Jag tar en fika på ett av kaféerna här intill. Försöker läsa en stund i boken jag har med och lyssnar förstrött på ett par vid bordet intill. De – i tjugofemårsåldern – sitter bekvämt tillbakalutade på fönsterbänken. Han verkar vara en skön typ, säckiga brallor, långt ljust hår i dreadlocks, diverse kedjor och annat hänger löst här och var. Ger ett lågmält, världsvant intryck. Hon med långt utsläppt hår, minimalt sminkad, i jeans och kortärmad bomullsblus med puffärm. De verkar skönt avslappnade. Skulle kunna gå på nån av mediaskolarna i närheten. Han pratar med låg entonig röst, om sina jorden-runt-resor, bergsvandringar i Nepal, om jobb och utbildningar, hur man kan ta en båt från Kalifornien över till Australien, att man kan jobba i Kanada och kanske svart i USA. Efter ett tag märker jag att flickan inte säger ett ord, möjligen någon kommentar ibland, annars är det han som mal på, inte en fråga, inte en öppning för någon annan att komma in i samtalet. På sitt stillsamma vis tar han allt syre i rummet. Så småningom får han ett samtal på mobilen och försvinner ut en stund. Flickan sitter ensam kvar och tittar tomt framför sig när jag går.
esprit d'escalier , esprit de l'escalier (fr., 'kvickhet i trappan'), fyndig replik som man kommer på efteråt, när det är för sent. Uttrycket bygger på en passus i Diderots skrift "Paradoxe sur le comédien". (Nationalencyklopedin)
Kommentarer
Jag heter Anna och jag är på jakt efter en brevvän. Inte såhär, på överbevakade internet, utan med riktig penna och riktigt papper och riktiga frimärken.
Jag bor oftast ensam i min lägenhet i Örnsköldsvik och skulle tycka om att få riktiga brev i min slitna, roistiga brevlåda.
Om du skulle vilja ta dig den tiden så är jag överväldigande glad över det.
Bästa hälsningar och sköt om dig!
Tom