Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

17 februari 2008

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar ( Aftonbladet 19/2-08 ) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet. För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo: ”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den stör...

Får vem som helst bli lärare?

Jag läser Maciej Zarembas blodtryckshöjande artiklar om de kränkta eleverna vid Lärarhögskolan i Stockholm med blandade känslor ( Dagens Nyheter ). (Eller ”krängt” som en blivande svensklärare (?) föredrar att stava det.) Alltsedan Erik Wijks skoningslösa mord på Zarembas journalistik för tio år sedan (återpublicerat i Bunta ihop och slå ihjäl dom . Manifest 1999) läser jag honom med skepsis. Zaremba står för en form av ”krona-eller-klave”-journalistik (”krona” vinner jag, ”klave” förlorar du) där den som skriver alltid får rätt och den granskade får sitta med Svarte Petter. Exempel är de återkommande mediedreven om myndigheternas omhändertagande av barn. Ingriper myndigheterna mot en familj störtar medierna fram och anklagar för myndighetsmissbruk (Oskarshamn m.fl. fall), gör man inget (fallet Kevin) anklagas man för flathet och för att man inte ingrep i tid. När röken skingrat sig och utredningarna sagt sitt och ansvar (oftast i form av någon chefs avgång) utkrävts visar sig verkligh...

Högerns kulturella offensiv

Ulrika Kärnborg utryckte sig för en tid sedan i Dagens Nyheters pappersupplaga lite lättsamt över uppståndelsen kring Johan Staël von Holsteins plats i Kulturrådets styrelse. Ett köttben åt Timbrohögern, skrev hon, liksom Cecilia Stegö Chílos utnämning till kulturminister förra hösten. Det var inte så mycket att orda om. Kulturpolitiken är huggen i sten, tycktes hon mena. Jag vet inte ja. Det senaste året har kulturkampen från högerkanten tagit ett steg framåt, till synes stärkt av maktskiftet. Äntligen ska man kämpa ner denna kulturvänster som, trots näringslivets kampanjer, varit ett sådant gissel alltsedan 1970-talet. Inte bara kulturvänster förresten. Nu senast ifrågasatte Marie Söderqvist den allmänna rösträtten ( Expressen 30/1-08 ). Och tidskriften Neo krävde, understödd av Svenska Dagbladet s ledarsida, att statsbidragen till ABF ska dras in, eftersom man upplåter plats åt ”extrema vänstergrupper”. Ur våra tidigare gemensamt ägda centrumanläggningarna ska nu också all politisk...

Äktenskapets och föräldraskapets vedermödor

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman . Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn. I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!” Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträ...

Varför vill ingen bli psykiatriker?

Ett gammalt tidningsklipp väcker mitt intresse: ”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07). – Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt. Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit allt svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100 000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade exempelvis att 7,5 av tio läkartjänster var obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand - i ett upptagningsområde på cirka 200 000 personer. – En sån här situation hade aldrig accepterats om det till exempel handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer. Att Stockho...

Nya tider

Människan är ett anpassningsbart djur. Alltsedan barnen var små har jag levt i tron att jag är en morgonmänniska. Tidpunkten för dagislämning och –hämtning satte ramarna för en disciplinerad frilanstillvaro som fortsatt långt efter att de flugit ur boet. Men under den dryga månad jag nu levt ensam i veckorna har dygnsrytmen sakta förskjutits. Då jag förr gick upp 5.45 sover jag nu till 7–7.30 på morgnarna. Efter frukost med tidningsläsning tar jag en rask promenad på 30–40 minuter, de dagar jag inte går och simmar. Gymmar min rehabiliterade axel, duschar och tar sen itu med lättare skrivbordsjobb, sånt som jag förr reserverade eftermiddagarna till. Arbetet accelererar efter hand under dagen och jag arbetar som bäst på sena eftermiddagen. På kvällen läser jag eller ser på tv, till elva–tolvtiden. Otänkbart för ett halvår sedan. Förunderligt. Jag undrar hur länge det håller i sig.

Kungarna, folket och skatterna

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering: ”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-...

