Tankar i trappen

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt. ”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.” Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression . Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för...

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer . Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen. Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos...

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”. De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok ( Döden är en man. Fischer 1999...

”Även intellektuella har böjt knä”, skriver historikern Tony Judt i sitt politiska testamente Illa far landet , nyss utgiven på Karneval förlag , om kriget mot Irak 2004. ”Överallt ser man brist på det moraliska mod som krävs för en avvikande åsikt och för att få över irriterade läsare eller ogillande lyssnare på sin sida.” Orden skulle kunna gälla för intellektuella i de flesta tider och sammanhang. Vi vill alla känna en tillhörighet. Och visst är det skönare att vara inne i gemenskapen och värmen än utanför i ensamhet och snålblåst. En sådan intellektuell var nu inte Sven Delblanc (1931-1992), fastän professor i Uppsala och en del av ”etablissemanget” under flera decennier, var bondsonen från Sörmland tillräckligt tjurskallig för att gå sin egen väg. I så måtto var han besläktad med Vilhelm Moberg med vilken han för övrigt brevväxlade (utgivet i bokform 2006) och skrev ett strålande porträtt av i en av FiB/K :s första årgångar (publicerad i Våra författare 1974). Tv-serien Hedebyb...

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront: Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle ( Tankar om politik . Ersatz 2010 ). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med...

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren. Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad : hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar . Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar. Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid? Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska ...

”Den som förklarar att alla hans drömmar gått i uppfyllelse avslöjar bara att han hela livet haft fel drömmar.” (Bengt Göransson, Tankar om politik . Ersatz 2010) För andra lördagen i rad ser jag en film med Jack Nicholson. Inte för att jag älskar honom på något särskilt vis, men han har på äldre dagar prickat in ett antal sevärda gubbroller. Förra lördagen var Something's gotta give … en charmerande rulle med Diane Keaton om kärlek även för oss som närmar oss de 60. Och i lördags kväll The Bucket List (”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman, om två cancersjuka män som bestämmer sig för att göra allt de vill under den korta tid de har kvar. Genomförandet underlättas förstås av att den ene (JN) är miljardär, men efter en hissnande jorden runt-odysée landar de förstås hos sina närmaste och kära, dotter respektive hustru, som de försummat genom åren. Det är ju amerikanskt. Likväl fylls ögonen med tårar vid den avslutande begravningsscenen. Film är bra på att väcka känslor. Samtidigt ...

Jag kryssar mig fram mellan krämarna i vårt lokala köpcentrum: mobiltelefoner (”Hej, ringer du med xxx?), hudkrämer, el-abonnemang och skinnplånböcker hör till det som bjuds ut. Jag kopplar på mitt stela ”Jag köper ingenting av er”-leende medan jag funderar över de unga säljarnas anställningsvillkor. Jag blir sällan tillfrågad, deras intresse verkar främst riktas mot pensionärer och kvinnor i övre medelåldern. Vårt centrum hör till den offentliga mark som de borgerliga i stadshuset sålde till det engelska fastighetsbolaget Boultbee (nyligen uppmärksammat i Dagens Nyheter ). I Svenska Dagbladet läser jag med tillfredsställelse att ICA Fastigheter nu stämmer Boultbee för oskäliga hyresvilkor och dunkla affärsmetoder. VD Michael Johansson säger: ”Det finns även gemensamma ytor i centrum där Boultbee stoppar in bland annat telefonförsäljare och det anser vi också bryter mot avtalet och stör handeln.” Kanske kan vi med gemensamma krafter kasta ut krämarna ur (köp-)templet. Nästa steg blir...

De gamla på ett äldreboende i Vänersborg har fått äta vinterpotatis hela sommaren. De har klagat och till sist har ett företag på orten förbarmat sig och skänkt dem färskpotatis, sill och gräslök. En man som inte brukar äta så speciellt mycket åt tio potatisar, säger en av de boende Samma vecka läser jag Annika Ström Melin i Dagens Nyheter . Hon har vandrat i fjällen och läst Bengt Göranssons Tankar om politik . Över ett glas vin på Abisko Turiststation har hon skådat sanningen. Förr var det Folkhem, Svenska Turistföreningen, torftig fjällmat och sova på hårda britsar. Nu är det dunbolster, trerätters middag med gott vin och valfrihet i fjällvärlden. Så ska det vara i samhället också, är hennes budskap. Och nog kan hennes resonemang ses som en illustration till den förvandling av det offentliga till en gottköpsbutik där medborgarna/kunderna förutsätts shoppa loss efter behag. En utveckling Bengt Göransson bland annat kritiserar i sin bok. Att Ström Melin sen höjer på hatten för han...

