Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev 3

Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet

När jag var åtta år, inträffade det som måste vara varje skilsmässobarns dröm. Mina föräldrar gifte om sig – med varandra.

Min pappa hade i och för sig varit en – för sin tid – högst närvarande pappa. Varannan eller var tredje helg mötte han mig på Centralstation. Där tog vi tåget till Södertälje. Tillsammans höll vi koll på alla tomtar, renar och andra fantasidjur som sprang längs spåret. Vi åt Kvickmans pölsa och Köttbullar på burk i hans tvårummare på Hertig Karls väg i Södertälje, dit han flyttat efter skilsmässan. För att klara hyran hade han olika inneboenden i rummet vid hallen. I vardagsrummet där han sov stod en modern radiogrammofon. Min farmor, hennes nya man och min farbror bodde i lägenheten intill. Där kunde jag sova om pappa ville gå och dansa på Havsbadsrestaurangen.

Men nu hade vi alltså blivit en riktig familj. Sommaren 1959 flyttade vi till en modern lägenhet i ett av sjuvåningshusen på Sköntorpsvägen i Årsta.

Första klass hade jag gått i Gustav Vasa skola på Karlbergsvägen. Därifrån minns jag mest hur en flicka som hette Anne en gång försökte pussa mig och hur jag och några andra killar sprang med huvud före rakt in i ett tjockt stuprör av järn på skolgården för att imponera på flickorna. Jag var ett livligt barn och blev då och då utvisad ur klassrummet.

Nu skulle jag börja i Skanskvarnsskolan och fick en fröken som var frireligiös. Vi bad ”Gud välsigne …” när skoldagen började och innan maten, och vi tackade Honom för allt när dagen var slut. Fröken hade ett milt leende och var i mina ögon vidunderligt söt. Jag blev djupt religiös och ritade änglar och profeter och alla bibelns berättelser när vi hade teckning. Julen det året tvingade jag min mormor och mina ateistiska föräldrar att lyssna till julevangeliet som jag läste med hög och klar stämma.

Jag i tredje klass.Min religiositet klingade så småningom av. I stället började jag läsa böcker. Varje eftermiddag som jag inte var i parken och spelade fotboll eller åkte skridskor rusade jag hem från skolan. Gjorde ett mellanmål med havregryn, sylt och mjölk – som jag lärt när vi en sommar tillbringade nån semestervecka på pensionat i Bornholm – och la mig i sängen med någon av de senaste böckerna om Joel Söder, tvillingdeckarna eller någon av Enid Blytons böcker. Senare blev det Jules Verne, Stevenson och andra klassiker. På kvällen brukade min pappa läsa högt en stund för mig i sängen innan jag somnade. Jag var nu också frekvent besökare på Skanskvarnsskolans bibliotek och blev så kär i bibliotekarien som bara en prepubertal tio–elvaåring kan bli. Till slut var jag där så ofta att jag fick stå bakom disken och stämpla i böckerna. (I Min väg till boken och Tanken, ordet, texten har jag skrivit om min fortsatta vandring i böckernas värld.)

På Sköntorpsvägen fick jag ett eget rum. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet och min mormor – ett villkor från min mor inför det nya giftermålet var att hon skulle följa med – hade rummet innanför mitt. Där stod också den platta experiment-tv från AGA med hörlurar, som på något sätt letat sig in i vårt hem.

Nu hade jag också kompisar, sådana man gillar och väljer själv, inte någon som de vuxna släpat hem. Mina bästa kompisar var tvillingar och vi gick i samma klass. De bodde i huset mittemot. Deras pappa var befäl i flottan och de hade sommarhus i Fiskebäckskil. En sommar fick jag följa med och bo där ett par veckor. Färden dit gick längs den slingriga riksvägen med oss tre i baksätet. Det var i början på sommaren och vattnet var knappt badbart. Vi fiskade krabbor från bryggan och studerade det rika undervattenslivet, en exotisk upplevelse jämfört med mina tidigare erfarenheter av Östersjön och Sörmlands dyiga insjöar. En gång slogs tvillingarna så hårtestarna rök och blodet sprutade. Mitt starkaste minne var annars att jag frågade tvillingarnas mamma om jag fick kalla henne ”mamma” så länge jag var där. Hon accepterade, men jag minns aldrig att jag omsatte orden i praktisk handling.

