Fortsätt till huvudinnehåll

Reflektioner kring ett val

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon:

– Men herregud, jag är väl inte akademiker!
*
Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck vid en regeringsbildning skulle få förödande konsekvenser för deras trovärdighet som politiska huvudmotståndare. Jag tänker att skuggorna rör sig bakom draperierna.
*
Varför är det Sverigedemokraterna och inte vänsterpartiet som står där som valets tredje största parti? Skulle vänsterns analys vara riktig borde alla motdemonstrationer, mötesstörningar och mediakampanjer ha raderat partiet från den politiska kartan. Så är det inte och jag fruktar att den slutsats man drar är den motsatta.
*
Jag kan inte befria mig från tanken att för varje angrepp från det politiska och mediala etablissemanget ökar Sverigedemokraternas stöd med några tiondels procent, med ”avslöjandet” om Jimmie Åkessons spelande och Expressens löpsedel på valdagen med uppmaning att inte rösta på partiet som kulmen. Och redan dagen efter valet fortsätter det: ”Du är en av 87 procent – ladda ner din egen symbol” lyser det mot mig från kvällstidningarnas hemsidor.

Jag påminns på nytt vad Torbjörn Tännsjö skrev om den idealiske fienden i somras.
*
2014: Vi är 87%
2018: Vi är 74%
2022: Vi är 48%
2026: Vi är – 4%
*
I ett försök till analys uppmärksammar SvT på sin valvaka den ökade betydelse som den ”vertikala dimensionen” inom politiken som statsvetarna talar om har för människors röstande. Till skillnad från den traditionella höger- vänsterskalan (ekonomisk fördelning) handlar denna om värderingar och identitet (inställningar till flyktingar, homosexuella, jämställdhet, familj etc.). Någon frågar om ”vi” har fått det för bra i landet så att man röstar efter annat än ekonomiska avgöranden.

En annan och för mig mer närliggande tolkning är att de stora politiska och ekonomiska frågorna kortsluts och görs opåverkbara, genom globalisering, EU-medlemskap och konsensus mellan de stora partierna (”den stora koalitionen”). Irene Wennemo pekade innan förra valet på hur socialdemokraterna på 1970-talet kunde få med sig en (i dessa frågor) konservativ arbetarklassen på daghemsutbyggnad eftersom man hade ekonomisk trygghet. Först kommer käket, som Brecht skrev.
*
Jag ser inte så många kommenterar om Stina Oscarssons och Mats Svegfors mejlväxlingen i de sociala medier jag följer. Kanske är det Stina Oscarsson där skriver om feminism (t.ex. ”Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot?”) och identitetskulturen (”som ifrågasätter hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det”) svårt att svälja.
*
Är inte fixeringen vid brådskan med statsbudgeten självförvållad, till för inte så länge sedan löpte ett budgetår från den 1 juli. En ny regering hade gott om tid att utarbeta en budget i enlighet med sin politik. Sedan, i en anpassning till övriga EU, gick Sverige över till kalenderår, varför en budget på hundratals miljarder ska arbetas fram inom loppet av några veckor.

Inget problem säger en socialdemokrat till en av tidningarna jag läser. ”Det vi tjafsar om är 25 miljarder på en budget på närmare 800 miljarder (Åter den stora koalitionen)
*
En vän på Facebook skriver:
”Att sverigedemokraterna går framåt är kanske inte så konstigt med tanke på att valrörelsen i hög grad har kretsat kring dem. Maken till fokus kan ett politiskt parti i ”opposition mot etablissemanget” bara drömma om.”
*
”Hvad vilja socialdemokraterna?” (August Palm 1881)
*
Jag tänker att nu  om någonsin är det viktigt att vi väljer våra ord:
Invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en generellt negativ attityd till personer med andra traditioner, språk eller religion, rasism är en ideologi om hierarkier grundade i essentiella (odelbara, primära) kategorier. (Marie Demker. Sverige åt svenskarna. Atlas 2014)
*
"Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg." Kajsa Ekis Ekman
*
Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! (Socker-Conny)

Kommentarer

Bra funderingar och reflektioner. Luften dallrar.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...