Om Jan Myrdal var den som på 1970-talet inspirerade oss unga (företrädesvis) män på vänsterkanten att börja skriva, så var Anders Ehnmark den som fick mig att stryka. Stryka i texten alltså. Som ung aktivist i FiB Kulturfront hade jag fått några mindre alster publicerade i tidningen. Sommaren 1973 hade jag skrivit en text om vårt konsumtionsinriktade samhälle som antogs som gästledare i tidningen. Jag fick tillbaka manuset med några vänliga rader från Anders Ehnmark, som då var kulturredaktör på tidningen. Överstruket med svart tusch på en fotostatkopia som gnisslade mellan fingrarna var adjektiv, kraftuttryck och annat som dolde det han uppfattade som min röst. Ungefär så uttryckte han det i följebrevet. Glädjen över att bli publicerad överglänste den gången förtrytelsen över att han dödat mina älsklingar. Det som jag då uppfattade som essensen såg han som utanverk. Inte har jag alla gånger levt som han lärde, men ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att det som står mellan raderna många gånger är det som får läsaren att reflektera.
Jag läste alltid Ehnmark med behållning, ibland kunde jag irritera mig på vad jag uppfattade som en brist på ställningstagande, lite för elegant, lite undanglidande, men han fick alltid läsaren att tänka efter. Där andra smashade slog han en lätt underskruv.
Jag läste alltid Ehnmark med behållning, ibland kunde jag irritera mig på vad jag uppfattade som en brist på ställningstagande, lite för elegant, lite undanglidande, men han fick alltid läsaren att tänka efter. Där andra smashade slog han en lätt underskruv.
Kommentarer