Särbor

Jag har sällskap ner i hissen med grannen snett ovanpå. Vi stannar till och pratar en stund utanför porten. Han arbetar tre-fyra dar i veckan i en liten stad på västkusten och veckopendlar. Varje måndagmorgon slår han nytt hastighetsrekord på sträckan Sthlm-Arlanda. Jag frågar hur det är att dela sitt liv mellan två platser. – Allt blir mycket dyrare, säger han först. Om man inte vill leva på undantag. Och tröttande. Jag säger att varannan dag känns det trevligt att få ett hem i två olika städer, och varannan dag känns det bara jobbigt och stökigt. – Ja, och så kommer det att fortsätta att vara, säger han och hastar iväg till den väntande bilen. På kvällen får jag mejl från en vän som nyligen skilt sig efter ett långt äktenskap. Jag berättar att Lena börjat jobba i Visby vid nyår: – Flytta dit du också Tom! skriver hon. Det är tillräckligt jobbigt att få allt att funka ändå utan att man ska behöva utsätta äktenskapet för, om än frivilliga, geografiska påfrestningar. Jag svarar att vi f...

August

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet , En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung. – Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet . Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman. I breven och biografie...

Döden är inte för mig

Jag får Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten i julklapp. Augustpris eller inte, mej lämnar den tämligen oberörd. Som om den utspelade sig bakom en glasvägg. Det är välskrivet och lärt. Litterärt . Jag tar fram Sven Delblancs Slutord och läser: ”Vi ska alla dö – men inte jag. Döden är inte för mig. Jag tecknar livförsäkring och köper gravplats, men sådant är bara etikett och gott sätt. Döden är inte för mig. Jag går mot döden var jag går. Nej, detta pronomen är fel. Ni går mot döden, inte jag. Döden är inte för mig. Slikt oförnuft vågar man knappast bekänna. Men jag vet att du som läser detta i ditt hjärtas hjärta är av samma mening. Döden är till för andra, inte för dig.” Så skrev han också i skuggan av det cancerbesked han just fått. *** Sven Delblanc Slutord . Bonniers 1991. Delblanc avled 1992 i den skelettcancer han drabbats av. Andra bloggar om böcker , döden och Augustpriset .

God jul och gott nytt år

Vi hörs och ses 2008!

Att äga och köpa

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets . I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda. Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008. I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter ha...

Om valfrihet

Hyresgästerna i femtusen lägenheter inom allmännyttan i Stockholms förorter har sagt nej till att köpa sina fastigheter och bilda bostadsrätt. Nu straffas de genom att deras lägenheter bjuds ut till försäljning på den privata marknaden ( Dagens Nyheter , Svenska Dagbladet 12/12-07). Budskapet är tydligt, de har valt, men de har valt fel. Här ska jag inte argumentera för eller emot privata hyresvärdar. Det finns bra och det finns dåliga. Det intressanta är den nuvarande majoritetens syn på valfrihet. I tv:s nyheter uttalar sig de boende i Rågsved till förmån för det kommunala bolaget Stockholmshem. – De är bra, de kommer när man ringer, säger en äldre man och sammanfattar i en mening vad de flesta kräver av en god hyresvärd. Att inte välja är också ett val, men det accepterar inte majoriteten i stadshuset. Alltså ska de kommunala fastigheterna nu överlåtas på en värd hyresgästerna inte valt. – Vi ska bli aktiva ägare, säger solstrålen Alvendal (m). Så kan vinsterna från de kommunala bo...

Morgonstjärnan

Som en gulröd punkt lyser stjärnan över den nedsläckta skidbacken i öster långt efter att de andra, äkta, stjärnorna slocknat: Venus, morgonstjärnan. Jag ser den när jag stiger upp i gryningen och tittar ut genom fönstren mot öster. Inte många himlakroppar förmår tränga igenom storstadens ljuslarm, men Venus gör det. På morgonen kallar vi den morgonstjärnan och om kvällen aftonstjärnan. Länge ansågs den som en systerplanet till jorden tack vare sin storlek och atmosfär. I dag efter flertalet besök av rymdsonder vet vi att den nog avnjuts bäst på avstånd: V. är en ständigt molnhöljd planet p.g.a. ett flera tiotal km tjockt lager av svavelsyradroppar, som i huvudsak ligger mellan 50 och 70 km höjd. På 50 km höjd är trycket lika med trycket på jordytan och temperaturen ungefär som på jorden, men därunder skenar förhållandena iväg så att Venusytan har en temperatur på nära 500 °C och ett tryck på 90 gånger det jordiska. Detta orsakas av en oerhört massiv koldioxidrik atmosfär med åtföljan...

