Fortsätt till huvudinnehåll

Bergmans hushållerska

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver?

Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till Bergmans privata liv. Och än en gång blir hon ett redskap – denna gång för en filmare vars känsla för andra människor integritet jag alltid respekterat. Det är riktigt obehagligt.

Och Bergman själv, på gryniga amatörfilmer vänder han demonstrativt ryggen till och går med sin käpp och sin sneda gång – bort från Tom Alandh och alla oss andra. Jag tror att även denna film regisserade han.

Läs även andra bloggares åsikter om och om
Etiketter:

Kommentarer

Inger sa…
Gunsan arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Hennes kommentar till programmet om Bergman och hans hushållerska är: -Det Bergman gjort är att utsätta hushållerskan för precis sådan kontroll, isolering och nedvärdering som vi brukar kalla för typiska inslag i psykisk kvinnomisshandel. Den här kvinnan har inte levt i ett anställningsförhållande, utan i ett misshandelsförhållande.
/Inger
07 oktober, 2009 20:30
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    
Skicka en kommentar
Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...
Skicka en kommentar
Läs mer