Fortsätt till huvudinnehåll

Tänkt om det varit Anders Odell?

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång.

I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst nu i anslutning till rättegången. Någon som tar upp den handsken?

I ett tänkvärt inlägg i Folket i Bild/Kulturfront (5/09, tyvärr ej på nätet) skriver konstnären Lotta Lagercrantz:

När utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! visades på 1970-talet på Moderna Museet, inklusive en solidaritetskväll för Svarta Pantrarna, kritiserades museets ledning av Riksdagens revisorer, som menade att museet ska syssla med konst och inte propaganda. En het diskussion om konstens förhållande till statsmakten drog igång och dåvarande utbildningsministern Olof Palme slog fast att samhället ska inte ingripa med sin övermakt; det vore ”den auktoritära intoleransens väg”. Detsamma hände när Riksutställningar visade Sköna Stund. Utbildningsministern försvarade Riksutställningar, när det ifrågasattes vad som fick sägas med medel från staten. Yttrandefriheten stod högt i kurs då.

Men 2009 är det en annan minister, och en annan Kulturutredning, som är i farten och konsten ska samhällsanpassas.

Ledningen för det Konstfack – skolan som en gång utbildade ett avantgarde – konstaterar bekymrat att Odell orsakat ”samhällets tvivel” inför skolan. Den informationsansvarige på skolan gråter ut i spalterna över sponsorerna påstådda flykt (något dessa, om reklamens roll betydligt mer medvetna, dock förnekar).

Samtidigt, vilket Lagercrantz också påpekar, har en gallerist köpt graffitikonstnären NUG:s video för 35 000 kr och förklarar det vara en god investering. ”Borde inte konsten vara fri, och marknaden kontrolleras?” frågar sig Lagercrantz.

Läs även andra bloggares åsikter om , och
Etiketter:

Kommentarer

Ulla Wennberg sa…
Tror den största haken i detta är den stirrige dr Eberhardt... han har skrivit en bok om hur lättkränkta alla är i Sverige, men som så ofta: den handlade kanske om honom själv.
27 augusti, 2009 09:36
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...
Skicka en kommentar
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer