Är det en tillfällighet hur alla - från ÖB och neråt, liksom medierna - plötsligt börjar tala om Sveriges bristande försvarsförmåga (”en veckas-försvaret”), samtidigt som de lite diskret viftar med Nato-flaggan. Och se, den tidigare så övertygade opinionen börjar vackla. I sakfrågan instämmer jag med Anders Björnsson (SvD 22/5). ”Hög tid att upplösa Nato”
Men roligast är att springa på stränderna ute på östra sidan av ön. Gräs, sten, sand, grus. Obanad terräng. En dag blir jag så vild och galen på det ojämna underlaget att jag glömmer bort mig och sträcker vaden. Några dagar av oro följer. Ska jag förlora det här roliga nu. Men benet återhämtar sig. Nu tar jag det mer försiktigt.
***
Drömmer att jag är med i en fotbollsmatch. Mest allvarliga män i långa rockar och hatt. Påminner om figurerna ur ett manus om det gamla Sovjetunionen jag just redigerat. Det är trångt som T-centralen i rusningstid på planen. Jag slår en frispark, men närmaste man står för tätt inpå. Plötsligt får jag en ny chans, ryter till alla att det är sju (?) meter som gäller. Så slår jag en ny frispark, den tar först i ena stolpen, sen i den andra och i mål! Jag vaknar. Klockan är kvart över fem. Var det en bra eller dålig dröm?
***
Susanna Alakoski skriver med klar och tydlig röst om det Sverige som också finns. Och alltid har funnits. En djupt personlig bok. Oktober i Fattisverige. Bonniers 2012. Själv har jag skrivit om Kristian Lundbergs En hemstad.
***
Yngsta barnbarnet snart tre år går ut ur rummet. I dörren vänder hon sig om:
”Jag är snart tillbaka. Var inte orolig. Mamma ska gå och jobba.
Försvinner ut i köket. Visar sig snart i dörren igen:
”Nu behöver du inte vara rädd. Nu är jag tillbaka.”
***
Matz Söderlund citerar Lars Norén på ett ställe i sin bok Göra kärlek (Ordfront 2012. Återkommer till den):
”Man är förälskad därför att man kan få börja om med sig själv. Man är mer förälskad i det än i föremålet för sin förälskelse.”
***
Vi tömmer en sommarstuga i norra Uppland. Ägnar nationaldagen åt den svenskaste av alla sysselsättningar: sopsortering.
***
- Insikten att språket byggs upp av element som kan kombineras på en mängd olika sätt är avgörande i den lingvistiska processen, säger Francisco Lacerade. Det som därefter är kvar, är teknikaliteter, petitesser och finlir.
***
Yngsta barnbarnet och jag sitter vid matbordet och ritar. En penna faller i golvet och rullar in under stolen. Hon lutar sig ner, tittar och utbrister:
- Oj, kära nån!
***
Ser Tom
Alandhs dokumentär om Bengt Lagerqvist innan
den försvinner från SvT Play. Alandh är nog den ende som kan fråga en som är döende om denne är rädd för att dö. Och få ett ärligt svar. Lagerkvist dör
den 6 maj
***
Svärsonen L. åker taxi hem i Stockholmsnatten. Chauffören uppträder underligt. Okontrollerade ryckningar och allmänt konstigt uppträdande får L. att undra om han är påverkad eller bara har någon form av tics. Till slut blir situationen ohållbar. Vid ett rödlyse frågar han om föraren går på amfetamin eller nåt. Denne utbrister i något osammanhängande. L. kliver ur bilen och föraren kör snabbt vidare. Utan att ha tagit betalt.
***
Måndagen den 24 juni ,på den egentliga midsommaraftonen, springer jag för första gången över 8 km. Lugnt tempo. Jag hade till och med ork att öka takten på slutet. Efteråt hoppade jag i vattnet från bryggan vid Kallbadhuset i Visby. Nu har jag nått det inofficiella mål jag satte nån gång i blötan och kylan i vintras när jag märkte att jag klarade att springa en längre sammanhängande sträcka. Min mobilapp ropar genast efter nya mål. Hm, nåja en mil ska jag väl klara innan sommaren är över, men framför allt vill jag nog öka takten. Springer därför intervaller nån gång i veckan.Men roligast är att springa på stränderna ute på östra sidan av ön. Gräs, sten, sand, grus. Obanad terräng. En dag blir jag så vild och galen på det ojämna underlaget att jag glömmer bort mig och sträcker vaden. Några dagar av oro följer. Ska jag förlora det här roliga nu. Men benet återhämtar sig. Nu tar jag det mer försiktigt.
***
Läser Sami Saids Monomani. Jag gillade hans debut Väldigt sällan fin. Nu har han skrivit en brevroman om hur han skriver sin första roman. Om skrivande på liv och död. Och försakelser. Den som läst debuten känner igen mycket. Och nu ser jag på förlagets hemsidan att den i boken nämnda vännen Oskar skrivit en bok om Sami. Ska detta aldrig ta slut?
***
Vi prövar att fasta en dag. Lena har sett en dokumentär om 5/2-metoden, enligt vilken man minimerar kaloriintaget till omkring en fjärdedel två dagar i veckan. Det sägs vara bra för ämnesomsättningen, blodfetter m.m. Vi börjar dagen med en kopp te, till lunch äter vi äggröra och rökt skinka och lite sallad, sen örtteér och kaffe resten av dagen. Ingen middag. Det mest förvånande är avsaknaden av hungerkänslor. Visst känns det i kroppen, men mest som en saknad, eller hur jag nu ska beskriva känslan. Då har jag ändå sprungit på morgonen, tagit en cykeltur med Lena och ägnat större delen av eftermiddagen åt att med handkraft befria husvagnen på tomten från två års algavlagringar. Det är först på kvällen framför tv:n som magen gör sig påmind i form av kurrande. Men då är det ju dags att lägga sig.
***
Två/fem-metoden får mig att tänka på en historia en forskare från KI återberättade under arbetet med boken om Magen. Hur en svensk upptäcktsresande bland ursprungsbefolkningar på Nya Guinea kunde konstatera att de dagar då jaktlyckan uteblivit fick alla gå och lägga sig hungriga. Vi hittar något i morgon istället, var inställningen. Att fasta emellanåt verkar inte vara främmande för den mänskliga naturen.
Kommentarer
Stefan Lindgren
övergeneralbankir