Tankar i trappen

Inte har jag som Bodil Malmsten haft ett förhållande till Lars Forssell sedan jag var 16 år ( En bok till Lars Forssell. 1992). Ändå har han alltid funnits där, i radion på 1950-talet, i tv på sextiotalet, ibland i egen person, desto oftare som upphovsman till oräkneliga visor, kabaréer, dikter och pjäser. Som så många andra i sin generation (Beppe Wolgers, Jan Myrdal, Tage Danielsson, Stig Claesson, Marianne Höök, Pär Rådström och Pär Wahlöö för att nämna några) ville han nå en publik. Det var den förromantiske diktaren som återuppstod för en kort sekund, innan dörren åter stängdes till reservaten. Men den viljan hade sitt pris. När Tage Danielsson och Lars-Johan Werle gjorde fiasko med operan Änglamark jublade kritikerna skadeglatt. När Jan Myrdal och Rune Hassner fick en miljonpublik då filmen Myglaren sändes i tv stängdes porten effektiv för parets vidare filmproduktion. I en utgåva med hans visor skriver Forssell: ”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att ...

Ändhållplats för buss 836 i Norrby. Älta–Flaten–Skarpnäck och hem igen. En timslång motionsrunda med cykel som jag tar ibland. En söndag fortsätter jag söderut via Trollbäcken, Gudö och Norrby för att runda Drevviken. Jag äter ett hamburgermål på Vegabaren och återupplivar gamla minnen. Vegabaren, anrikt bunkringsställe för resenärer mot Dalarö och Nynäshamn. Här serverades enligt legenden Sveriges första hamburgare . Kollar in vårt gamla villaområde. Det mesta är sig likt. Nån har byggt till något. Enstaka nya hus insprängda här och där. Grannfastigheten är styckad. På den kuperade sommarstugetomten där vår granne Gun, när hon väl fått igång andningen framåt lunchtid, brukade gå och kratta med sina två svarta labradorer lufsande runt benen, står nu två militärgrå kataloghus med tomter stora som frimärken. Jag är glad att vi slapp bli grannar med eländet. Vårt gamla hus har en ny aprikosfärgad nyans på framsidan. Ser helt okej ut. En dopping i Drevviken. Kanske dags att skaffa...

– Fostret var dött. Lena ringer från jobbet. Hon har just pratat med sonen. Den senaste veckan har han och sambon misstänkt att allt inte stått rätt till. Och nu har de gjort en ultraljudsundersökning som bekräftar det de befarat. Jag sätter mig ner. Många känslor och tankar en stund som denna. Sånt här händer, tänker jag. De hade varit värre om det gått längre. Eller om de förlorat ett levande barn. Men ändå, det var ett liv som inte fick bli. Jag blir sittande i soffan ett bra tag. Lite senare skickar jag ett sms till sonen. På kvällen ringer han upp. Jag hör hur rösten stockar sig. Han har just skickat ut ett meddelande till vännerna. Det slutar trots allt hoppfullt: Det känns så klart helt sjukt jobbigt allting men samtidigt har en dörr öppnats i våra liv som inte går att stänga. För man blir ju så jäkla glad när man får veta att man ska få en liten prutt! Och tro inte att det här var sista gången! Jag önskar att jag hade dem hos mig. Det säger jag också. Annars är det inte ...

Vi bor sedan några år i ett nybyggt hus. Byggaren har varit seriös, jobbet har gjorts noggrant. Alla småfel åtgärdas osv. Ändå har vi slagits av hur mycket dyrbart material som går till spillo. Hur mycket arbete som har fått göras om på grund av slarv och anmärkningar. Besiktningar med underentreprenörer närvarande har varit sorglustiga uppvisningar i konsten att skylla ifrån sig och skitsnackande om allt och alla. Hur ser kalkylen ut egentligen ut? har jag som brukar räkna på mina konsultjobb undrat. Hela bygget är ju gjort till fast pris. En notis i näringslivsbilagan väcker därför min nyfikenhet. ”Drygt 50 miljarder kronor, eller drygt 30 procent av produktionskostnaden, slösas bort årligen i byggbranschen till följd av byggfel och andra slöserier. Det konstaterar regeringens byggsamordnare och Byggkommittén i en sluttrapport som presenterades igår.” (SvD 20/7) 50 miljarder! Ett belopp lika stort som budgeten för Stockholms läns landsting. Nu är det inga nyheter som presenteras. B...

Vi är morgontidiga. Går upp vid sextiden. När Lena åkt till sitt, jobbar jag fram till lunch och sover middag nån timme. Eftermiddagen ägnar jag åt manusläsning, diverse administration och annat som hör till en egen firma och bokklubben jag sköter. Hjärnan går på lågvarv. Telefonen är tyst. Mejlen i stort sett tom. Efter en tids relativt lugn har skräpposten åter börjat välla in. Ibland uttröttar jag några ärenden. Simningen får vila ett tag. Har haft känning av höften. Jag försöker cykla desto mer. Är det bra väder äter vi middag på balkongen och går en promenad. På kvällen ser vi engelska mordserier på tv eller läser. Bäst gillar jag repriserna av den tidige Morse på nian. ”Foyles war” i all sin äppelkindade krigsromantik är också kul. En natt drömmer jag hur människor väller in i våningen där vi bor. Huset är modernt och liknar vårt. Det blåser orkanvindar ute och våningen fylls av grannar och andra. Några bankar på fönstret och vill in från störtregnet, en tar sig in genom takfönst...

”Det bästa med USA är att det är så mångfacetterat och kreativt. Det finns en inställning att det går att lösa alla problem.” Justitieminister Beatrice Ask uttalar sig om landet i väst. ( Svenska Dagbladet 15/7-07 ) Jag antar att det inte är Irak, Palestina eller Afghanistan hon avser. Men frågan är vilka inhemska problem hon sett kreativa lösningar på? Sjukvårdsförsäkring, spädbarnsdödlighet, infrastruktur, energihushållning eller segregation? Jag tror jag sätter på en låt från Bruce Springsteens ”Pete Seeger-sessions”. Carl Bildt förklarar stolt att han har tryckt på för att få med formuleringen ”Sverige bör verka för att den transatlantiska länken stärks” i Fredrik Reinfelts regeringsförklaring. Andra bloggar om USA och regeringen .

Det borgerliga samhället tilldelade mannen och kvinnan olika egenskaper. Mannen skulle få njuta sin frid i hemmets sköte, befriad från de hårda kraven ute i samhället. ”En ’sann’ kvinna skulle därför vara ljuv och svag, ömtålig och mild, talangfull och behagsjuk … hon skulle stå för omvårdnad och kärlek, frid men aldrig strid. Männen skulle stå för det motsatta.” Så skriver Margareta Strömstedt i en artikel om kvinnobilden hos Vilhelm Moberg och Sven Delblanc. Men: ”De borgerliga kvinnorna var i minoritet och de måste, för att klara sig och hemmen, ha tillgång till en annan sorts kvinnor: unga bondkvinnor och arbetarkvinnor som förväntades ha helt andra egenskaper, styrka, uthållighet och ett praktiskt sinne, samma egenskaper som männen förväntades ha.” Som kontrast håller Strömstedt fram bilden av Karl Oskar och Kristina hos Vilhelm Moberg (eller den Samuel August och Hanna, som så småningom blev Astrid Lindgrens föräldrar). De är ”representanter för mannen och kvinnan i en gemenskap ...

Midskeppsgatan, Stockholm. 16/6-07, kl 20.48. Andra bloggar om reklam .

– Vi ska ha barn! Sonen ringer en sen lördagseftermiddag i månadsskiftet maj/juni, just när Lena och jag är på väg ut genom dörren. Jag blir alldeles varm i kroppen och känner hur mitt ansikte spricker upp i ett enda stort leende. Hans sambo har gått två veckor över tiden och nu har de gjort ett gravtest. Han och Lena pratar en stund. Vi växlar också några ord. – Det känns så hoppfullt, säger Lena när vi åker ner i hissen. De är unga. Barnet är önskat och kommer att bli älskat. *** – Nå hur känns det att bli farfar då? frågar vännerna. Jag svarar att jag inte vet. Säger att det är något jag får upptäcka den dag det blir dags. Men att jag gläds åt det nya livet. – Nu är den tre centimeter och kan gäspa, säger sonen när vi träffas en dag i veckan. Den genetiska långdansen går vidare.

Vilhelm Moberg skriver i sitt sista brev till Sven Delblanc om den stora tröttheten: ”Så fortsättningen på Min svenska historia står i Guds hand. Sannolikt kommer den att få vila där i evighet. Saknar all lust och förmåga att /ta/ itu med den igen. Och det är ju fan detsamma vilket – ur evighetens synvinkel. Bara jag slapp den stora trötthetens plåga, emot vilken inget hjälper. Den är inte fysisk alltså – jag /kan/ gå en mil utan /att/ bli trött i kroppen – det är den förbannade själen.” Och han citerar en strof av vännen Nils Ferlin: Är det bara er själ – nå, det var väl för väl: en blindtarm allenast, herr Johansson! Den klipper vi bort – och sen sover vi väl, sover innerligt väl, herr Johansson. Några månader senare valde Moberg att avsluta sitt liv i Väddöviken. *** Jag har tidigare skrivit om livet inför döden som den trötthet man i bästa fall kan känna efter en lång dag. Men om huvudet och kroppen är i otakt? Och alternativet till Mobergs stora trötthet frestar mig inte heller: k...