Våra tankar och känslor styr våra handlingar. Men orden styr våra tankar. ”Friskola” låter ju positivt och eftersträvansvärt, men vad är friskolan fri från? Och hur ser en ofri skola ut? Och en naturkatastrof orsakas den av naturen? Så tänker jag medan jag läser om bränderna i Ryssland: ”[Bloggaren] Potjkov berättar om sin egen situation. Om hur det i hans by 153 kilometer från Moskva på Sovjettiden fanns tre branddammar, en brandbil (som delades med två andra byar) och en brandklocka som kunde samla folket i samband med en eldsvåda. –Men nu har de lokala myndigheterna torrlagt dammarna för att sälja dem som tomter till rika affärsmän, brandklockan är utbytt mot en telefon som aldrig blivit kopplad till telefonnätet och brandbilen har väl utomjordingar stulit. Ge mig tillbaka min brandklocka och stoppa upp telefonen i arslet, skriver Potjkov och inlägget fick till och med premiärminister Vladimir Putin att reagera. Putin skickade en ny brandklocka!” (Svenska Dagbladet 10/8) Och tidni...

Maria Hamberg har skrivit något så otidsenligt som en kollektivroman om människorna på en bilfabrik. Formen trodde man ju annars var död, utsopad som allt annat som andas kollektiv, arbete och gemenskap. Ändå har berättelser om människor i grupp aldrig upphört att fascinera. Se bara alla tv-serier och dokusåpor med mer eller mindre färgstarka personligheter, levnadsöden och mänskliga relationer. Romanens titel är tvetydig. Det är definitivt ingen dröm att arbeta på Drömfabriken. Ledningen drömmer om den perfekta produktionsapparaten, GPS kallad i romanen, där arbetarna är fullständigt utbytbara enheter. Arbetarna, åtminstone de yngre, drömmer om ett annat liv långt bort från den enahanda monteringen. De äldre drömmer möjligen om pension. I romanen möter vi och lär för en stund känna Gunilla, Svenne, Thabo, Gunnar och Anna-Greta och de andra i en vardag där människovärdet kläs av en varje dag man stämplar in och overallen åker på, men som stundtals kommer fram i den gemenskap som trot...

Nej, man ska inte försöka mörda någon, vare sig tecknare eller andra. Allra minst i ett barns närvaro. Rätten till liv är varje människas första rättighet. Med det sagt kanske man kan fundera något över det som nu hänt i Danmark . Lena Sundström ger i sin läsvärda bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009) en uttömmande redogörelse över krisen med Muhammed-teckningarna i Danmark. Alltifrån det tvivelaktiga hot som uppgavs vara orsaken till publicering och den riggade inbjudan som gick ut till ett urval tecknare. Till det kan man lägga att Jyllands-Postens kulturredaktion så sent som ett halvår innan Muhammed-karikatyrerna gick ut i en kampanj mot den danske konstnär som avbildat Jesus med erigerad penis. Smaklöst och blasfemiskt, hette det den gången. Så mycket för den yttrandefriheten. Läsvärd bok. Läs även andra bloggares åsikter om muhammedteckningar och yttrandefrihet

”Det finns en hundraprocentig korrelation mellan snällhet och ångest”, skriver den amerikanske psykiatern David Burns skämtsamt i en av alla dessa självhjälpsböcker. ”Du försöker skjuta bort problemet från ditt medvetande eftersom du vill vara snäll och inte ställa till problem eller göra någon upprörd.” Jag vet inte om Kierkegaard eller demonregissören skulle ha hållit med. Kanske inte heller Sartre. Men det är inte alltid den existentiella ångesten (”vad gör jag med mitt liv?”) eller världssmärtan som håller oss vakna i gryningen. Det kan vara ett viktigt beslut som behöver tas. Själv är jag alldeles för snäll. Psykopater har säkert aldrig ångest. David Burns. KBT - en självhjälpsbok . Optimal 2008 Läs även andra bloggares åsikter om ångest

