Fortsätt till huvudinnehåll

Boken som inte skulle fått komma ut

Så har jag då läst boken som aldrig skulle fått komma ut om Jan Guillou och Norstedts förlag fått bestämma. Är Jan Guillou utifrån (Lindelöws 2014) ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens KGB-avslöjande 2010 – en gång för alla ”avslöja” stjärnförfattaren och journalisten, som en del hävdat?

Jag läser och mitt svar är nej. Metodiskt går Frigyes igenom Guillous liv och gärning. Han har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är många gånger den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter att ha varit ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När boken först kom ut ställde jag frågan hur jag som förlagsredaktör själv skulle reagerat på uppgiften om att han relegerats från Solbacka? Eller att hans far jobbat på den franska motståndsrörelsens kontor i Stockholm under andra världskriget (om det nu fanns ett sånt kontor, uppgifterna varierar). Nu när jag läst boken är jag än mindre säker; här finns 1000-tals faktauppgifter, intervjuer och citat, sida upp och sida ner, somligt är fel (AB:s chefredaktör hette t.ex. Gunnar Fredriksson, ”Shit happens”, som Guillou skrev när Hanne Kjöller gjorde sig skyldig till samma sak), annat är tolkningar. (Frigyes syn på Folket i Bild/Kulturfronts 70-tal ligger närmare Guillous egen än t.ex. min; till hans heder ska dock sägas att han gått igenom årgångarna.) Historien om Solbacka är inte långt från sanningen (bland annat bekräftat av Guillou själv i en krönika i Aftonbladet ), men jävulen sitter i detaljerna. Guillou har också ställt upp på timtals av intervjuer med Frigyes och läst delar av manus. Boken ligger snubblande nära en auktoriserad biografi Jag kan därför bara hoppas att jag frågat om Frigyes konfronterat Guillou med uppgifterna om hur det gick till när han lämnade Solbacka.

Hur ska man då förklara att Norstedts bestämde sig för att dra in boken? Herman Lindqvist tog ju heder och ära av en antinazist. Den gången tryckte man nytt. Då Bonniers efter några inledande turer tackat nej till en bok om Guillou gick budet till Norstedts som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om anseendet. Uppenbarligen vägde Guillous ord och varumärke tyngre. Paul Frigyes, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.

Personligen hade jag föredragit att det som skrivits om till den nya utgåvan på något vis markerats i noter eller så och att historien om hur boken drogs in hade kommit som efterord. Men det är petitesser. Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer 

Jag recenserar i ett kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...