Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat augusti 2014

Jag lyfter på en gammal presenning som legat ute alldeles för länge och hittar en myrstack mellan några vedträn. De vill ha mörkt och varmt, säger grannen biodlaren. Jag bestämmer mig för att flytta stacken till vintern. Tre stora myrsamhällen på tomten får räcka. Vi har redan flyttat en stor stack och några mindre.

Myrsamhällena skiljer sig från andra insekters (som bin och getingar) då de kan hysa flera drottningar. En drottning kan också överta ett annat myrsamhälle genom att döda sin rival. Somliga samhällen knoppar av sig, och den nya och gamla stacken lever i god grannsämja. Andra slåss jämnt. Som folk är mest.
*
Bortsett från gudstron på lågstadiet har jag aldrig varit religiös eller haft någon religiös uppenbarelse. Men Birgitta Stenberg är väl den som kommit närmast när hon skildrar sensualismen, ja den närmast erotiska upplevelsen i en katolsk mässa som hon beskriver den i Kärlek i Europa. Sista gången jag såg henne satt hon på ett kafé i Visby. Jag gick fram och vi växlade några ord. Hon hade växt upp i apotekarens paradvåning, en trappa upp, av vilken Lena nu bor i en del. Må hon vila i frid, eller leva fullt ut, i sin himmel.
*
Ett Europa där ekonomierna står och stampar, demokratin går kräftgång, där identitet (ras, kön, ålder) blir viktigare än åsikt och ideologi. Vad passar då inte bättre än lite krigsretorik? Greppet har ju prövats förr, med framgång. Sikten klarnar, dimman lättar, äntligen ett högre mål att enas kring
*
Tredje lördagen i augusti städar vi stranden nere vid det stora badet. Vattnet är fortfarande varmt och det är milt i luften när vi samlas, ett tjugotal frivilliga från bygden, fastboende och sommargotlänningar. Vi går i två led åt varsitt håll, plockar kvarglömda skor, flaskor, plastpåsar. Folk städar undan efter sig betydligt mer än jag förväntat mig och jag får lust att skriva en patriotisk insändare till lokalpressen. En minitraktor samlar ihop släken som ligger och ruttnar i strandkanten. Det är gott att göra saker tillsammans och sen dricka kaffe, få en varm korv och skvallra lite om bygden. I bakgrunden finns också EU:s Leaderprojekt,  för varje mantimme vi bidrar med får det lokala utvecklingsbolaget pengar. Det hör också till bilden. Men det är inte därför vi ställer upp.
*
En fördel med att läsa dagstidningen på sin läsplatta är att man inte ser vem som har skrivit förrän man kommit till slutet av en artikel. Man börjar läsa en intressant artikel på kultursidan om ”det allmännas bästa”, Thomas Piketty , François Flahault och politikens uppgift att tygla maktsträvanden och egenintressen för att på slutet finna att den är skriven av Sveriges ambassadör vid Heliga stolen (dvs. Vatikanstaten) Ulla Gudmundson.
*
En fluga surrar i sovrummet av den sort som brukar kunna väcka en på morgnarna. Jag går upp, tänder takbelysningen och hämtar flugsmällan. Här ska dödas. Jag tänker på barndomens somrar då vi bodde på bondgård och svärmarna av flugor runt kor och hästar i hagarna, i ladugården, i kök och på utedass. Toleransen är inte hög numera.
*
Så har regeringen beslutat att utländsk trupp ska få slåss på svensk mark. Två veckor före riksdagsvalet och mitt under en brinnande konflikt i kärnan av Europa. Mönstret känns igen. Pensionsöverenskommelsen på 90-talet, avskaffandet av den allmänna värnplikten. Det svenska folket anses inte moget att ta ställning så viktiga frågor. Jag får god lust att stanna hemma söndag om en vecka. Men även om jag inte sätter på mig finkostymen, kommer jag att gå till Eriksdalsskolan och ställa mig bakom det gröna skynket. Demokrati vart fjärde år är trots allt bättre än ingen alls.

Hans Blix och Sven Hirdman skriver i Svenska Dagbladet (Sverige halvvägs in i Nato). Blix, Hirdman och Rolf Ekéus har tidigare utvecklat argumentationen mot ett svenska medlemskap.
*
Vi ser en förhandsvisning av Rainer Harlebs nya film Långt från Jordbro på bygdegården i Katthammarsvik, ett varpakast från huset där han klipper sina filmer. De barn en gång följde vid skolstarten i Jordbro 1972 har inte bara fått egna barn, nu börjar också barnbarnen komma. Andra har dött i sjukdomar. Han hade tänkt avsluta projektet när en av dem han följt genomn åren ringde och sa att hon skulle bli mormor. Det triggade igång. Sällan har väl en filmserie så väl fångat livets gång. Och hur ofta kommer man människor så när i deras tankar, om liv och död.– Han återupprättar förortens folk, säger Lena när vi går ut från bion.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
En dag i högsommarvärmen öppnar garderoben där jag förvarat vinylskivorna alltsedan flytten, liksom dagböckerna är jag alltför rädd om dem för att vilja ställa upp dem på vinden. Jag börjar sortera, svenskt, klassiskt, folk- & världsmusik, rock & pop. Funderar på att ta fram skivspelaren, men börjar istället göra en spellista med den musik som fanns kring mig och som formade mig, medvetet eller omedvetet från barnsben till jag fick egna barn. 1950-, 60- och 70-tal. Allt från ”Balladen om Eugen Kork” till Blue Cheer och Ray Cooder. Jag sätter på shuffle och minns en tid när man kunde sitta tillsammans, familj eller kompisar, i soffan och lyssna igenom en hel platta. En del om musik som format mig berörde jag i ett blogginlägg om min uppväxt
 *
Jag instämmer i det Torbjörn Tännsjö skriver om kampen mot rasismen (Antirasism på villovägar). Att det är en klassfråga. Inte för att vi är så fördomsfria som vi ibland inbillar oss. En främling som kommer till byn väcker fortfarande misstänksamhet hos flertalet. Men i dagens samhälle är de ”rasistiska” partierna den idealiske fienden. Alla rättänkande, från regering, medier och ”vänster” och ”höger” kan enas, peka finger och ta en kaka till vid förträfflighetens kaffebord. Allt medan de djupare konflikterna i samhället dölj.
*
Under några lediga dagar läser jag John Williams Stoner (Natur & Kultur 2014) boken ”alla” pratar om. Vad är det som gör ett så starkt intryck?  Ett helt människoliv sammanfattat på några hundra tusen tecken. Och visst är den bra. Men att en bok blir en sådan snackis beror sällan enbart på dess litterära kvaliteter. Jo, det är en klassresa som skildras, sånt är ju populärt. Handlar det om ”acceptans”, ett annat populärt begrepp, om att ta sig vidare i ett liv, mot alla odds, med alla dess motigheter, utan någon framgångsrik ”satsa på dig själv”-, ”tänk positivt”-moral. Att det handlar om en människa som, likt många recensenter, bara känner sig hemma i litteraturens värld. Till skillnad mot mycket annat ligger det lästa kvar och molar inom mig. Just så kan ett liv vara.

(Spoilervarning!): Men när hustrun i det misslyckade äktenskapet lyckas vända den älskade dottern emot honom är jag färdig att slänga läsplattan i väggen.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...