Uselt tv-drama

Jag ser inledning till ”En spricka i kristallen” . Svenskt tv-drama när det är som sämst. Alla talar med tydliga röster . Ingen ska missa att det här är en familj med problem . Dottern – familjens svarta får – kommer hem till herrgården. Menande blickar, försåtliga kommentarer. Tillbakablickar till en olycklig barndom . En granskning i spegeln visar på problem med vikten . Fadern saluterar andra systern vid middagen ( syskonrivalitet , osynliggörande ). Föräldrarna har en usel relation . Otrohet . Modern är en olycklig överklassmoder . Fadern en brutal tölp . Inget lämnas åt skådespelarna och betraktarna att själva fylla i. Föreställningen är (på grund av regin misstänker jag) en ogenomtränglig mur. Visst ska det få finns misslyckanden, inte minst inom public service. Experiment som inom sig rymmer fröet till något nytt, men inte när man som här färdas längs de väl upptrampade allfartsvägarna. Efter en kvart stänger jag av. Jessica Zandén spelar den olyckliga modern Andra bloggar o...

Ordningens upprätthållande

Den s.k. antirasistiska kampen tar sig ibland egendomliga former. Medierna rapporterar om brända skolor och stenkastning mot brandmän etc. vid lördagens demonstrationer i Salem. Daniel Viklund, talesman för Nätverket mot rasism vill i pappersupplagan av dagens Svenska Dagbladet inte heller fördöma den vandalisering och stenkastning som förekom. – Det är inte vår sak att fördöma vad andra människor gör och varför de är förbannade, säger han. Men jag kan säga att de är förbannade med rätta. ( Svenska Dagbladet 10/12-07 ) I Åke Kilanders bok Vietnam var nära finner jag ett referat ur Svenska Dagbladet om den stora Kambodjademonstrationen i Stockholm den 7 maj 1970 som samlade 10 000 deltagare: ”Efter mötet [vid USA:s ambassad] avtågade huvuddelen av massan i god ordning. En del samlades i en grupp på 100-talet personer med anarkismens svarta fanor. FNL-gruppernas egna ordningsvakter bildade då en kedja mellan den aggressiva gruppen och polisen. En FNL-funktionär deklarerade att de som s...

Samtal med författare

Luftrören piper och näsan droppar. Jag ligger i soffan och samtalar med Pär Rådström. Nej, han har inte återuppstött från den död han alltför tidigt mötte 1963. Jag läser Fångat i flykten , en samling texter jag fann på Bokförlaget Atlantis julmarknad i veckan. Men Rådström är den typ av författare jag gärna inleder ett samtal med. Jag skrattar, invänder, hummar instämmande och säger emot. (Och var han verkligen hemma och drog barnvagn med sonen så mycket som han låter påskina?) Jag träffade aldrig Rådström. Var blott tolv år när dog. Jag minns hans röst från radio - eller är det kanske senare inspelningar. Av det jag läst som hans vänner skrivit vet jag inte ens om jag skulle ha tyckt om honom. De flesta författare är (precis som komiker) trista typer i det verkliga livet. Att sitta ensam, instängd och skriva åtta timmar om dan kräver en speciell personlighet – inte direkt det som i platsannonserna beskrivs som social kompetens. Vi som läser är nog likadana. Men vi är många, precis ...

Befriande klarspråk

Ibland är hyckleriet tjockt som decemberdimman. Desto mer befriande när någon då talar klarspråk. Som Mikael Nyberg när han skriver om situationen i Somalia: ”Jag minns förra hösten. Då hade somalierna jag träffade förhoppningar. Krigsherrarna och de kattuggande våldsmännen hade flytt Mogadishu. Flygplatsen öppnade, hamnen öppnade. Folk kunde gå på gatorna utan att vara rädda.” ( ”Vad kan vi lära av Somalia?” Aftonbladet 27/11-07) Andra läsvärda artiklar finns på Mikaels hemsida: www.mikaelnyberg.nu *** När jag ändå är i farten kan jag påminna om Peter Larssons granskning av den s.k. FUT-delegationens beräkningar av svenskens bidragsfuskande. 20 miljarder om året svindlar vi bort. Eller hur var det nu egentligen? Peter reder ut begreppen föredömligt ( ”De bluffar om fusket” , Aftonbladet 19/11-07). Andra bloggar om somalia , bidragsfusk och politik .