Fortsätt till huvudinnehåll

Bergmans hushållerska

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver?

Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till Bergmans privata liv. Och än en gång blir hon ett redskap – denna gång för en filmare vars känsla för andra människor integritet jag alltid respekterat. Det är riktigt obehagligt.

Och Bergman själv, på gryniga amatörfilmer vänder han demonstrativt ryggen till och går med sin käpp och sin sneda gång – bort från Tom Alandh och alla oss andra. Jag tror att även denna film regisserade han.

Läs även andra bloggares åsikter om och om
Etiketter:

Kommentarer

Inger sa…
Gunsan arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Hennes kommentar till programmet om Bergman och hans hushållerska är: -Det Bergman gjort är att utsätta hushållerskan för precis sådan kontroll, isolering och nedvärdering som vi brukar kalla för typiska inslag i psykisk kvinnomisshandel. Den här kvinnan har inte levt i ett anställningsförhållande, utan i ett misshandelsförhållande.
/Inger
07 oktober, 2009 20:30
Skicka en kommentar

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...
2 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...
2 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...
Skicka en kommentar
Läs mer