Ett sothönspar med unge utanför Sickla Udde, Stockholm, 2 juli 2007. Föräldrarna matar ungen som ännu inte lärt sig att dyka.

En eftermiddag promenerar jag längs Vasagatan, från Kungsgatan mot Tegelbacken. Förbi Ferdinand Bobergs kulturmärkta huvudpostkontor, numera stängt och igenbommat. Masonitskivor för fönstren och de vackra vägg- och takmålningarna inte längre tillgängliga för allmänheten. Jag fortsätter under Klarabergsviadukten En grupp killar diskuterar något i aggresiv ton utanför McDonalds, tiggare sitter i trappen, det är skräpigt och luktar piss. Framme i solen mittemot Centralstationen stannar jag upp, dricker en mineralvatten och betraktar trafiken. En burksamlare kommer förbi och får min returburk innan jag fortsätter. Jag passerar under viadukterna från Vattugatan och Herkulesgatan innan jag trycks ner i trottoaren av Sheratons tegelborg. Till höger försvinner trafiken mot Stadshuset ner i en mörk tunnel under bil- och järnvägsbroarna. Rakt fram öppnar sig den gamla miljön runt Riksdagen, Strömmen och Rosenbad. Men dessförinnan är Stockholm verkligen, trots julivärmen, kallt, som Orup sjunge...

Antalet besökare vid de statliga museerna har minskat med närmare 50 procent sedan regeringen slopade de fria entréerna vid årsskiftet, rapporterar morgontidningarna. Inger Mattson, vid Arkitekturmuseet , ett av de museer som drabbats mest, kommenterar i dagens Svenska Dagbladet : – De naturliga mötesplatserna idag är shoppingcentrum. Med fri entré fanns förutsättningar för ett icke-kommersiellt rum där allmänheten kan mötas och samtidigt fördjupa sina kunskaper om kulturarvet. Motiven till kulturminister Lena Adelsohn-Dengroths beslut ligger därmed i öppen dager. De stora butiksgalleriorna ansåg sig utsatta för illegal konkurrens från museerna. Men nu är ordningen alltså återställd. Inger Mattson igen: – I djupaste mening är det en demokratifråga, det handlar om tillgängligheten för kulturarvet. Kostar det pengar är risken att bara de specialintresserade kommer hit. Nej, varför ska underklassens få sina (små) hjärnor belastade med kultur och annan bråte. Löp linan ut. Här följer tre r...

Sent omsider får jag ögonen på den brevväxling mellan Sven Delblanc och Vilhelm Moberg som Lars Ahlbom och Ingrid Nettervik gav ut häromåret ( Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006). Vilken fröjd! Att läsa den åldrade Mobergs friska prosa är som att tugga på ett syrligt äpple. Det slår gnistor om de båda. Vänskapen inleds med att Delblanc i positiva ordalag har recenserat första delen i Mobergs svenska historia i Dagens Nyheter och de båda inbjuds att delta i en debatt om historieskrivning. Delblanc skickar den då just utkomna Åminne till Moberg: ”Eftersom Du mig veterligen inte tillhör stipendienämnder, de 18 eller andra liknande elefantkyrkogårdar…” Moberg tackar och replikerar: ”Jag lovar på heder och samvete att icke försöka skaffa dig stipendier, litteraturpris eller andra utmärkelser och hedersbetygelser. Dels har jag inga möjligheter till det, dels tror jag inte själv på Äran och betackar mig konsekvent för dess symboler och bevis, varmed man vid en del tillfä...

– Vi har behövt hjälp i hemmet en längre tid, men vi har inte haft råd, säger Gabriel von Euler i Dagens Nyheter och tillägger: När man väl har ledig tid vill man umgås med familjen. Ja familjen på Tulevägen har inte haft det lätt. ”Mamma Mia arbetar som läkare på Karolinska sjukhuset i Solna. Pappa Gabriel … som forskare på Karolinska institutet, men från och med måndag börjar han på Astra Zeneca i Södertälje.” Med möjligheten att dra av för hushållsnära tjänster fr.o.m. 1 juli får de det lättare att lägga sitt tidspussel. En överläkare i Stockholm tjänar i runda slängar 55.000 kr i månaden, många gånger utdrygat med jourersättningar. En familj med två läkare i Stockholm har lågt räknat kvar 50.000 kr i månaden – efter skatt – att leva på. Villan på Lidingö är säkert inte billig, sommarstället, suven, extrabilen, flickornas ridlektioner, seglarläger etc. kostar säkert också. Men något blev väl kvar när fastighetsskatten nu sänkts. Åtminstone tillräckligt för att deras underbetalda ko...