Fortsätt till huvudinnehåll

Bergmans hushållerska

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver?

Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till Bergmans privata liv. Och än en gång blir hon ett redskap – denna gång för en filmare vars känsla för andra människor integritet jag alltid respekterat. Det är riktigt obehagligt.

Och Bergman själv, på gryniga amatörfilmer vänder han demonstrativt ryggen till och går med sin käpp och sin sneda gång – bort från Tom Alandh och alla oss andra. Jag tror att även denna film regisserade han.

Läs även andra bloggares åsikter om och om
Etiketter:

Kommentarer

Inger sa…
Gunsan arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Hennes kommentar till programmet om Bergman och hans hushållerska är: -Det Bergman gjort är att utsätta hushållerskan för precis sådan kontroll, isolering och nedvärdering som vi brukar kalla för typiska inslag i psykisk kvinnomisshandel. Den här kvinnan har inte levt i ett anställningsförhållande, utan i ett misshandelsförhållande.
/Inger
07 oktober, 2009 20:30
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...
Skicka en kommentar
Läs mer

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...
Skicka en kommentar
Läs mer