Min far avskydde bilar. Ironiskt nog jobbade han som tjänsteman hos lastbilstillverkaren Scania Vabis i Södertälje som också var generalagent för Volkswagen i Sverige. Med jämna mellanrum fick han som anställd olika erbjudanden om att köpa bil, erbjudanden som han avfärdade med en fnysning. Han skrev insändare i Dagens Nyheter och gamla Stockholms-Tidningen varje gång en ny bilväg eller bro skulle byggas. Och vägar byggdes det på 1960-talet. Så nog fick han skriva.

Nedläggningen av gamla Stockholms-Tidningen tillhörde för övrigt det han aldrig kunde förlåta socialdemokraterna. Länge sparade han den sista månadens utgivning i en bunt högst upp i garderoben.

Han berättade också hur han en gång erbjudit en flicka skjuts hem från Havsbadsrestaurangen i Södertälje och hennes min när hon fick se hans redan då lätt rostiga cykel av märket Rex från 30-talet. Jag tror han fick åka ensam hem den kvällen.

Det var alltså helt på sin plats att jag fick en egen stor cykel sommaren jag fyllde åtta år. Det var också cykeln som, vid sidan av böckerna, tog mig ut i världen. I Stockholm på 1960-talet var det fortfarande möjligt för en tio-elvaåring att cykla Götgatan-Söderleden från Årsta och vidare in till stan där jag letade rätt på de platser jag läst om i böckerna.

Särskilt teknisk har jag aldrig varit. Min pappa som jobbat på Siemens kabelverk i Sundbyberg något år i sin ungdom kunde i och för sig koppla elsladdar i parti och minut. I vardagsrummet fixade han elkopplingar så att han och mamma kunde släcka taklampan från sängen. Sånt hade han i sin tur lärt av sin pappa som var elektriker. Lite av det praktiserade jag själv senare i tonåren när jag kopplade olikfärgade lampor bakom högtalarna till stereon i mitt rum.

Någon modellbyggare var jag heller inte. Meccano var på utdöende och Lego hade ännu inte fått sitt riktiga genombrott. I förskolans kvinnodominerade värld hade det mest varit klossar av olika storlekar att bygga med. Som tioåring fick jag i alla fall en modelljärnväg av märket Märklin som jag vårdade ömt. Annars var det böcker om universum och science fiction som fascinerade mig.

En termin gick jag en kurs på Birkagården för att lära mig bygga modellplan. Jag kämpade tappert med det lövtunna balsaträet och limmet som droppade över allt utom där det skulle på mina illa skurna träbitar. Jag hade lika gärna kunnat arbeta med boxhandskar på. I träslöjden fortsatte sedan min Canossavandring. Jag hade inte tummen mitt i handen, min hand var en tumme. Det var först Bengt Sjöblom som långt senare lärde mig att det faktiskt inte var så svårt att snickra och bygga.

Men då hade jag redan släpat mig igenom tonåren. Lekens tid var snart förbi.

Lek och allvar (Skanskvarnsskolan, 1947) av Nils Nilsson, med sina 135 kvadratmeter en av Nordens största freskomålningar.

>>> 4. Tonåren

Kommentarer

älskar det här. skrattar så jag gråter! Frireligiös??
puss
Anonym sa…
Joel Söder av Ivar Ahlstedt. Jag läste alla fyra delarna - tror jag det var. Tantolunden!
Stockholm blev exotiskt. Och jag bodde i Göteborg.
Per Stigman dök upp först senare...

Kjell Martinsson
Tom Carlson sa…
Ivar Ahlstedt skrev Tvillingdeckarna också, fast under pseudonym tillsammans med Sid Roland.

Per Stigman måste ha varit svårare att leta rätt på platserna i?

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...