog sig tid. Svaret gick i korthet ut på att ville jag verkligen skriva skulle jag göra det oavsett vad han eller andra tyckte, men att jag borde ha ett rent och snyggt manus och att han i och för sig gärna läst berättelsen till slut. End of story, som man säger.

Jag tog till mig hans kommentarer, inte minst det där med rena och snygga manus. Min karriär som författare var alltså slut innan den började, men språk och läsande har alltid roat mig, alltsedan jag följde farsan till folkbiblioteket i Årsta på 1960-talet. Om min väg till boken har jag skrivit på annat ställe. Och det var alltså förlagsredaktör jag skulle bli.

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Visst skriver jag, här på bloggen (om än oregelbundet), ibland i tidskrifter som Folket i Bild och desto oftare i olika anteckningsböcker. Tillräckligt mycket för att veta hur svårt det kan vara att finna de rätta orden, att ta de bort de som är överflödiga, de man förälskat sig i (och som i all kärlek är man ju blind) och att veta när det är dags att sätta stopp (bättre än så här blir det inte).

Förhoppningsvis har jag också lärt mig att skilja på det privata och det personliga (därav tystnaden emellanåt här på bloggen) och att känna när en text bottnar i ens person. Tankar virvlar ständigt runt i huvudet, men för att ta sig tid att formulera dem krävs en tändande gnista och bränsle, i mitt fall en känsla. Åsiktsmaskiner har vi tillräckligt av.
***
Nationaldagen tillbringar jag vid skrivbordet. En deadline har kommit oroväckande nära och jag går igenom ett manus som jag fått åter från en författare. Han är proffs, yrkesskribent och expert på sitt ämne. Jag är också proffs, men min uppgift är en annan.

Det är som alltid med en viss anspänning jag närmare mig uppgiften. Förutom att leta språkliga missar och andra oklarheter har jag ju på ett övergripande plan ansvar (inför min uppdragsgivare och författaren) för att det denne vill ha sagt, verkligen går fram. Och i de fall vi inte är överens måste jag se till att vi hittar fram till en lösning.

Jag noterar de ändringsförslag författaren accepterat, vilka han lämnat utan åtgärd och ser med tillfredsställelse när han formulerat något helt nytt eller strukit något parti. Det är också en lycka, arbetets lycka.
***
För övrigt vill jag varmt rekommendera Lasse Winklers porträtt av förlagsredaktören Eva Stenberg som nu går i pension efter 28 år på Ordfronts förlag. I senaste numret av Svensk Bokhandel (12/12).

Kommentarer

Jag vet att du höll på med din uppväxt, men sedan blev det tyst. Varför? Att det finns många som skriver mycket bättre stoppar inte många - inte mig i alla fall.
Tom Carlson sa…
Livet är inte slut än:-)

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...