En ny bok av Clas Hyllinger piggar alltid upp. På ett vis påminner han om de radioprogram jag som barn hörde där jag satt under köksbordet på Tomtebogatan. Man vet aldrig riktigt vad som ska dyka upp i nästa inslag. Som när han i den i höst utkomna Utan ärende (Bonniers) skriver om Wilfred Thesigers upptäcktsresor genom de (av européer) outforskade delarna av Arabiska halvön. Till skillnad mot sina föregångare red han med beduinerna som en av dem och delade deras mycket magra villkor: Så kom han mycket nära sina följeslagare. Han lyssnade till deras samtal och deltog i allt. Han observerade hur de läste öknen som en bok, hur de kände igen varenda kamel de såg och kunde dess stamtavla, hur de mindes varje regnskur som hade råkat falla över någon del av det väldiga området under de senaste åren och hur de kunde leta upp den glesa vegetation som uppstått på en sådan plats. Hur de skilde på olika sorters sand, den "röda" sanden som var bördigare än den "vita" ... Hur...

Sent omsider läser jag Carl Johan De Geers minnen från hans uppväxt i en dysfunktionell adelsfamilj ( Jakten mot nollpunkten . Bonniers 2008). Jag tycker om den. Sina föräldrar väljer man ju inte, det är vad man gör av sitt liv som räknas. Men mot slutet av boken skriver han också om religionen: Det finns inget som talar för gudomliga krafter utom behovet. Men behovet betyder något. Religionen fungerar, därför finns den. Även om alltsammans är djupt bedrägligt. Mot denna formulerar han en hyllning till livet och evolutionen: När du går ut på gatorna - titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, ...

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver? Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till...

Sonen och hans sambo väntar barn. I dag, med mindre än två månader kvar, är det mer definitivt än senast . –Va kul att du ska bli farfar, säger vännerna. Farfar, jag? En kväll ser vi bilder tillsammans från tiden när ungarna var små. Gammaldags analoga diabilder på duk. Lena och jag lika gamla som ungarna är nu. Det känns som igår men samtidigt oändligt länge sen. Vart tog åren vägen? Sista kvällen på semestern sitter vi på ett kafé och tittar på gatulivet. Det är lördagkväll. I korsningen utanför stimmar en skock 12–13-åriga italienska barn. Fnissiga och uppspelta. Jag tänker att när våra barnbarn är i den åldern, fyller jag 70 år. Och så gammal att jag får se deras barn en gång lär jag aldrig bli. Jag blir lite gråtmild. Och det är inte bara grappans förtjänst. Men visst blir jag varm i bröstet när jag ser de blivande föräldrarnas glädje och förväntan. Och den lilla parveln kommer jag att älska, det är jag säker på. Nog kan en människa rymma mer än en känsla åt gången. Läs äv...

Läsningen av Jan Guillous memoarer ( Ordet makt och vanmakt . Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09 . Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden? En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan ( I mörka vatten. Leopard förlag ) rätt övertygande för att krigshotet...

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång. I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst n...

Jordbävningen efter Donald Boströms artikel om de misstänkta organstölderna i Israel visar att all meningsfull diskussion om landets politik är utesluten, eftersom: Israel är en judisk stat Kritik av Israels agerande i Västasien är kritik av judarna Kritik av judar är antisemitism Kritik mot Israel är därmed antisemitism På annat sätt kan jag inte tolka Roland Poirier Martinssons krönika i måndagens Svenska Dagbladet . Samtidigt fortsätter vräkningarna i Jerusalem, morden, expansionen av bosättningarna, byggandet av muren och utsvältningen av Gaza. Inget av detta hade varit möjligt utan USA:s och västvärldens aktiva stöd. Sanningen är att man behöver denna befolkade militärbas i utkanten av oljebältet ( 2,4 miljarder dollar i militärt stöd från USA år 2007 ). Och strax före angreppet mot Gaza i vintras fick Israel status som gynnad handelspartner med EU. Först nu börjar sanningen om terrorn i Gaza krypa fram genom israeliska soldaters vittnesmål. Det vi kan göra i vårt land är att för...