Jag bestämmer mig för att aktivera mitt Facebook-konto igen. Jag går in och finner att allt är kvar som jag lämnade det den dag jag stängde dörren för snart 18 månader sedan. Bilder, inlägg, statusuppdateringar och gamla kommentarer. FB glömmer inget.
Jag går längre in, rummet är fyllt av bekanta ansikten. En del står i grupper och samtalar, andra sitter ensamma, läser eller bara tittar tomt framför sig. Några hälsar och nickar igenkännande, andra vänder sig bort. Festen har uppenbarligen pågått hela tiden mig förutan. På håll skymtar jag några som jag känner men inte samtalet med på länge. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig in i vimlet.
Jag går längre in, rummet är fyllt av bekanta ansikten. En del står i grupper och samtalar, andra sitter ensamma, läser eller bara tittar tomt framför sig. Några hälsar och nickar igenkännande, andra vänder sig bort. Festen har uppenbarligen pågått hela tiden mig förutan. På håll skymtar jag några som jag känner men inte samtalet med på länge. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig in i vimlet.
*
För några år sedan såg jag en intervju med en man som överlevt en flygkrasch i Anderna. Den var på sin tid mycket omskriven. Planet var länge försvunnet och man trodde att alla dött. Det visade sig att en grupp överlevt, bland annat hade de börjat äta av sina döda, nerfrusna medresenärers kroppar. Till slut lyckades några av dem ta sig över bergsmassivet, åter till civilisationen. Glädjen över att vara tillbaka blandades med chocken att finna att livet (bortsett från för de närmast anhöriga) pågick som vanligt. Dem förutan.
*
Jag redigerar en översättning av en bok om robotar (mer spännande än det kanske kan låta) och funderar på när det kommer en tredimensionell version av Facebook. En där man kan sätta sig ner och prata vid ett bord, dansa, gå på fjällvandring, se en film, ha sex eller göra en jordenruntresa men någon vän. Den kanske redan är under utveckling.
Kommentarer