Fortsätt till huvudinnehåll

När ens tid är utmätt

”Den som förklarar att alla hans drömmar gått i uppfyllelse avslöjar bara att han hela livet haft fel drömmar.” (Bengt Göransson, Tankar om politik. Ersatz 2010)

För andra lördagen i rad ser jag en film med Jack Nicholson. Inte för att jag älskar honom på något särskilt vis, men han har på äldre dagar prickat in ett antal sevärda gubbroller. Förra lördagen var Something's gotta giveen charmerande rulle med Diane Keaton om kärlek även för oss som närmar oss de 60. Och i lördags kväll The Bucket List (”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman, om två cancersjuka män som bestämmer sig för att göra allt de vill under den korta tid de har kvar. Genomförandet underlättas förstås av att den ene (JN) är miljardär, men efter en hissnande jorden runt-odysée landar de förstås hos sina närmaste och kära, dotter respektive hustru, som de försummat genom åren. Det är ju amerikanskt. Likväl fylls ögonen med tårar vid den avslutande begravningsscenen. Film är bra på att väcka känslor.

Samtidigt undrar jag vad jag själv skulle göra om jag fick veta att mina dagars slut var nära. I en antologi på 1960-talet (”Vintergatan”) skrev ett antal svenska författare på temat ”30 minuter kvar”. Mitt exemplar är nog borta sedan länge, jag minns bara frågan. Och den här legat kvar. Visst finns det, på det personliga planet saker som även jag skulle vilja hinna med, men när de enklaste är avklarade (varför vill vi alla hoppa fallskärm?) visar sig frågan svårare än vad man tror. Människan är ju en social varelse. Hur mycket är den individuella lyckan och självförverkligandet värd i ett samhälle som sakta bryts sönder. Ojämlika samhällen minskar även individens lycka (liksom hälsa osv.) hävdade författarna till vårens omdebatterade bok Jämlikhetsanden. Deras urval och metoder har, föga övertygande, kritiserats. De har ju en poäng. I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet, skriver Bengt Göransson. Se bara på alla inhägnade överklassområdena runt om i världen

”Alla ska med” var en socialdemokratisk valparoll med lätt töntstämpel. Och visst säger den inget om målet och vägen dit, men jag tycker den är sympatisk, idag när de som redan har röstar för att få mer och struntar i resten. (Åsa Linderborg i Aftonbladet)

Jag vet inget om hur det går i valet på söndag (opinionsundersökningar är en sak). Utan några illusioner lägger jag min röst på de rödgröna. Fyra år till med det nuvarande gänget kommer att i grunden ha förändrat Sverige. Men det var inte de som började den resan. Vi har de politiker vi förtjänar. Problemet är inte det vi gör en söndag i september vart fjärde år. Problemet är allt vi inte gör alla de andra dagarna.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...