Fortsätt till huvudinnehåll

Reflektioner kring ett val

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon:

– Men herregud, jag är väl inte akademiker!
*
Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck vid en regeringsbildning skulle få förödande konsekvenser för deras trovärdighet som politiska huvudmotståndare. Jag tänker att skuggorna rör sig bakom draperierna.
*
Varför är det Sverigedemokraterna och inte vänsterpartiet som står där som valets tredje största parti? Skulle vänsterns analys vara riktig borde alla motdemonstrationer, mötesstörningar och mediakampanjer ha raderat partiet från den politiska kartan. Så är det inte och jag fruktar att den slutsats man drar är den motsatta.
*
Jag kan inte befria mig från tanken att för varje angrepp från det politiska och mediala etablissemanget ökar Sverigedemokraternas stöd med några tiondels procent, med ”avslöjandet” om Jimmie Åkessons spelande och Expressens löpsedel på valdagen med uppmaning att inte rösta på partiet som kulmen. Och redan dagen efter valet fortsätter det: ”Du är en av 87 procent – ladda ner din egen symbol” lyser det mot mig från kvällstidningarnas hemsidor.

Jag påminns på nytt vad Torbjörn Tännsjö skrev om den idealiske fienden i somras.
*
2014: Vi är 87%
2018: Vi är 74%
2022: Vi är 48%
2026: Vi är – 4%
*
I ett försök till analys uppmärksammar SvT på sin valvaka den ökade betydelse som den ”vertikala dimensionen” inom politiken som statsvetarna talar om har för människors röstande. Till skillnad från den traditionella höger- vänsterskalan (ekonomisk fördelning) handlar denna om värderingar och identitet (inställningar till flyktingar, homosexuella, jämställdhet, familj etc.). Någon frågar om ”vi” har fått det för bra i landet så att man röstar efter annat än ekonomiska avgöranden.

En annan och för mig mer närliggande tolkning är att de stora politiska och ekonomiska frågorna kortsluts och görs opåverkbara, genom globalisering, EU-medlemskap och konsensus mellan de stora partierna (”den stora koalitionen”). Irene Wennemo pekade innan förra valet på hur socialdemokraterna på 1970-talet kunde få med sig en (i dessa frågor) konservativ arbetarklassen på daghemsutbyggnad eftersom man hade ekonomisk trygghet. Först kommer käket, som Brecht skrev.
*
Jag ser inte så många kommenterar om Stina Oscarssons och Mats Svegfors mejlväxlingen i de sociala medier jag följer. Kanske är det Stina Oscarsson där skriver om feminism (t.ex. ”Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot?”) och identitetskulturen (”som ifrågasätter hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det”) svårt att svälja.
*
Är inte fixeringen vid brådskan med statsbudgeten självförvållad, till för inte så länge sedan löpte ett budgetår från den 1 juli. En ny regering hade gott om tid att utarbeta en budget i enlighet med sin politik. Sedan, i en anpassning till övriga EU, gick Sverige över till kalenderår, varför en budget på hundratals miljarder ska arbetas fram inom loppet av några veckor.

Inget problem säger en socialdemokrat till en av tidningarna jag läser. ”Det vi tjafsar om är 25 miljarder på en budget på närmare 800 miljarder (Åter den stora koalitionen)
*
En vän på Facebook skriver:
”Att sverigedemokraterna går framåt är kanske inte så konstigt med tanke på att valrörelsen i hög grad har kretsat kring dem. Maken till fokus kan ett politiskt parti i ”opposition mot etablissemanget” bara drömma om.”
*
”Hvad vilja socialdemokraterna?” (August Palm 1881)
*
Jag tänker att nu  om någonsin är det viktigt att vi väljer våra ord:
Invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en generellt negativ attityd till personer med andra traditioner, språk eller religion, rasism är en ideologi om hierarkier grundade i essentiella (odelbara, primära) kategorier. (Marie Demker. Sverige åt svenskarna. Atlas 2014)
*
"Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg." Kajsa Ekis Ekman
*
Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! (Socker-Conny)

Kommentarer

Bra funderingar och reflektioner. Luften dallrar.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...