Fortsätt till huvudinnehåll

Vad kan man göra?

Jordbävningen efter Donald Boströms artikel om de misstänkta organstölderna i Israel visar att all meningsfull diskussion om landets politik är utesluten, eftersom:
  • Israel är en judisk stat
  • Kritik av Israels agerande i Västasien är kritik av judarna
  • Kritik av judar är antisemitism
  • Kritik mot Israel är därmed antisemitism
På annat sätt kan jag inte tolka Roland Poirier Martinssons krönika i måndagens Svenska Dagbladet.

Samtidigt fortsätter vräkningarna i Jerusalem, morden, expansionen av bosättningarna, byggandet av muren och utsvältningen av Gaza. Inget av detta hade varit möjligt utan USA:s och västvärldens aktiva stöd. Sanningen är att man behöver denna befolkade militärbas i utkanten av oljebältet (2,4 miljarder dollar i militärt stöd från USA år 2007 ). Och strax före angreppet mot Gaza i vintras fick Israel status som gynnad handelspartner med EU. Först nu börjar sanningen om terrorn i Gaza krypa fram genom israeliska soldaters vittnesmål.

Det vi kan göra i vårt land är att försöka få regeringen att ändra sin och EU:s politik mot Israel. Låter det som en omöjlig uppgift är det inget jämfört med att försöka diskutera landets politik med dess företrädare och vänner i vårt land.

Läs även andra bloggares åsikter om och
Etiketter:

Kommentarer

Ulla Wennberg sa…
besviken blir man på signaturen BE (Björn Elmbrant?) på Arenas blogg som tycker att Donalds text är en skitartikel.. om det är Elmbrant så trodde jag han hade mer bakom pannbenet
26 augusti, 2009 10:14
Anonym sa…
SVERIGE UT UR EU!

Kulturhögerns intellektuella vanheder:

http://skyddsrummet2.blogspot.com/2009/09/kulturhogerns-intellektuella-vanheder.html

Sverige har fått sin Dreyfysaffär.

- Peter Ingestad, Solna, censurerad från alla sökmotorer, sanningen är FARLIG!
01 september, 2009 00:37
Skicka en kommentar

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...
5 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer