Noterat augusti 2014

Jag lyfter på en gammal presenning som legat ute alldeles för länge och hittar en myrstack mellan några vedträn. De vill ha mörkt och varmt, säger grannen biodlaren. Jag bestämmer mig för att flytta stacken till vintern. Tre stora myrsamhällen på tomten får räcka. Vi har redan flyttat en stor stack och några mindre.

Myrsamhällena skiljer sig från andra insekters (som bin och getingar) då de kan hysa flera drottningar. En drottning kan också överta ett annat myrsamhälle genom att döda sin rival. Somliga samhällen knoppar av sig, och den nya och gamla stacken lever i god grannsämja. Andra slåss jämnt. Som folk är mest.

*

Bortsett från gudstron på lågstadiet har jag aldrig varit religiös eller haft någon religiös uppenbarelse. Men Birgitta Stenberg är väl den som kommit närmast när hon skildrar sensualismen, ja den närmast erotiska upplevelsen i en katolsk mässa som hon beskriver den i Kärlek i Europa. Sista gången jag såg henne satt hon på ett kafé i Visby. Jag gick fram och vi växlade några ord. Hon hade växt upp i apotekarens paradvåning, en trappa upp, av vilken Lena nu bor i en del. Må hon vila i frid, eller leva fullt ut, i sin himmel.

*

Ett Europa där ekonomierna står och stampar, demokratin går kräftgång, där identitet (ras, kön, ålder) blir viktigare än åsikt och ideologi. Vad passar då inte bättre än lite krigsretorik? Greppet har ju prövats förr, med framgång. Sikten klarnar, dimman lättar, äntligen ett högre mål att enas kring

*

Tredje lördagen i augusti städar vi stranden nere vid det stora badet. Vattnet är fortfarande varmt och det är milt i luften när vi samlas, ett tjugotal frivilliga från bygden, fastboende och sommargotlänningar. Vi går i två led åt varsitt håll, plockar kvarglömda skor, flaskor, plastpåsar. Folk städar undan efter sig betydligt mer än jag förväntat mig och jag får lust att skriva en patriotisk insändare till lokalpressen. En minitraktor samlar ihop släken som ligger och ruttnar i strandkanten. Det är gott att göra saker tillsammans och sen dricka kaffe, få en varm korv och skvallra lite om bygden. I bakgrunden finns också EU:s Leaderprojekt,  för varje mantimme vi bidrar med får det lokala utvecklingsbolaget pengar. Det hör också till bilden. Men det är inte därför vi ställer upp.

*

En fördel med att läsa dagstidningen på sin läsplatta är att man inte ser vem som har skrivit förrän man kommit till slutet av en artikel. Man börjar läsa en intressant artikel på kultursidan om ”det allmännas bästa”, Thomas Piketty , François Flahault och politikens uppgift att tygla maktsträvanden och egenintressen för att på slutet finna att den är skriven av Sveriges ambassadör vid Heliga stolen (dvs. Vatikanstaten) Ulla Gudmundson.

*

En fluga surrar i sovrummet av den sort som brukar kunna väcka en på morgnarna. Jag går upp, tänder takbelysningen och hämtar flugsmällan. Här ska dödas. Jag tänker på barndomens somrar då vi bodde på bondgård och svärmarna av flugor runt kor och hästar i hagarna, i ladugården, i kök och på utedass. Toleransen är inte hög numera.

*

Så har regeringen beslutat att utländsk trupp ska få slåss på svensk mark. Två veckor före riksdagsvalet och mitt under en brinnande konflikt i kärnan av Europa. Mönstret känns igen. Pensionsöverenskommelsen på 90-talet, avskaffandet av den allmänna värnplikten. Det svenska folket anses inte moget att ta ställning så viktiga frågor. Jag får god lust att stanna hemma söndag om en vecka. Men även om jag inte sätter på mig finkostymen, kommer jag att gå till Eriksdalsskolan och ställa mig bakom det gröna skynket. Demokrati vart fjärde år är trots allt bättre än ingen alls.

Hans Blix och Sven Hirdman skriver i Svenska Dagbladet (Sverige halvvägs in i Nato). Blix, Hirdman och Rolf Ekéus har tidigare utvecklat argumentationen mot ett svenska medlemskap.

*

Vi ser en förhandsvisning av Rainer Harlebs nya film Långt från Jordbro på bygdegården i Katthammarsvik, ett varpakast från huset där han klipper sina filmer. De barn en gång följde vid skolstarten i Jordbro 1972 har inte bara fått egna barn, nu börjar också barnbarnen komma. Andra har dött i sjukdomar. Han hade tänkt avsluta projektet när en av dem han följt genomn åren ringde och sa att hon skulle bli mormor. Det triggade igång. Sällan har väl en filmserie så väl fångat livets gång. Och hur ofta kommer man människor så när i deras tankar, om liv och död.– Han återupprättar förortens folk, säger Lena när vi går ut från bion.

*

Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?

*

En dag i högsommarvärmen öppnar garderoben där jag förvarat vinylskivorna alltsedan flytten, liksom dagböckerna är jag alltför rädd om dem för att vilja ställa upp dem på vinden. Jag börjar sortera, svenskt, klassiskt, folk- & världsmusik, rock & pop. Funderar på att ta fram skivspelaren, men börjar istället göra en spellista med den musik som fanns kring mig och som formade mig, medvetet eller omedvetet från barnsben till jag fick egna barn. 1950-, 60- och 70-tal. Allt från ”Balladen om Eugen Kork” till Blue Cheer och Ray Cooder. Jag sätter på shuffle och minns en tid när man kunde sitta tillsammans, familj eller kompisar, i soffan och lyssna igenom en hel platta. En del om musik som format mig berörde jag i ett blogginlägg om min uppväxt

 *

Jag instämmer i det Torbjörn Tännsjö skriver om kampen mot rasismen (Antirasism på villovägar). Att det är en klassfråga. Inte för att vi är så fördomsfria som vi ibland inbillar oss. En främling som kommer till byn väcker fortfarande misstänksamhet hos flertalet. Men i dagens samhälle är de ”rasistiska” partierna den idealiske fienden. Alla rättänkande, från regering, medier och ”vänster” och ”höger” kan enas, peka finger och ta en kaka till vid förträfflighetens kaffebord. Allt medan de djupare konflikterna i samhället dölj.

*

Under några lediga dagar läser jag John Williams Stoner (Natur & Kultur 2014) boken ”alla” pratar om. Vad är det som gör ett så starkt intryck?  Ett helt människoliv sammanfattat på några hundra tusen tecken. Och visst är den bra. Men att en bok blir en sådan snackis beror sällan enbart på dess litterära kvaliteter. Jo, det är en klassresa som skildras, sånt är ju populärt. Handlar det om ”acceptans”, ett annat populärt begrepp, om att ta sig vidare i ett liv, mot alla odds, med alla dess motigheter, utan någon framgångsrik ”satsa på dig själv”-, ”tänk positivt”-moral. Att det handlar om en människa som, likt många recensenter, bara känner sig hemma i litteraturens värld. Till skillnad mot mycket annat ligger det lästa kvar och molar inom mig. Just så kan ett liv vara.

(Spoilervarning!): Men när hustrun i det misslyckade äktenskapet lyckas vända den älskade dottern emot honom är jag färdig att slänga läsplattan i väggen.